Äntligen blev dagsturen till Waiheke Island gjord. Vi, jag och Jessika, hade köpt en deal på grabone så att färjebiljetten blev typ halva priset - grymt tyckte vi. När vi sedan kommer till ön inser vi att detta bolag som körde färjan hade inte riktigt samma hamn som det stora företaget... Så för att gå till informationscentret eller för att hyra cyklar så gällde det att gå 4.5km enkel väg... Jo men tjena. Vi hade ju ungefär 4timmar på oss att utforska ön innan returfärjan skulle avgå. Vi gick och gick och gick och gick men sedan hittade vi ett rimligt matställe och en strand. Där spenderade vi dagen. Jag kan säga att jag varit ute på ön nu, men jag kan väl inte säga att jag utforskade den så där väldans mycket. Bostadsområdena där är fina i alla fall. Vi får väl skylla oss själva att vi är bra pålästa *host*. Nu har jag i alla fall sett hela Nya Zeeland och jag har påbörjat ett litet inlägg om mina guldklimpar. 

 

Dessa dagar gav mig mycket, jag kan och klarar av mer än vad jag tror. Men framför allt gav den mig ännu mera inspiration för resor och för backpacking "jag och min väska på äventyr liksom". Jag ska inte säga att jag har bokat biljetter än, men Asien är väldigt lockande till hösten. 

Jag är hemma igen, hemma på 39 Oyster Point Road efter 17dagar på sydön. Hemma i min säng, ingen himla hostel säng. Resan var underbar, helt overkligt fantastisk. Som jag var inne på tidigare så har jag verkligen fått upp ögonen för backpacking nu, jag och min väska på äventyr lixom. Nackdelen är att det finns tid att tänka, tid att gå igenom alla miljarder tankar, drömmar och fantasier som vandrar genom mitt huvud under en dag. Jag har även konstaterat en drös gånger hur vackert detta land är, hur varierat landskapet är och hur mycket jag kommer sakna närheten till havet när jag åter är i Sverige. 

 

Jag har nu sett hela Nya Zeeland, från sydligaste udden till norraste spettsen, från Bluff till Cape Reinga. Många mil i bil, x-antal nätter på hostel och några slantar fattigare så är jag "klar" med att upptäcka Nya Zeeland. Jag önskar jag hade haft tid att göra lite fler vandringar, men finns viljan så finns även tiden senare i livet. Jag kommer skriva ett inlägg senare om mina favoritplatser, för det finns några stycken av den varan - kanske borde skriva ihop en "topp tio" lista.. eller en topp tjugo.. Kommer även komma ett rejält eller några stycken inlägg från sydöresan, mina 1500bilder vill göra er avundsjuka. 

 

Nu ska jag äta indiskt till middag. Fy sjutton vad gött det är att vara hemma igen.

 

I går hade jag tur i oturen med flyget. Mitt rikiga blev inställt pga vädret och jag fick besked om att nästa flyg gick morgonen därpå. Aldrig sa jag och de hittade ett par platser på ett direktflyg till Blenheim.  Men efter fyra timmar på flygplatsen mer än två timmar försening osv så kom jag iväg och fram. 

 

Idag gick allt bra fick ut hyrbilen osv och började köra, musiken glappade men det fick väl duga. Efter 45minuter så stannade jag och fotade lite och bilen vägrar starta. Hände ingenting när man vred på nyckeln.  Där stod jag gråtandes mitt ute i ingenting med en bil som vägrar starta och jag fick inte heller upp motorhuven. Stannar första bil = asiater som inte kan engelska.  Perfekt. Stannar nästa bil som hjälpte mig men konstaterade att jag behövde dra åt en skruv för att det skulle fungera helt. Jag kör iväg, vågar inte stanna. På vägen till Nelson så lägger bilen av tre ytterligare ggr men hoppar igång igen. Tack. Kommer till första bensinmacken och ber dem om hjälp.  Fick hjälp att få igång bilen igen men de hade inte en skiftnyckel så då blev det jakt efter en bilservice firma som är öppen på lördagar. Skulle inte tro det. Bestämmer mig för att testa en annan bensinmack och de kunde hjälpa mig. Nu mår bilen bra igen och Frida kan äntligen våga stänga av bilen utan att behöva sparka till batteriet i motorhuven först. 

 

Frida är trött och hoppas på en betydligt bättre dag i morgon!

Tiden går fort, kanske för fort om man tänker efter knappt sex arbetsveckor tills jag lämnar landet + lite resor förstås. I morgon är åker jag till sydön men det är inte lång tid kvar tills jag åker förgått, hemskt att säga. Men det är sanningen. Letandet efter den nya au pairen fortsätter, kanske ska bli en följetång detta??? I dag skypade vi med den som vi gillat bäst, det gick bra och både jag och min värdmamma är mer än nöjda. (att svenskan vi skypade med sedan var riktigt härlig - nästan så jag önskar jag kunde stanna ett år till bara för att hänga med henne). Så nu får vi se hur det blir. Håller tummarna, ber en bön och korsar fingrarna.

