Australien
Eller rubriken kanske borde lyda "Sydney, Noosa Heads och Brisbane". Att göra Australien på en vecka kan nog vi alla konstatera att det är omöjligt. Min och Jessikas semester i Aussie-land blev underbar, lite av allt. Turistande, sol, promenader, marknader, goa fikor och en massa thaimat. Bilderna får säga sitt denna gången. för visst sägs det att bilder säger mer än 1000 ord?
livet rullar på även på svenskmark
Nu har jag varit hemma i en vecka, en vecka som passerat väldigt fort och en vecka då känslorna varit urbalans. Jag filar på lite inlägg om Australien m.m. som kommer att komma upp här inom de kommande veckorna. I går styrde jag kosan mot västkusten så nu befinner jag mig i sommarstugan och i morgon börjar jag nya jobbet som kassörska på Sportshopen.
I dag är väl egenligen den första dagen som jag inte har gjort någonting sedan jag landade i Sverige. I dag har jag haft en chans att tänka. Tänka på dåtid och framtid. Att tänka tillbaka på Nya Zeeland så känns det som en dröm, en dröm som var för bra för att vara sann. Att få umgås med mina älskade vänner under en vecka var oslagbart. Kramar, leenden och framför allt röster jag saknat blev plötsligt vardag. När livet börjat om igen i Örebro så sätter jag mig direkt i bilen och flyttar till Västkusten för sommaren. I bland kan man ju undra vad man gör. Jag är otroligt nervös för det nya jobbet, det är ett område jag aldrig förr testat på. Vart är barnen jag behärskar? Det blir något nytt för CV-et och jag tror tiden kommer att gå fortare än fortast så snart sitter jag på mitt rum i Örebro igen och tänker tillbaka på sommaren på kusten som om det vore en dröm.
It's time to move on
Tankarna snurrar runt runt runt, men mest går jag runt här på flygplatsen med ett stort leende. Jag får leenden tillbaka av folk jag möter, vilket gör mitt leende ännu bredare. Mannen som checkade in mig gjrode min dag, han var precis rätt person på rätt ställe. Mitt leende blev ännu bredare. I dag ler jag hela vägen inifrån hjärtat och ut, för nästa person jag träffar som jag känner - det kommer vara i Sverge. Om mindre än två dygn kommer jag att sitta och äta middag hemma på Algutstorp med mamma och pappa.
Semestern gav mig tid att tänka och reflektera, ett perfekt avslut på ett äventyr - ett äventyr som efter 11 månader känns väldigt bekant och knappt som ett äventyr längre. Men även en perfekt början på ett annat. Nu har det blivit dags att vända blad och påbörja ett nytt äventyr. Ett äventyr där barndomsmark ska möta en vuxen Frida. Där utvecklingen under året kommer att få ställas på sin spetts. Jag är nervös men otroligt förväntans full.
SNART SES VI SVERIGE
Amazing
sista veckan
I dag har jag jobbat min sista måndag. Nu återstår det bara tre arbetsdagar kvar som au pair. Min kropp är helt slut, troligen av alla känslor och tankar som går igenom min kropp och mitt huvud just nu. På fredag måste jag säga hejdå till familjen då jag måste lämna Kaukapakapa 04.40 på lördagsmorgonen för att hinna till flyget. PÅ FREDAG! Det handlar inte längre om månader, eller om veckor det handlar om dagar kvar tills det är dags att lämna Nya Zeeland. Nu ska jag fortsätta att packa och njuta av nuet.
Ska bli så himla kul att åka till australien, lätt taggad.
