Igår jobbade jag min sista dag på detta lov, killarna har varit lediga i från skolan sedan mitten av

december. Sommarlov för killarna är inte lika med sommarlov för mig. Men det har gått bra. Innan jul så var ju deras kusin från Christchurch uppe vilket underlättade för mig, eller det minimerade i alla fall antalet bråk mellan syskonen radikalt. Efter min semester återstod det hela tre veckor med alla fyra barnen, vart har tiden tagit vägen? Det har varit slagsmål, munhuggningar, bitningar men det har även varit många underbara stunder.

Jag har bland annat lekt så mycket dunken (kurragömma) att jag nog kommer ta en paus från den leken ett tag. Jag har gjort flaskpost, lekt med playdoh (varjedag), lagat mat i Graces nya kök, kikat film, kramats, besökt poolen, varit till biblioteket, hängt med hajarna på Kelly tarltons undervattens värld, bakat, byggt lego, varit på en inomhus lekpark, lärt mig spela schack, besökt en skulptur trädgård, handdiskat (då diskmaskinen varit trasig i drygt två veckor nu) m.m. Ingen dag har varit den andra lik. Här nedan följer lite mobilbilder från lovet:

Denna helg började egentligen redan i torsdagskväll då min värdmamma kommer över och säger att jag inte behöver jobba på fredagen då de skulle åka tidigare till den hyrda stugan än tänkt och att jag istället kunde städa huset när jag ville typ. Lycklig över det somnade jag och vaknade upp till fredagen med en låg "to do" lista. Men då allt var avbockat åkte jag ner till Jessika för att sedan fortsätta till favoritcafét för att möta upp Jennica, ett sista hejdå hanns med trots allt. Fick även då möjligheten att träffa Åsa, Jennicas eftertträdare, vilket var roligt. Alltid kul med nytt folk som dessutom är trevliga. Frammåt halv 10 landade vi åter hos Jessika pastasallad skulle göras och exantal andra grejer skulle förberedas inför helgen. För nu stod nämligen två nätter på en camping utan dusch/vatten toa/matlagningsmöjligheter på schemat. Vi hade fått låna tält, madrasser, sovsäck, gaskök m.m. från min värdfamilj - TACK. Men allt skulle klaffa för annars skulle inte helgen bli något roligt minne inte. 

Lördag morgon så lämnade vi Jessika med siktet inställt, eller ska jag säga GPS:en inställd på bilhyrningsfirman för att sedan ge oss av vidare mot Waitomo där Black Water Rafting stod på programmet. Man kan kort beskriva det som en grott-tur 65 meter under marken tillsammans med en badring som man ett par gånger fick hoppa baklänges nerför vattenfall med och sedan luta sig tillbaka i och beskåda en stjärnhimmel - nej juste det var ingen stjärnhimmel det var hur många lysmaskar som du kan tänka dig - otroligt vackert och coolt.

Efter black water raftingen som äntligen belv avbockad, minns ni att den var bokad till i september men inte blev av då? Så styrde vi kosan mot Pureora där våran camping skulle finnas och även där starten för morgondagens äventyr skulle gå av stapeln. Efter lite om och men så nådde vi campingen och blev förälskade, en underbar kvällssol gjorde stället till något magiskt. Att toaletten sedan var ett gömställe för NZ alla flugor gjorde ingenting och efter mat i magen så somnade vi med ett leende på läpparna men ack lite nervösa inför det som väntade. Det som väntade på söndagsmorgonen var en Shuttle till Piropiro där vi fick våra cyklar och hade då framför oss 40km (varav 30 i uppförsbacke) framför oss. Vad vi istället gör är att cykla åt fel håll för att kolla på "hängbron" - vilket det senare visade sig finnas fler av. För att utöka cykelturen med sissådär 10km kuperade terräng. Turen innehöll ALLT, super nice cykelväder, spöregn, branta uppfösbackar som pågick i evigheter (vi skulle göra rutten åt "fel håll" för att slippa tidspress så var det bara), härliga nedförsbackar där det lixom pirrade döttsskönt i kistan, dåligt humör, skrattanfall, trötta ben, fantastiska vyer, bästa umgänget osv. När vi närmade oss slutet och jag började att leta efter blinkersen på cykeln, då är man trött. När vi väl når slutet och skulle lämna tillbaka cyklarna fanns ingen där, blöta, trötta och lortiga fick vi snällt sitta där och vänta. Men det hela löste sig på bästa sätt och vi fick även tipset om att kunna snika in oss för att få en varm och skön dusch. Sedan regnade det och vi kröp till kojs vid halv nio och somnade på momangen, ne men vi var inte alls HELT slut.