 

Som sagt i morgon drar jag iväg till sydön, väskan är inte packad (eller den var packad - men sedan började jag om). Pappren som borde vara utskrivna är det inte. Känner mig knappt taggad (men blir väl det på vägen). Jag önskar lite att jag var där på Samoa, inget bilkörande, inga krav, inga måsten - bara vara. 

 

Nu måste jag rycka upp mig, ses och hörs någon gång när Frida befinner sig ännu längre ifrån Sverige. 

 

För snart en månad sedan packade jag och Jessika våra väskor och begav oss ner till huvudstaden för att träffa Lisa. Det väntade ingen roadtrip utan vi förpestade miljön med en flytur. Lite riktig semester var vi värda. Vi lyxade till det med dubbelrum på hostlet, middagar ute, fina fikor, många skratt och underbara samtal. Att träffa Lisa igen var underbart, det är så tråkigt när man klickade så bra från första dagen att vi bott så skilda åt här. Vi hann med en sväng till te papa, turista upp med cable car:en, njuta över utsikten från mt Victoria, en promenad längs waterfront, bli sjuk, lite shopping, se skulpturerna inne på wellington flygplats - de är allt lite stolta över sagan om ringen inspelningen. 

 

Det var en mysig helg tillsammans med fina tjejer. Och ska ni till Nya Zeeland är det verkligen värt att besöka huvudstaden. Att bara storsa runt på gatorna och njuta över hur vackert det är, är helt underbart. Musiken längs cubastreet och det bästa caféet i hela Nya zeeland hittar du nästan längst upp på samma gata. 

 

Mitt fina land!

En helg med Jessika och Paige till en av de vackraste delarna av hela Nya Zeeland. Att vi dessutom hittade en av världens vackraste stränden gjorde trippen hela amazing.

Har dröjt med att skriva detta inlägg för att jag ville få med så många härliga detaljer som möjligt. Men nu har det gått så pass lång tid att detaljerna redan är försvunna ur mitt guldfiskminne att det troligen blir ett sådan där kort inlägg som det ibland blir. Ska försöka undvika stapelform, trots att det är himla smidigt.

 

Resan började på onsdageftermiddag med att hämta ut bilen, ja den manuella minibil som vi hyrt. Ja jo men det gick väl bra till slut. Kort sagt kan jag säga att manuel bil inte är någon höjdare i centrala Auckland i rusningstrafik. En gång aldrig mer så att säga. Vi kom ialla fall fram till Tauranga och där inser vi att hostelbokningen tydligen strulat men det fanns rum ändå - tack och lov.

 

Resan fortsatte på torsdagen med ett besök vid Mount Maunganui - gick upp "halvvägs" tog några bilder och gick ner igen. Stranden var otroligt fin och jag fick lite "normal sommar" genom att kika lite på volleyboll spel - jag dagdrömde lite att det faktiskt var vintrosapojkarna som spelade och inte några Kiwisar. Men som ni förstår så var det ju såklart det sistnämnda. Dock var de väldigt fina att kolla på, JA de hade bar överkropp... Tillbaka till det viktiga. Vi fortsatte efter lunch mot East Cape, en väldigt vacker körning längs med havet. Vi stannade några gånger, bla. vid ett coolt kiwiställe - de hade ALLT med kiwi och lite till - räcker det att jag säger att till och med kvittot var grönt? Vi stannade även vid en kyrka där två hästar gick lösa för att (troligen) hålla gräset kort. Väl några kilometer innan East Cape stannade vi på en camping där vi skulle sova en natt för att sedan gå upp i ottan för att beskåda den första soluppgången i världen. Själva beskådandet av soluppgången blev kanske inte som tänkt, men det blev bra ändå 1. Vi hittade inte stigen upp till fyren. Så vi valde att gå genom kohagar och grejer för att tillslut nå kanten - dock befann vi oss längre österut än East Cape (check). 2. Det var mulet. Men vi märkte ju att det blev ljust i alla fall. Åter i stugan däckade jag på två sekunder, har väl aldrig varit känd som någon morgonmänniska eller? Resan fortsatte ner mot solsäkra Napier och vädret blev bara sämre och sämre och sämre. När vi nådde Napier under fredagseftermiddag/kvällen så var luftfuktigheten otroligt hög, GPS:en hade lagt av och Frida var hungrig - som vanligt. Hostlet var riktigt nice, kan helt klart rekommendera det (hette någonting med Art). Men Napier är fint i regn, men helt underbart i solsken - så välj en helg med fint väder och åk dit. Vi gjorde egentligen inte mycket, strövade runt längs gator och torg, besökte en svenskfest, lagade god mat, lärde Lina svenska (vilken naturbegåvning sen) osv. När söndagen kom så begav vi oss hem mot Auckland, tillbaka till vardag och till livet som au pair.