bild från i augusti
det närmar sig
Hittade en bild från förra sommaren som beskriver mitt känslomässiga tillstånd rätt bra. Kaos. Kramar extra mycket om mina barn, glädjs åt alla små saker. Men mitt i allt så har jag börjat packa. Jag kom på förut idag om att jag borde firat mig själv i söndags på morsdag, jag är ju typ en fyrbarns morsa. Det är 18 nätter kvar tills jag lämnar NZ, jag kommer aldig igen få skriva att jag är bosatt på Nya Zeeland på några papper, jag kommer att få lämna min otroligt sköna säng (asså skojar inte - inget slår den). Grace sa "I love you Frida" igår, nej då jag blev inte alls lycklig. Jobbet som väntar i Sverige känns utmanande och kul, något helt annorlunda mot det jag är van vid. Jag kommer om 2.5 veckor få säga hejdå till mina vänner i detta land. Det kommer att göra ont. Men jag längtar efter Sverige, men är även lite rädd för vad som väntar. Många tankar fladdrar förbi i mitt huvud. Många går inte ens att sätta ord på då det handlar om känslor. I måndags var jag sista gången till musicgroup och i morgon ska jag sista gången på Box-fiten. sista gången. sista gången för alltid
inte som tänkt
De där främlingarna jag nämnde i förra inlägget visade sig vara några som jobbade på en olivfarm i närheten och behövde någonstans och bo. Det var två tjejer och en kille. De var väl trevliga men saknade ganska så mycket respekt mot mig som faktiskt bor här. När jag kom hem (till min som jag trodde kliniska lägenhet - städade den i 3h samma dag som jag åkte till Samoa) möttes jag av ett kaos. Diskbänken var täckt av matrester, disk, mat och sopor. På golvet fanns väskor, torrvaror och andra grejer. Vid handfatet i badrummet var det så mycket grejer att jag inte ens fick plats att lägga ner min tandborste. Mitt shampos innehåll hade minskat rejält och är nu i riskzoonen för att inte räcka fram tills det att jag lämnar landet.
Mitt element var borta och så lixom mina filtar. Det är lite kyligt här på nätterna nu för tiden. En av dem måste ha sovit i min säng då den var annorlunda bäddad än vad jag lämnade den + att jag hittade svarta hårstrån på kudden.
Det blev en helt annorlunda hemkomst än vad jag trodde och var inställd på. Min värdmamma hade försökt att smsa mig för att förvarna mig men meddelandet hade inte kommit fram. Det gick bra de nätterna vi bodde tillsammans, att de vaknade innan 7 och gjorde frukost ledde väl bara till att jag hann morna mig lite innan det var dags för mig att gå upp. (positivt tänkande).
Jag önskade dem trevlig resa när de åkte och drog en lättnadens suck över att ha lägenheten ett par dagar för mig själv innan en av tyska killarna, Ferdi, som har bott hos oss förut kommer tillbaka för en vecka. Ibland kan man tro att detta är ett hotell/hostel men det är bara ett väldigt stort hus och godhjärtade värdföräldrar som ligger bakom det.
hemma men drömmer mig allt tillbaka
Äntligen
Tar riktig semester nu, för nu är det äntligen dags för lite värme och sol igen.
Samoa, vi är på väg!
Gå på Zoo
Jag kan inte sluta fascineras av alla fräna djur det finns i världen. Vissa stora, andra små. Vissa har hår, andra är fjädriga och vissa har fjäll. Benantalet varierar; två, fyra, sex, åtta och inga. De finns i världens alla färger, grå, rosa, orange, blå, svart, brun, gul, röd, grön mm. Vissa är fläckiga, andra randiga. Några är tjocka, andra är smala. Några djur trivs bäst själva medan många föredrar att leva tillsammans med andra. Helt enkelt, djur är coola.
andas ut - andas in
En sak som jag ogillar skarpt är när någon/något man litar fullt ut på ger fel direktioner och svar. Men tack vare kunnig personal tillslut och en värdmamma som tvingade mig att ringa och kolla upp det hela då hela situationen var ohållbar, så löste det sig. Råd till allmänheten; ge inga svar/direktiv om du inte är helt säker, chansa inte, tro dig inte veta - kolla upp det. I mitt sammanhang är jag otroligt glad att jag pratat med andra au pairer så att jag inte stod på Samoa med ett brutet ben (eller någon annan skit) och oförsäkrad.
Jag försöker tänka positvt, inget hände ju. Men okunnighet ackack
Nu är det löst (fixar en tilläggsförsäkring i morgon) och på torsdag lyfter planet, äntligeeeen.
Jag är redo för pardiset, de vita stränderna, den blåa himmelen och solskyddsfaktor 50+.
Sydön del två, 17-27 april "life is better with chocolate"
Att nu ha sällskap gjorde det roligare att resa men svårare att bestämma vad som skulle hända näst. Jag och Paige började med Puzzel world i Wanaka där vi höll på i en timme för att tillslut hitta ut ur jättelabyrinten. Men även roade oss med en del andra saker som illusioner (om det nu heter så). På kvällen landade vi i Queenstown, på Nya Zeelands bästa hostel, jag skämtar inte, "Adventure Queenstown Hostel". Värt varenda krona och därtill.