Måndagen kom - ja det var en långhelg. Rumporna gjorde ont och GPS:en stod inställd på Hamilton. Sitt vi var i Hamilton sågade vi den totalt men denna gång växte den till något riktigt mysigt. Vi tog en sväng på Hamilton Gardens för att även kunna bocka av det från "to do listan". Väl i Auckland igen så tog vi en lugn kväll, våra kroppar hade fått nog av motion för ett tag. Men att mötas utav vykortet nedan från gymmet när man kommer hem fick mig att somna med ett ännu bredare leende än vad jag trodde jag kunde. - fritt fika lixom ;)

Några tips om man ska göra timber trail - den cykeltur som vi gjorde en del av är att: cykla den från rätt håll, välja en dag med fint vänder, komma i håg att njuta och framför allt att man ska se till att man har cyklat någon gång inom det gågna halvåret. (Vi cyklade från mitten in på den lila till den första bron och sedan tillbaka läns den orangea - den orange fortsätter ända bort till där man ser tecken om att man kan tälta. På stigringskartan nedan så började vi vid den gröna saken på mitten, cyklade upp på toppen på "kullen" till höger och sedan tillbaka till starten.)

 

8/1 Resan mot norr började, siktet var inställt mot Ahiapara vilket är en av byarna som ligger längst norrut i detta land. Påvägen dit stannade vi och hälsade på Nya Zeelands största träd, det var STORT. Vi åkte längs de typiska nya zeeländska vägarna,: "slingerikrok, slingerikrok" och plötsligt bakom en kurva så bredde sig ett fantastikt landskap ut sig - en ö gjord av sand som kontrast till det turkosa vattnet. Vyn var obeskrivligt vacker. När vi äntligen nådde Ahipara, vilket gick förvånansvärt fort trots att vi hade min bil och jag var den enda som kunde köra (Nya Zeeländska regler då man måste ha sitt namn med på försäkringen annars gäller den inte) fick vi en egen cabin istället för en säng på hostlet - uppgradering check. Dock var det även då min mage började göra ont, riktigt ont. Ni vet så där ont så man inte vet var man ska ta vägen och då befann jag mig mitt ute i ingenting i ett land där jag gör allt för att slippa farbrordoktor. Somande med en enorm smärta men tack vare mina fina vänner som fixade disken och allt annat så behövde jag inte vakna upp till ett kaos. 
10/1 En dag i Paihia då himlen är klarblå, vad gör man då? Vi spontanbokade in oss på en heldagssegling - vem säger nej till sådant lixom? Där kunde jag och mina kära vänner slappna av och bara njuta utav solen. Vi seglade till en strand där vi åt lunch och jag har nu även snorklat, eller i alla fall i ett par sekunder haha kanske får bli mer av den varan någon annan gång. Under denna avslappnande dag började även min mage må bättre, troligtsvis var den lätt stressad. Det var gudomligt att inte behöva tänka utan bara kunna sitta där och läsa en bok, lyssna på lite musik och helt enkelt njuta över den otroliga värld som vi seglade igenom. Kvällen avslutades med en god middag och sedan ett glas vin på en pub. Fin dag, fina grejer.

11/1 Denna dag började med att vi strosade runt i turistaffärerna i Paihia - finns det inget kvar att köpa till er andra så vet ni vem som köpte allt... Nej inte riktigt, men det fanns så mycket som jag längtat efter. Typ en KIWITOMTE - min tomtesamling är nu räddad m.m. Sedan började resan ner mot Auckland igen, vi snackade mer om studier och om framtiden och jag blev inte ett dugg klokare (som ni lär veta av ett annat inlägg) men i Whangarei stannade vi på Hells (alla ni som besöker NZ måste käka pizza på denna fantastiska pizzakedja) vi blev inte besvikna och jag testade även en efträttspizza, det var annorlunda men helt okej! Sedan landade vi hos Jessika och googlade lite om studier, gjorde en helt amazing risotto (Katta var stolt över oss) för att sedan somna. Åter sov jag i Jessikas säng, precis som en vanlig helg. Nu var inte vardagen så långt borta längre...