 

Två stora plus från helgen var:
+ två nya vänskaper, en som fanns lite och som blev massa starkare och en totalt ny

+ Prata engelska "hela tiden" då vi åkte tillsammans med en tyska, en underbar tjej Lina

 

 

Denna helg sammanfattas på följande vis:
* Akta dig för att prata svenska bland folk, det finns svenskar där du minst anar det.
* Tälta är riktigt trevligt, speciellt när man har med sig det egna täcket.
* Bättre att köpa en dyr och god pesto än en billig och äcklig.
* Surfing ÄR kul.
* Ska man äta fish and chips i Raglan så kan man dela på en portion.
* Det finns riktigt fancy toaletter i detta surfparadis.
* Damen på I-site kommer nog för evigt undra vad två förvirrade tjejer gjorde inne där, någon gång för mycket.
* Samt, beskådning av en otroligt vacker solnedgång tillsammans med en underbar vän.

I går ringde klockan påtok för tidigt, surfing stod på programmet. Men innan jag går mer in på det så tar jag helgen från början. Jag var ledig i fredags, vilket var otroligt skönt, kunde gymma på förmiddagen och bara vara efter det. Läsa bok i 27° och vindstilla, äta lunch till ljudet av favorit musiken osv. ni fattar vilken kvalitétstid jag hade med mig själv. När kvällen närmade sig pratade jag lite allmänt med mina värdföräldrar om allt och inget men det slutade i alla fall i att jag aldrig kommer paddla kajak i Australien och kommer heller aldrig att vandra i deras bush samt blev otroligt nöjd i mitt val av Nya Zeeland som "mitt nya hemland". Jag tycker vissa djur är obehagliga ja. Och när de dessutom äter människor så undivker jag dem med glädje. Nog om detta. frammåt middagen så åkte jag och hämtade upp Jessika i Albany då bussarna hit ut inte stannar så mycket närmare (25 minuter bilfärd till busshållplats jao). Vi avnjöt en favorit middag i form av indiskgryta med final av frozen yoghurt. mums. 

Vi somnade och vaknde som sagt påtok för tidigt, tyckte i alla fall jag när Jessika skuttade upp ur sängen. Någon var piggare än någon annan i alla fall. Trots den sega starten satt vi i bilen endast tre minuter efter bestämd tid och kunde påbörja vårdan resa upp till Mangauai 1h och 7min upp norr. Vi skulle surfa, Jessika skulle göra debut och jag fick återförenas med den underbara vattenkonsten/sporten. Från förra gången jag surfade skillde det ungefär 1meter i höjd på vågorna, instruktören inledde inte med "det är perfekta nybörjar förhållanden" som han gjort i Raglan istället fick vi höra "det blir tufft där ute idag, men det ska nog gå bra" - jo men förhållandena var på vår sida jo men visst. Men jag kan inte annat än älska det hela, 2h i 2meters höga vågor som kom alldeles för tätt jag råkade släppa kommentaren till instruktören "Det är så himla mycket vatten" han svarade skrattandes "jo men du vet att det här är havet va?" Svårt att beskriva en känsla när du lixom stod med vatten till midjan, blir dränkt av en våg så att du måste hänga på brädan och sedan blir dränk en gång till av nästa våg och då åker tillbaka typ 20meter in mot land. SÅ höll jag på i 2h. Men upp på brädan var jag en hel del och den känslan är så cool, ni som inte har testat på surfing måste helt enkelt göra det!

Efter surfingen åkte vi till Tawharanui regional park (uttalas ungefär tafanui regional park) och chillade över en underbar lunch bestående av pastasallad och sedan en tupplur insmord i solskyddsfaktor 30+ och 50+. Efter att eftermiddagen spenderades på stranden åkte vi åter hem till mig där vi åt hamburgare hos familjen och sedan kikade film, åt glass och bara njöt av att inte vara i solen haha.
Dagen idag började med sovmorgon och mysfrukost i solen sedan hände inte mycket. Vi insåg att det är ungefär 6 oplanerade helger kvar tills vi lämnar NZ, snart endast 4 månader kvar som au pairer - tiden går så himla fort när man har roligt. Men min största fråga just nu utöver framtiden med studier och allt handlar inte om hur jag ska hinna med allt jag vill innan jag lämnar detta underbara land utan det är vad jag ska göra på min födelsedag. Jag fyller 20år på en lördag, borde jubla och vara överlycklig men en stor middag med alla mina älskade vänner fungerar inte riktigt.. då 99% av mina vänner befinner sig miljoner av kilometer bort i ett vinterlandskap. En utgång lockar inte det minsta då det inte är jag. Jag vill göra något jag aldrig kommer att göra på min födelsedag, mne frågan är VAD? 