Dagen därpå så hade det blivit långfredagen. Jag firande inte ens det lilla minsta påsk (eller jo, jag skyllde på det som en anledning att få äta extra mycket choklad...) I alla fall så var det dags för att plocka upp Jessika och Charlie från flygplatsen. Gemensamt bestämde vi oss för att åka till Arrowtown, en supermysig liten by 30 minuter från Queenstown. Observera alla fina höstfärger, jag längtar lite till svensk höst nu alltså. Sedan blev det att ta gondolan upp till toppen av något berg i Queenstown för att njuta av en underbar utsikt, jag skulle kunna tänka mig att flytta hit faktiskt. När klockan slog tre så mötte jag upp Ulrik, en vän från Sverige, och hans tjej Josefin för en fika. Annorlunda att träffa svenskar i mitt liv här, men det var superkul.
Queenstown från toppen av det dära berget.
Dagen därpå så hade vi, jag, Charlie och Jessika bokat en busstur till Milford sounds. Paige hade redan varit där så hon hängde i Queenstown. Vad vi inte riktigt hade fattat var att det var en 13h tur som vi hade bokat men lite för sent att göra något då man redan sitter på bussen. Vädret var inte det bästa, men ungefär en miljon coola vattenfall såg vi, någon annan vacker liten sjö, otroliga miljöer men annars mest regn, regn och regn. Men vi gjorde det bästa av situationen och jag kommer aldrig glömma den dagen. Kvällen avslutades med fergburger, hamburgre i storlek xl som faktiskt till och med jag tyckte om. Bra slut på en dag att minnas.
Vi lämnade Queenstown lagom tidigt så jag och Jessika hann med en löptur - som senare blev en fotograferingsrunda innan vi begav oss vidare mot Invercargill, bluff för att sedan nå slut destinationen Dunedin. Vi passerade otroliga landskap, många skratt klingade i bilen och tankar passerade genom mitt huvud. Allt som allt handlade det om en biltur på 6 timmar.
Jag tyckte om Dunedin, hade staden bjudit på lite finare väder så hade jag även strosat runt där mer än vad jag gjorde. Byggnaderna där var fina, Otago Peninsula var också jättevacker att köra runt på. Att vi kikade in på chokladfabriken var också smaskigt men när man sedan korsade gatan för att gå in på mataffären och inser att man kunde köpt samma choklad för 1.5dollar billigare (8kr) suck!!!!. Men jag köpte ju i alla fall mina favvisar på det "rätta stället" hehe. Om ni inte redan visste det så finns världens brantaste gata i Dunedin, så självklart hamnade vi där och knallade upp "två steg fram och ett tillbaka". Brant var det. Efter vägen uppåt stannade vi vid Moeraki Boulders, coola runda stenar. På kvällen nådde vi Oamaru där vi fick se pingviner, dock fick man inte ta kort så ni får inte se dem mohahaha.
Äntligen hade det blivit dags för ett "återbesök" i mitt kära lake tekapo, den platsen finns varmt om mitt hjärta alltså. Vi försökte även med att åka upp till mt. Cook - Nya Zeelands högsta berg, men det var så disigt och grått att vi till och med fick fråga i informationen om vart berget låg.. Lake Pukaki var också vacker men inget slår lake Tekapo alltså!! Där blev det vad i varma pooler, promenad och återseende av min/vår tyska vän som jobbar där.
Nästa stopp på vår resa var Christchurch för att sedan fortsätta mot Kaikoura där vi skulle sova. För tre år sedan så rasade hela centrumkärnan i Christchurch ihop av ett par jordbävningar. Den 22 februari skedde den som orsakade mest förödelse, 185 människor misste livet. I dag kan man återse 185 vita, tomma stolar, en för varje person gick bort. Katedralen var halvt rasad och det var mer staket överallt än liv. En riktig spökstad. Efter en timmes rundvandring kände vi oss alla lagom nere. Det är även lite mer positivt att se hur de försöker göra det bästa av situationen genom att ha lite turist saker (som de gröna enorma stolarna på en bild nedan) och som köpcentret byggt av containrar.
