Tro det eller ej, men det är första April i morgon och det är INTE ett skämt. I Sverige går det mot ljusare tider och våren är på riktigt där. Här går det mot mörkare dagar, i morse när jag gick upp var det så mörkt ute och kallt inne att mina mysis kläder åkte på. Dock gladde det mig att termometern visade över 25° - än är inte sommaren här över. (Även fast den rent vetenskapligt har varit över i en månad) 

 

Jag lever och dagarna rullar på. Tänker på framtid och försöker att sätta mig in i ett annat sammanhang än "Frida är au pair". Har i alla fall jobb i Sverige när jag kommer hem, vilket känns riktigt, riktigt bra. Det är ungefär 15dagar kvar tills ansökningarna till Universitet ska vara inne och jag kan knappast vara mer säker på att jag absolut inte ska studera till hösten. Finns så mycket annat som lockar mer, men man ska väl söka ändå antar jag. Och om jag känner mig själv rätt så hinner jag bli sugen på studier innan augusti haha. 

 

Här borta bockar jag annars av att göra grejer, mer om det i ett annat inlägg. Min familj har bara några dagar kvar i detta fantastiska land. Jag har blivit av med stora delar av min flygrädsla. Jag ligger efter med learningstorys. Bokar hostel inför min resa till sydön. Letar au pair med min värdmamma, som förövrigt utnämnde mig till deras bästa au pair tidigare idag. Annars fortsätter de vanliga rutinerna med musik på måndagar, simning på tisdagar, playgroup på onsdgar och fredagar samt playdates på torsdagar. Livet är rätt inrutat, men otroligt nice för det.

Igår fick min värdmamma sig en liten chock när jag sa att efter sydön så är det 2.5 vecka sedan åker jag till Samoa och sedan är det bara tre veckor kvar för mig här på Nya Zeeland. Hennes första reaktion var, "du skojar" andra var "shiiit vi måste verkligen hitta en ny au pair". 2.5månader är det som är kvar av mitt äventyr på NZ, en månad är resor och sex veckor är jobb. Vart tog året vägen?

 

Så igår eftermiddag anmälde hon sig till au pair link om att hon ville ha en nya au pair och idag satt jag och kolla igenom olika profiler för blivande au pairer. Jag fick några riktlinjer av Dee att gå efter så: Den ska vara rolig, tycka om att vara ute och gilla att sporta. Efter att ha kollat närmare 100 olika profiler och kollat närmare på kanske 50 kan jag konstatera följande: 

1. 98% av de sökande au pairerna kommer från Tyskland.

    1% från Sverige

    1% från resten av världen

2. Ska du söka som au pair så välj en spännande visningsbild. Inte en med något falskt leende på, inte någon där barnen ser "dit tryckta ut" (enbart för att ha en bild med barn) VÄLJ en bild där du är dig själv, skrattar, hänger med vänner, lagar mat, idrottar osv. 

3. Din beskrivning av dig själv som är det första som syns om dig ska handla om DIG inte om vad dina föräldrar jobbar med eller vad din syster älskar att göra. Den beskrivningen ska vara intressant, lagom lång, och handla om hur bra du är, dina intressen och inge lögner tack. Det är denna sumering som värdfamiljerna får se först och efter det så kan de välja att klicka in på hela profilen. Jag dissade flera idag (runt 50 st) pga. att de var tråkiga och verkade väldigt ointressanta. Gör DIG SJÄLV intressant från början.

4. Att hitta den perfekta au pairen till min värdfamilj, fyra barn, bor på landet, har hundar osv. är inte som en dans på rosor.

 

Nu har jag gett min värdamma några namn som hon ska kolla närmare på. Min favorit är faktiskt en kille från tyskland, tätt följt av en svensk och en tysk tjej. Sökande fortsätter och det känns faktiskt okej. Även fast det är MIN värdfamilj så har det på något sätt blivit dags att gå vidare. 

 

Nu ska jag packa klart mina grejer och sedan bege mig iväg till flygplatsen för att flyga till Wellington och möta upp min familj igen. I helgen väntar White water rafting och en vulkanvandring i 6-7h. På söndag flyger jag tillbaka hem hit till Auckland i ett 19pasagerar plan, det fanns en mittgång också. Jo men hej döden och mitt livs hemskaste flygresa.
Bamsekram från en glad och lycklig Frida

 

För snart en månad sedan hade Kaukapakapa skola en simtävling. Det gick bra för mina pojkar och både Sam och Jack gick vidare till regionfinalen. Sam kom 4:a (efter sina tre bästa vänner som liksom han själv är naturbegåvningar i ALLT) i meddley, bröstsim, ryggsim och frisim. Jack förvånade alla och kom 2:a i ryggsim. Killarna var nöjda, men jag tror att deras au pair var ännu stoltare ;)

En sak lärde jag mig under denna förmiddag i alla fall, simning är vansinigt svårt att fotografera.