Denna helg började egentligen redan i torsdagskväll då min värdmamma kommer över och säger att jag inte behöver jobba på fredagen då de skulle åka tidigare till den hyrda stugan än tänkt och att jag istället kunde städa huset när jag ville typ. Lycklig över det somnade jag och vaknade upp till fredagen med en låg "to do" lista. Men då allt var avbockat åkte jag ner till Jessika för att sedan fortsätta till favoritcafét för att möta upp Jennica, ett sista hejdå hanns med trots allt. Fick även då möjligheten att träffa Åsa, Jennicas eftertträdare, vilket var roligt. Alltid kul med nytt folk som dessutom är trevliga. Frammåt halv 10 landade vi åter hos Jessika pastasallad skulle göras och exantal andra grejer skulle förberedas inför helgen. För nu stod nämligen två nätter på en camping utan dusch/vatten toa/matlagningsmöjligheter på schemat. Vi hade fått låna tält, madrasser, sovsäck, gaskök m.m. från min värdfamilj - TACK. Men allt skulle klaffa för annars skulle inte helgen bli något roligt minne inte. 

Lördag morgon så lämnade vi Jessika med siktet inställt, eller ska jag säga GPS:en inställd på bilhyrningsfirman för att sedan ge oss av vidare mot Waitomo där Black Water Rafting stod på programmet. Man kan kort beskriva det som en grott-tur 65 meter under marken tillsammans med en badring som man ett par gånger fick hoppa baklänges nerför vattenfall med och sedan luta sig tillbaka i och beskåda en stjärnhimmel - nej juste det var ingen stjärnhimmel det var hur många lysmaskar som du kan tänka dig - otroligt vackert och coolt.

Efter black water raftingen som äntligen belv avbockad, minns ni att den var bokad till i september men inte blev av då? Så styrde vi kosan mot Pureora där våran camping skulle finnas och även där starten för morgondagens äventyr skulle gå av stapeln. Efter lite om och men så nådde vi campingen och blev förälskade, en underbar kvällssol gjorde stället till något magiskt. Att toaletten sedan var ett gömställe för NZ alla flugor gjorde ingenting och efter mat i magen så somnade vi med ett leende på läpparna men ack lite nervösa inför det som väntade. Det som väntade på söndagsmorgonen var en Shuttle till Piropiro där vi fick våra cyklar och hade då framför oss 40km (varav 30 i uppförsbacke) framför oss. Vad vi istället gör är att cykla åt fel håll för att kolla på "hängbron" - vilket det senare visade sig finnas fler av. För att utöka cykelturen med sissådär 10km kuperade terräng. Turen innehöll ALLT, super nice cykelväder, spöregn, branta uppfösbackar som pågick i evigheter (vi skulle göra rutten åt "fel håll" för att slippa tidspress så var det bara), härliga nedförsbackar där det lixom pirrade döttsskönt i kistan, dåligt humör, skrattanfall, trötta ben, fantastiska vyer, bästa umgänget osv. När vi närmade oss slutet och jag började att leta efter blinkersen på cykeln, då är man trött. När vi väl når slutet och skulle lämna tillbaka cyklarna fanns ingen där, blöta, trötta och lortiga fick vi snällt sitta där och vänta. Men det hela löste sig på bästa sätt och vi fick även tipset om att kunna snika in oss för att få en varm och skön dusch. Sedan regnade det och vi kröp till kojs vid halv nio och somnade på momangen, ne men vi var inte alls HELT slut.

Måndagen kom - ja det var en långhelg. Rumporna gjorde ont och GPS:en stod inställd på Hamilton. Sitt vi var i Hamilton sågade vi den totalt men denna gång växte den till något riktigt mysigt. Vi tog en sväng på Hamilton Gardens för att även kunna bocka av det från "to do listan". Väl i Auckland igen så tog vi en lugn kväll, våra kroppar hade fått nog av motion för ett tag. Men att mötas utav vykortet nedan från gymmet när man kommer hem fick mig att somna med ett ännu bredare leende än vad jag trodde jag kunde. - fritt fika lixom ;)

Några tips om man ska göra timber trail - den cykeltur som vi gjorde en del av är att: cykla den från rätt håll, välja en dag med fint vänder, komma i håg att njuta och framför allt att man ska se till att man har cyklat någon gång inom det gågna halvåret. (Vi cyklade från mitten in på den lila till den första bron och sedan tillbaka läns den orangea - den orange fortsätter ända bort till där man ser tecken om att man kan tälta. På stigringskartan nedan så började vi vid den gröna saken på mitten, cyklade upp på toppen på "kullen" till höger och sedan tillbaka till starten.)