Det hade äntligen blivit typ torsdag och dags för Delfinsimning, wihooo. På med våtdräkt, snorkelgrejer och simfötter och efter ett tag blev det dags att hoppa i vattnet - men delfinerna simmade iväg. De ville inte simma med oss trots att vi gjorde roliga läten och rörde oss fånigt i cirklar i vattnet. Efter ett par försök så fick vi sitta frysandes i våra våtdräkter medan de letade efter villiga delfiner. Vi hittade aldrig några men det var en otroligt vacker utsikt att kolla på och vi fick se en albatros som plåster på såren. Men en bra förde i alla fall denna snorkling med sig, jag är inte rädd för att ha huvudet under vatten längre. massor av tummar upp.
Nu borde väl turen vända, en kajaktur i Abel Tasman nationalpark väntade men att vakna upp till regn gjorde varken mig eller någon annan jublande glad. Men än en gång, så fick vi göra det bästa av situationen. Vi åkte till Motuekas I-site (informations ställe) och där snubblade vi på en av Jessikas vänner från Sverige som hon inte ens visste var på denna delen av världen. Sedan hängde vi med dem och besökte någon sjö, någon labyrint och avslutade dagen med en glass i strålande solsken.
Sista heldagen på semesten hade kommit, och solen sken som aldrig förr. Himlen var så blå, vattnet var turkost och vinden existerade knappt - en perfekt förmiddag för kajakpaddling. Vi paddlade runt och såg babysälar, var nästintill ensamma på en strand m.m. Efter paddlingen så käkade vi lunch i Nelson, tycker om den staden också. Jag kanske borde bli kvar här på Nya Zeeland. För att sedan komma till boendet i Picton efter x-antal vägkurvor och chokladbitar senare. Dagen efter väntade bara flyg hem och upppackning.
Resan gav mig väldigt många fina minnen, skratt, kortspelande, en ny underbar vän i Charlie och uppelvelser jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Vi har även konstaterat att vi endast kunde vara tysta när vi fick mat, spelade kort och när vi hade fritt Wifi (förklaring för pappa: Wifi = internet). Bilden ovan på en leende Frida, fylld av taksamhet får avsluta detta inlägg, för det är exakt så jag känner när jag tänker tillbaka på de drygt två veckorna som passerat.
liten uppdatering
Jag lever!
Jag har inte frusit ihjäl, inte heller regnat bort eller åkt vilse. Jag har det bra. Fina vänner, lite väl regnigt, lagom med bilåkande och att göra listan blir kortare och kortare. Semestern är välbehövlig, men längtar lite hem till vardagen och mina barn och värdfamilj men om en vecka ser jag dem igen. Det är även bara två månader kvar tills jag åter är hemma i Sverige - galet. Nu ska jag fortsätta att njuta över mina dagar ute på äventyr. GODNATT
grey district
I dag har jag färdats från Westport ner till Glaciärerna. Tar man bort typ 15minuter så har regnet öst ner hela vägen. Helikopterturen i morgon kommer till 99% att bli inställd och jag är inregnad på ett hostel. Ser inte ens bergen där glaciären ska vara... Annars har jag verkligen fått upp ögonen för det här med backpacking. Under mina timmar i bilen planeras turer, drömmer jag mig bort till resmål långt bortom sveriges gränser.
Rotorua - Hem
Hur gick det då att åka med detta lilla pytte plan med endast 19passagerare? som ni förstår så överlevde jag men att det var en upplevelse jag sent kommer att glömma. Efter incheckningen satte jag mig bara i väntsalen då det på en dörr som ledde rakt ut till landningsbanan stod Gate 1-4. Sedan ställde sig ett plan på andra sidan dörren och de berättade för oss 15 personer som satt i väntsalen att det var dags att gå ut till planet. Vi blippade biljetten, ingen som helst säkerhetskontroll, och fortsatte fram mot planet. Där välkomndes vi av ena piloten. Hon sa åt mig och ett par till som hade rullväska som handbagage att lämna det med henne då de troligtvis fick åka med det incheckade bagaget eftersom det inte fanns tillräckligt utrymme i planet. Min första plats var precis vid en nödutgång, då fick man vara berädd på att hjälpa massa om en olycka skedde, Frida blev nervös. Men straxt innan avgång så frågade piloten om det var okej för mig att sitta där men jag sa nej då fick jag byta och hamnade på första perkett in till cockpitt (heter det så? I alla där piloterna sitter och styr) och såg varenda knapptrycknig, vilken höjd vi var på och om jag ville kolla ut så var det genom fönstret där framme.