Ligger massa inlägg efter, ska försöka ta ikapp dem under veckan. Massor har hänt, familjen har kommit i från Sverige, har mängder av bilder sedan tyskarna var här, simmnings tävlingar, Wellington besök, strandbesök m.m.

 

Lägenheten är städad och sängarna är bäddade, jag har nog aldrig i mitt liv varit så här nervös. Jag ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning. Att inte träffa sin familj på 8månader och plötsligt så kommer de befinna sig i min vardag, min vardag på andra sidan jorden. Men jag ler, jag kan stolt visa upp mitt "hemland" och min fina värdfamilj. Mitt största bekymmer är vad jag ska ha på mig och hur jag ska veta om flyget är sent. För det är nämligen så att jag och Grace kommer åka ner till flygplatsen och möta dem - det blir lixom morgondagens händelse. 

 

Jag kan samtidigt inte förstå att båda mina föräldrar som skarpt ogillar flygturer gör detta för min skull. De genomgår just i detta nu en monsterflygning till andra sidan av jordklotet. Att bror sedan fick ca. 130gillningar på FB då han skrev att han denna gång kom ihåg passet (han har glömde det förra gången han skulle utomlands) får mig bara att le, det är så typiskt min bror. Min fina storebror som jag i morgon får krama om. Om pappa i sin tur förstår sig på hur tv-maskinen på flygplanet fungerar blir roligt att höra (sist han flög så slutade det med att jag vaknade upp till en storgarvande pappa som sedan berättade en historia på 10minuter om hur svårt det kan vara att välja film, eller att förstå sig på knapparna som styrde skärmen). Och mamma, ja jag får helt enkelt se i morgon vem som klarade av det hela bäst, och sämst. Kanske kommer en uppföljning med bilder i morgon kväll ;). 

 

Tills dess ska jag kurera mig mera, sova och drömma om morgondagen. 

Ha en riktigt bra dag ni kära läsare!

* Wellington är oerhört fint och verkligen värt ett besök
* Andra riktiga sjukan sedan jag kom till NZ har slagit ut hela mig - länge leve virus

* Mamma, Pappa och bror min kommer på onsdag förmiddag (sissådär 2dygn kvar)

* Mitt internet i lägenheten är spårlöst försvunnet

* Jag jobbar en två dagars vecka denna vecka

 

Nu har killarna åkt vidare mot Fiji, inte alls avundsjuk, inte alls. Snacka om att veckan passerade fort när man kunde hänga med folk i sin egen ålder hela dagarna. Fredagen toppade veckan då de au pairer som flyttat in i Kaukapakapa, Therese och Paige kom över till mig och tyskarna, käkade middag, drack vin/öl och bara umgicks. Nu är lägenheten åter tom och att låsa toalettdörren känns inte nödvändigt längre liksom det att stänga dörren då jag byter om. Kösystemet till badrummet kan kastas och ja jag behöver inte längre stå ut med att höra tyska hela dagarna men det känns så himla tomt. Ingen som skrattar åt mig när jag halkar i trappen, ingen som kollar på TV tillsammans med mig, ingen som frågar hur det är efter en kaos arbetsdag osv. Allt har väl en fram och baksida så att säga. En dag ser jag dem igen men tills dess så ska jag skicka syper söta bilder på barnen till dem (med mig i ena hörnet) - så de i alla fall nästa längtar tillbaka och framför allt, kommer ihåg mig ;)

 

I dag åkte jag och Grace till Zoo:et. Playgroupen hade bokat en buss och självklart hoppade vi med. Elefanten var klart dagens höjdpunkt, tyvärr regnade det så mycket då att kameran snällt fick ligga i väskan. Vi kommer garanterat att åka tillbaka till zoo:et, underbart rakt igenom.

En helg med Jessika och Paige till en av de vackraste delarna av hela Nya Zeeland. Att vi dessutom hittade en av världens vackraste stränden gjorde trippen hela amazing.

För mer än en vecka sedan fyllde jag 20år, fatta 20år. Fick många brev och hälsningar vilket gladde mig oerhört. Tänk att ni i Sverige ligger ett steg före och kommer ihåg att lilla Frida fyller år långt innan facebook visar det. Jag firade dagen med att vakna upp hos Jessika för att sedan göra tårta, sticka iväg på en lunch som vi hade bjudit in vänner till (vi då Jessika fyllde år i går (GRATTIS) så vi firade tillsammans förra helgen), hängde lite på stranden, gick på bio och mådde allmänt bra. Inget speciellt egentligen men så otroligt bra ändå. Och tro det eller ej, men jag blev ett år äldre även fast jag befinner mig på andra sidan jorden.

 

Den största förändringen nu är väl att mina barn inte längre kan säga att jag är tonåring och inte vuxen, och därför inte lyssnar på mig. (fick förövrigt ybergulliga kort av mina barn, Sam skrev: Thank you Frida for being the best au pair EVER!! (gladde mig ju inte lite inte) Och en annan förändring är ju att jag nu får "drink and drive" i detta land. På något sätt känns det bättre att få köpa cider på systembolaget i Sverige, jag vet inte riktigt varför?