 

8/1 Resan mot norr började, siktet var inställt mot Ahiapara vilket är en av byarna som ligger längst norrut i detta land. Påvägen dit stannade vi och hälsade på Nya Zeelands största träd, det var STORT. Vi åkte längs de typiska nya zeeländska vägarna,: "slingerikrok, slingerikrok" och plötsligt bakom en kurva så bredde sig ett fantastikt landskap ut sig - en ö gjord av sand som kontrast till det turkosa vattnet. Vyn var obeskrivligt vacker. När vi äntligen nådde Ahipara, vilket gick förvånansvärt fort trots att vi hade min bil och jag var den enda som kunde köra (Nya Zeeländska regler då man måste ha sitt namn med på försäkringen annars gäller den inte) fick vi en egen cabin istället för en säng på hostlet - uppgradering check. Dock var det även då min mage började göra ont, riktigt ont. Ni vet så där ont så man inte vet var man ska ta vägen och då befann jag mig mitt ute i ingenting i ett land där jag gör allt för att slippa farbrordoktor. Somande med en enorm smärta men tack vare mina fina vänner som fixade disken och allt annat så behövde jag inte vakna upp till ett kaos. 
10/1 En dag i Paihia då himlen är klarblå, vad gör man då? Vi spontanbokade in oss på en heldagssegling - vem säger nej till sådant lixom? Där kunde jag och mina kära vänner slappna av och bara njuta utav solen. Vi seglade till en strand där vi åt lunch och jag har nu även snorklat, eller i alla fall i ett par sekunder haha kanske får bli mer av den varan någon annan gång. Under denna avslappnande dag började även min mage må bättre, troligtsvis var den lätt stressad. Det var gudomligt att inte behöva tänka utan bara kunna sitta där och läsa en bok, lyssna på lite musik och helt enkelt njuta över den otroliga värld som vi seglade igenom. Kvällen avslutades med en god middag och sedan ett glas vin på en pub. Fin dag, fina grejer.

11/1 Denna dag började med att vi strosade runt i turistaffärerna i Paihia - finns det inget kvar att köpa till er andra så vet ni vem som köpte allt... Nej inte riktigt, men det fanns så mycket som jag längtat efter. Typ en KIWITOMTE - min tomtesamling är nu räddad m.m. Sedan började resan ner mot Auckland igen, vi snackade mer om studier och om framtiden och jag blev inte ett dugg klokare (som ni lär veta av ett annat inlägg) men i Whangarei stannade vi på Hells (alla ni som besöker NZ måste käka pizza på denna fantastiska pizzakedja) vi blev inte besvikna och jag testade även en efträttspizza, det var annorlunda men helt okej! Sedan landade vi hos Jessika och googlade lite om studier, gjorde en helt amazing risotto (Katta var stolt över oss) för att sedan somna. Åter sov jag i Jessikas säng, precis som en vanlig helg. Nu var inte vardagen så långt borta längre...

12/1 Sista dagen på semestern hade kommit, vi tog sovmorgon för att sedan bege oss mot staden för att möta upp Lisa, en vän jag träffade när jag gick på gymnasiet i Mora. Lisa och hennes vän Josefine har rest runt Nya zeeland och skulle snart åka hem så då passade vi på att ses över en lunch. Det var otroligt kul att se henne igen, prata minnen från moratiden och umgås på nytt. Henne ska jag allt se till att träffa snart igen. När vi sagt hejdå till dem begav vi oss närmare flygplatsen till ett café där jag, Jessika och Lisa kunde avrunda våran semester över en mysig fika. Det kändes faktiskt inte så extremt jobbigt att jobbet väntade dagen efter. Jag kände mig redo, jag vill ta mig ann mitt "andra halvår". Väl hemma kunde jag packa upp i lugn och ro då familjen fortfarande inte kommit hem - men när dem väl var hemma var jag inte sen ut för att säga hej. Fick en puss på kinden och en bamsekram av min värdmamma samt att både Grace och George rusade mot mig gav mig varsin kram och George sa att han saknat mig. Jack gav mig en speciell sten och berättade att den var från Taupo och att han plockat den speciellt för mig - den kommer att åka med till Sverige. Det var svårt att somna på kvällen, för det första så skulle jag sova själv vilket jag inte hade gjort på nästan tre veckor och för det andra så var jag påtok för lycklig.

26/12 Dagen med stort S som i Semester hade äntligen kommit. Efter en sovmorgon beslöt jag mig för att åka på annandagsrean innan jag skulle fortsätta till flygplatsen för att plocka upp Lisa. Rean var mest ett skämt (då jag inte ens fick en chans att parkera bilen) men när jag äntligen fick träffa Lisa var den fadäsen som bortblåst och vi kunde påbörja vår resa på riktigt. Första stoppet var Hot water Beach på coromandelhalvöns östkust. Att anlända till campingen, slå upp tältet brevid ett par riktigt snygga tyskars tält kändes bra, nu hade äntligen vår road-trip börjat. Hot Water Beach är en strand men som man kan gräva sitt eget "spa" i. Det är nämligen så att på vissa ställen blir vattnet så varmt att det kokar, men man får gräva sin grop där det är en bra blandning mellan kallt och varmt vatten. Underbart var det.