När vi närmade oss Auckland började piloterna att guida oss, på höger sida ser ni detta, på vänster detta och raktfram har ni Rangitoto (bilden nedan). Landningen gick finfint och jag blev riktigt taggad på att flyga efter denna resa, tro det eller ej. Piloterna kan verkligen sin sak, de är proffs. På fredag flyger jag igen ner mot sydön, kan inte säga att jag längtar ihjäl mig men det ska bli ett underbart äventyr.
Lägesrapport
* Andra riktiga sjukan sedan jag kom till NZ har slagit ut hela mig - länge leve virus
* Mamma, Pappa och bror min kommer på onsdag förmiddag (sissådär 2dygn kvar)
* Mitt internet i lägenheten är spårlöst försvunnet
* Jag jobbar en två dagars vecka denna vecka
En tripp till Zoo
I dag åkte jag och Grace till Zoo:et. Playgroupen hade bokat en buss och självklart hoppade vi med. Elefanten var klart dagens höjdpunkt, tyvärr regnade det så mycket då att kameran snällt fick ligga i väskan. Vi kommer garanterat att åka tillbaka till zoo:et, underbart rakt igenom.
Fridas huvud då städerskan sa upp sig förra veckan
Den som väntar på något gott väntar ju aldrig förlänge, eller är det alltid.. Hur som så lever jag, minstsagt. Efter dagens gympass kommer jag även känna det i kroppen i morgon - om jag nu kommer upp ur sängen vill säga. Roadtripen österut blev superbra, mer om den en annan gång.
Annars har jag passerat 200dagar i detta land - fatta hur många dagar det faktiskt är! Lixom 100*2, 50*4, Lixom typ två och en halv människas livstid - fast då syftar jag ju så klart på år. Jag fyller "icke tonårng" om mindre än två veckor. Om en månad öppar typ ansökningarna till univeristeten, vad vill jag bli när jag blir stor? Vill jag bli någt? Vart vill jag bli något? Min svenska familj snubblar hit om fem veckor. Om 4månader typ jobbar jag min sista dag som au pair och innan dess ska jag hinna med sydön och Samoa. Jag skriver CV och leker vuxen, pratar engelska och försöker ta reda på vem Frida faktiskt är idag. Oj vad jag rör till allting men så ser mitt huvud ut just nu, (städerskan sa ju faktiskt upp sig i förra veckan).
Annars har jag passerat 200dagar i detta land - fatta hur många dagar det faktiskt är! Lixom 100*2, 50*4, Lixom typ två och en halv människas livstid - fast då syftar jag ju så klart på år. Jag fyller "icke tonårng" om mindre än två veckor. Om en månad öppar typ ansökningarna till univeristeten, vad vill jag bli när jag blir stor? Vill jag bli någt? Vart vill jag bli något? Min svenska familj snubblar hit om fem veckor. Om 4månader typ jobbar jag min sista dag som au pair och innan dess ska jag hinna med sydön och Samoa. Jag skriver CV och leker vuxen, pratar engelska och försöker ta reda på vem Frida faktiskt är idag. Oj vad jag rör till allting men så ser mitt huvud ut just nu, (städerskan sa ju faktiskt upp sig i förra veckan).
Ta hand om varandra, kika OS åt mig - och framför allt sakna mig massor
Första semestern - Check
Hemma efter ett stort äventyr, många tankar, härliga skratt, underbara vänner och fantastiska upplevelser. Bilder och text om och från resan kommer någon annan dag. Jag lever och i morgon börjar vardagen igen, bamsekram
Gott Nytt År
Nu är jag redo för att se vad Wellington erbjuder på nyår. Jag är spänd, lycklig och glad. Året som passerat har varit underbart och gått påtok för fort. Skriver en sumering någon dag då jag åter är hemma i vardagen igen. tack alla. Jag kom just på att mitt 2013 blir 12h kortare än vad det borde, skumt - men det jämnar ut sig då 2014 blir längre. Ha en underbar kväll sverige, det ska i alla fall jag ha. Ta hand om varandra och njut i varandras gemenskap. Bamsekram från ett soligt och varmt Wellington