 

27/12 Lisa blir sjuk och det väntade en förmiddags kajakande - nice kombination. Kajakturen gick runt cathedral cove, en av världens vackraste stränder, där även delar av Narnia har blivit inspelad. En perfekt dag för havskajaking, klarblå himmel och nästintill obefintlig vind. För mig var det en riktigt energipåfyllare. Om inte så var det rätt coolt att vår guid slog sig ner på stranden och frågade vad vi ville ha i dryckes väg, de flesta cafédryckerna fanns att beställa. Efter kajakingen åkte vi upp längs östkusten, vi ville hitta någon bra "walk" men då Lisa var såpass hänging bestämde vi oss för att åka tillbaka till Campingen. Tyvärr så fick vi beskedet om att våra snygga grannar hade packat ihop och lämnat campingen, inte ens ett hejdå fick vi. flirtgubbe.

28/12 Resan ner mot Tongariro-crossingen påbörjades, planer om att passera både Rotorua och taupo fick strykas då vi dels tog sovmorgon och sen GPS:en lade av och felåkningar var ett faktum. Vi hade dock en fin dag i bilen och kom fram till hotellet lagom till middagen. Där möts vi av "Det är osäkert om det går att genomföra crossingen i morgon pga vädret, vi tar beslut i morgon klockan 7.00."Jaha sa vi och gick och lade oss, riktigt taggade på en 20km vandring över ett vulkanlandskap. Hoppas, hoppas, hoppas bara att vandringen går att genomföra var min sista tanke innan jag somnade.

 

29/12 Klockan ringde alldeles för tidigt runt sex om jag minns rätt. Vid sju var allt packat och vi var redo för vandringen och får då beskedet att vinden var alldeles för stark för att vi skulle få göra vandringen. Vi kröp ner i sängarna igen och sov, för vad skulle vi nu göra med en dag när vi befann oss mitt ute i ingenting? Dagen kom sedan att bestå av bokläsning, filmtittning, internetkollning, kortspelande osv. En avkopplande dag men som vi hellre spenderat ute bland vulkanerna.

 

30/12 Andra dagen i Tongariro hade kommit, vår andra chans att få genomföra vandringen. Men inte. Vädret var fortfarande alldeles för dåligt så då bestämde vi oss för att lämna detta ställe placerat mitt ute i ingenting, mitt på den norra ön. Istället begav vi oss ner mot Wellington, Nya Zeelands huvudstad. Vägen dit innehöll allt möjligt, typiska nya zeeländska vägar som ser ut som en slalombana (obsevera att det är 100km/h på dessa vägar - jag håller kanske 40km/h som max..), blå himmel, fantastiska utsikter, ett stopp så att vi nästan såg den vita kiwifågeln och så klart många skratt. Att sedan få ta en dusch hemma hos Lisa värmde Fridas lilla hjärta gott.

 

31/12 Efter denna dag kan jag enkelt säga att Wellington är så mycket mysigare än Auckland och så mycket värdare ett besök än vad jag trodde först. Vi åkte Cable car, gick på te papa - underbart museum som bara måste besökas (där kan man även krama en väldigt gammal sten), köpte glass av underbara charmörer, inhandlade nyrås outfiten och strosade runt längs waterfront. Sedan var det dags att ta tåget - observera att jag nu åkt tåg i detta land, tillbaka till Lisa för att göra oss i ordning för kvällen. I år blev det indisk take away som blev nyårsmiddagen för att sedan åter igen ta tåget till city. Vi mötte upp några andra au pairer och hade en trevlig övergång till det nya året. En lärdom jag drar av detta firande får bli att jag nästa år dukar upp en trerättersmiddag med ett par fina vänner - det får räcka där.

1/1 Jo men vi lämnde faktiskt huset för att hyra film. Och nu var det inte bara Lisa som var sjuk längre, utan nu var Frida det också..

 

2/1 Road-tripen forsätter nu upp längs västkusten med sikte på en ball walk vi skulle göra i Whanganui National Park. Just den vandringen hittade vi inte då vi insåg att national parken var rätt stor och vi var i fel ände, det insåg vi dock inte fören vi efter evigheter hittat ett par vandringar, en på 8h och en på 2h vi tog den korta. Den gick uppför i 45min och nerför i 30 min och mitt på bjöd den på en vy över skog, sedan var vi åter vi bilen och påbörjade vår bilfärd till camping-natt 3. Tänker inte säga vilken camping vi stannade på då den hamnade längst ner på vår lista över testade campingar - den hade inte ens en stekpanna!! (jajo, vi är vana vid hostel)

 

3/1 Vaknar upp till solsken och en underbar blå himmel, en dag i New Plymouth skulle bli perfekt - trodde vi ja. Vädret här på Nya Zeeland är lite av vad man skulle kunna kalla skitzofrent (eller hur sjutton det nu stavas) När vi närmade oss Mt. taranaki var det endast en gråvägg och regn vi möttes av. Men vi hann i alla fall ta en sväng på ett museeum, leta efter en fyr, gå i en vacker park och leta efter mat. Under bilfärden till campingen så planerade vi hur vi på snabbaste sättet skulle kunna sätta upp ett tält i spöregn - dock hade inte det behövts då solen sken i kapp med oss när vi nådde campingen. Tältet åkte upp och vi fick njuta över en pizza - inte tänkte vi göra om gårdagens fadäs och försöka laga mat utan redskap.

4/1 Ännu en tältnatt som vi vaknar upp och tältet är tort och vi ska fortsätta vår resa norrut. Vi hittar fyren, cape egmont lighthouse och får äntligen se mt. taranaki utan grådis. Vi passerade även än en gång förbi New Plymouth, avnjöt vår lunch längs strandpromenaden och fortsatte upp till Raglan. På vägen till hostlet spontanbokar vi en ridtur dagen efter. Vi anländer till hostlet, lagom förvirrade och blir varmt välkomnade. Hostlet saknade nycklar och var väldigt hippi, men det var skön stämning och framförallt vi slapp tunna luftmadrasser!

 

5/1 En regnig dag igen, ridturen var bokad och då fanns ingen återvändo. Men med vädret här kan man ju aldrig vara säker så det kan slå om till motsatta på 20 minuter om det vill sig. Vi fördrev morgonen med att åka ut till ett vattenfall som var fint - tyvärr blev det inga kort idag då min kamera inte är vattentät. Sedan blev det eftermiddag och vi satte på oss regnkläder och för att ge oss av till ridningen. Väl där möts vi av en underbar kvinna som förklarar att om vi väntar en halvtimme så kommer det att vara underbart väder - sagt och gjort. Ridturen var amazing, vi fick rida över kullarna som man bara sett från vägarna, vi fick njuta av dessa underbara vyer och samtidigt vara mitt i dem. Högt upp satt jag på en stor och verkligen fullfuxen häst, nästan lite svindelvarning.

6/1 Vi började dagen med att göra ett nytt försök med vattenfallet, glömde jag kanske säga att det var strålande väder eller? Vi åkte i alla fall tillbaka till vattenfallet, tog bilder och åkte tillbaka till hostlet för att göra oss redo för surfingen som väntade. Ja du läste rätt jag skulle surfa. Närvi anländer till lektionen står tre barn där på ca 10 år och inga fler, det var vi och dem. Lisa och jag kollade på varandra och börjar skratta, hur skulle detta sluta? Det slutade megabra ska ni veta, jag lärde mig fånga vågorna, jag lärde mig att stå upp på en bräda som far fram av vattnetskraft, helt AWESOME! 

7/1 Första delen av denna road-trip var över idag, vi styrde kosan tillbaka till Auckland. Hyrbilen blev inlämnad och jag fick åter krama om Jessika efter två veckor åtskillda. Här börjar nästa del, därav ett annat blogginlägg. 

Utöver det som jag skrivit så har det under alla dagar funnits, skratt, vatten drickande, kortspelande, bilåkande, mat, mat, mat- på boendena tror numera alla att svenskar äter som hästar (syftar på varm lunch). Bilder från ridningen kanske kommer en annan gång då vi inte fått dem från guiden än, bilder från surfingen är svårt då det inte finns några. Nästa del av semestern kommer en annan dag helt enkelt. Hoppas ni hade en god stunds läsning.

Som jag har tjatat om denna resa, hoppas jag inte tröttat ut er. Men tänk er att vara van att vara ledig efter 10 veckor eller något sådant, ni vet skollov. Nu har jag jobbat nästan 25 veckor utan avbrott - förstå att semestern är efterlängtad. Dock är det bra träning för framtiden. I morgon klockan ett ska jag plocka upp Lisa, min vän jag träffade på förberedelsekursen som bor i Wellington, från flygplatsen och sen åker vi. Kajaktur i Coromandel ska göras, bada ska vi göra, surfing i raglan ska vi testa på, göra en liten vandring på 8h över vulkaner nära Taupo, fira nyår i huvudstaden Wellington, göra andra vandringar, vara spontana, bo i tält, umgås och ja - samla massa energi. 26/12-7/1 gör vi denna resa, sedan passerar vi Auckland igen, plockar upp Jessika och beger oss upp mot norr - Bay of Island ska göras på riktigt!

 

Som ni förstår tar jag med mig kameran men internetet lämmnas hemma (vet inte om min värdfamilj blir så glad om jag tar med mig hela Wifi:et ;) Detta betyder, inte så mycket liv från min sida fram till mitten av januari, men då kan ni istället bereda er på en riktig bildbomb! Så därför vill jag passa på att tillönska alla er kära läsare, vänner, familj, nyfikna ev. blivande au pairer och andra nyfikna på min resa ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!! Ta hand om er!

Julafton
Jag kommer att vara jättetråkig nu, inga bilder... eller några mobilbilder blir det allt. Men en hel del spännande att läsa kan jag lova. Jag har nämligen upplevt min första jul hemifrån, jag har upplevt en "kiwi jul". När jag vaknade upp igår (julafton) kändes det precis som en vanlig dag tills det att jag såg min julstrumpa och drog mig till minnes att det var första riktiga semesterdagen. Det var helt enkelt julafton!! Temperaturen stod på 22°, blå himmel, ingen snö, inget mörker - en konstig julaftonsmorgon.

 

Jag åkte till gymmet för att som vanligt göra någon fysiskaktivitet på julaftonsmorgonen. Sedan hände egentligen inget speciellt fram tills klockan två då jag satte mig i bilen igen påväg mot första julfirandet. Ville titta in hos Caroline med värdfamilj (som är svensk) och önska god jul, sagt och gjort. Sedan fortsatte jag vidare mot Jessika med ett snabbt stopp på Albany köpcenter (örebroare: Marieberg fast xxl typ) Och jag bara kände hur detta (julen) har spårat till en extrem "köphysteri". Mijömedvetna Frida fick bita sig i läppen för att inte ställa till en scen. Jag kommer till Jessika, får träffa hennes svenska familj och möts av en mysig kram av hennes värdmamma (som enligt Jessika blivit rätt "förskräckt" när hon insåg att jag skulle dit och de inte köpt någon julklapp till mig). Tycker om den familjen. Hade i alla fall en hel mysig kväll med både tomtebesök, godmat, skratt med massa trevliga människor. Blev överraskad och fick flera julklappar av Jessikas svenska familj, tänk att något så "litet" kan göra mig så himla glad. Tack! Fick även ett presentkort på en massage av Jessika, fy sjutton vad hon är bra! Denna kväll räddade min jul totalt, kände faktiskt lite julkänsla när Jesper, Jessikas bror, alias tomten kom in genom dörren.

 

Jag började dagen med en skype med familjen hemma och farmor var med - underbar start på dagen. Jag har inte sett farmor sedan jag åkte och det är ett bra tag nu men som hon sa "vi får ta igen denna tid när du kommer hem". Det ser jag fram emot. Nå väl, gick i väg mot frukost och fick ett champangeglas med fyllning i handen (trodde studenten skulle bli min första och ända champangefrukost) men jordgubbar, choklad och kex blev frukosten idag. Sedan gick startskottet för paketen, tanken var lite att man kunde ta ett paket när man kände för det under dagen - men efter 15 minuter så fanns det inte ett enda oöppnat paket - då var vi även 15 personer varav fem barn som skulle öppna klappar. Sedan väntade vi på lunchen, åt lunch bestående av lamm, kyckling, skinka, pumpa, potatis, rissallad och ärtor. Sen hände inte så mycket mer, killarna lärde mig spela skjutspel på TV:n, vi byggde lite på colosseum - Jacks julklapp, slöade, hade lite rubrikskubstävlingar osv. Sedan var det efterrätt, yoghurtglass, fruktsallad och pavlova. smaskigt. Sedan slog jag bort ett par golfbollar för morfarn så då gick jag in till mormorn och kikade ett par filmer och så hade juldagen även den passerat. galet. 

 

sammanfattning:
- Mina pepparkaksbiskvier har gått hem överallt.

- Att ge en kallender med bilder på familjen till värdföräldrarna var en enorm hitt.

- Jag föredrar den svenska julen men det var kul att testa nytt.

- Nu har jag överlevt det som jag trodde skulle bli värsta tiden - och det gick ju bra

 

Hoppas din jul har varit underbar och att du har haft och kommer ha en mysig tid.

Bamsekram från framtiden - ibland önskar jag att sagogryn fanns på riktigt.

 

Det har hänt så mycket på senaste tiden. Jag har hunnit med en hel del, både fysiskt och psykiskt. Det märks i kroppen och knoppen (noll fantasi) att jag jobbat varje vecka sedan jag kom hit. Det är rätt skumt att jag kan säga att efter denna vecka har jag klarat av hälften av alla jobbdagar, sjukt vad tiden går fort. Jag har 8st arbetsdagar kvar till min första riktiga semester, den kommer verkligen att bli välbehövlig. Men jag har även hunnit med att boka allt boende för semestern, köpt flygbiljett till Wellington och till sydön + att boka resan till Samoa. Jag har även mejlat flygbolaget ang. att boka om min hemresa från mars till juni (har strykit halva juli då jag kände att jag måste hem till Sverige och tjäna lite pengar innan universitetsstudierna börjar).

 

Grace har varit sjuk, en 24h variant som inkluderade allt mellan enormt hög feber och kräkningar. Men nu så mår hon prima igen. Jag har även fått frågan på gymmet av en kille om vi skulle ses. Jag har inte svarat än. Jag har gått på en julmarknad i 25gradig värme och gjort egen mandelmassa som blev otroligt god men tyvärr inte gick att baka med (mandelbitarna var för stora...). 

 

Så ser mitt liv ut just nu. Uppdatera mig om ditt tack.