12/1 Sista dagen på semestern hade kommit, vi tog sovmorgon för att sedan bege oss mot staden för att möta upp Lisa, en vän jag träffade när jag gick på gymnasiet i Mora. Lisa och hennes vän Josefine har rest runt Nya zeeland och skulle snart åka hem så då passade vi på att ses över en lunch. Det var otroligt kul att se henne igen, prata minnen från moratiden och umgås på nytt. Henne ska jag allt se till att träffa snart igen. När vi sagt hejdå till dem begav vi oss närmare flygplatsen till ett café där jag, Jessika och Lisa kunde avrunda våran semester över en mysig fika. Det kändes faktiskt inte så extremt jobbigt att jobbet väntade dagen efter. Jag kände mig redo, jag vill ta mig ann mitt "andra halvår". Väl hemma kunde jag packa upp i lugn och ro då familjen fortfarande inte kommit hem - men när dem väl var hemma var jag inte sen ut för att säga hej. Fick en puss på kinden och en bamsekram av min värdmamma samt att både Grace och George rusade mot mig gav mig varsin kram och George sa att han saknat mig. Jack gav mig en speciell sten och berättade att den var från Taupo och att han plockat den speciellt för mig - den kommer att åka med till Sverige. Det var svårt att somna på kvällen, för det första så skulle jag sova själv vilket jag inte hade gjort på nästan tre veckor och för det andra så var jag påtok för lycklig.

För exakt ett halvår sedan satt jag på ett flyg mellan London och Dubai påväg mot mitt livs största äventyr - jag fattar inte att sex månader redan har passerat. Vart tar tiden vägen? Det är inte första gången jag ställer mig denna fråga men det är även första gången som jag faktiskt kan säga att jag har gjort någonting under tiden som gått. Efter första helgen i februari har jag gjort "allt" som nordön har att erbjuda, jag har besökt öst, väst, norr och söder. Jag har gjort alla "Måste göra sakerna" - efter det återstår "bara" sydön och några dagstripper inom Auckland. 

Den 22 Juli 2013 lyfte jag mot Nya Zeeland och det är mitt livs bästa beslut, so far. Vad jag inte visste då var hur fäst jag faktiskt skulle bli med mina barn, hur mycket kärlek de faktiskt ger tillbaka trots sina enorma fighter. Som t.ex. när Jack med flit väljer rosa på loppan, jag gjorde, då han vet att det står "give Frida a hug", eller som när jag och George skojbrottades i morse och Grace kommer in och säger "Duuua (som är George på hennes språk) leave my Dida (vilket är Frida på i hennes värld) alone!!" och kastar sig över sin tre år äldre storebror. Varav George svarar: "Grace, Frida isn't yours, she is mine too" - detta slutade i alla fall i en gruppkram. Eller som när George fjantar sig och jag spontat skrattar med och säger att jag tycker om dig George och han svarar med att ge mig en bamsekram och säga "I like you too".

Det har gått lite upp och ner men med mina barn går det bara frammåt, de känner mig nu och vet vem jag är och vad jag står för. Jag ser verkligen fram emot de kommande månaderna - de blir en utmaning men en rolig sådan. 

Rubriken är mitt stora livvsproblem nu. Att påbörja universitetsstudier har alltid varit det självklara efter gymnasiet, ända tills jag fick idén om att bli au pair - men efter det året skulle studierna kickas igång. Sedan årskurs 8 har jag velat bli sjukgymnast, helst jobba med idrottskador - helst förebyggande, men gärna också med barn. Längre fram i livet var drömmen att öppna ett eget café med tema hälsa. Det var planen tills för 1.5 vecka sedan. Då slog det mig att jag kanske skulle ta och bli lärare, högstadielärare i hemkunskap, samhällskunskap och geografi. Tyvärr gick inte den kobinationen ihop. Sedan fick jag en tankeställare om att på sikt kanske hemkunskapen inte kommer att finnas kvar längre då mer och mer satsas på kärnämnen. Skulle jag då bli samhällslärare som huvudämne och geografi och historia som andra och tredje ämne? Jag brinner ju för barn och ungdomar och att få hjälpa stackars förvirrade högstadiebarn genom högstadiet och vidare ut till gymnasievärlden skulle kännas enormt bra för mig. Drömmen skulle då så klart vara att bli den där bra läraren som alla tyckte om.

Då hade jag två olika program att välja på, och utöver det kan jag inte bestämma mig för Umeå eller Uppsala. Ena veckan är det Uppsala som leder med kilometer, andra veckan så ligger Umeå fler milsår framför Uppsala. Hur ska man veta vad som är rätt?

Sedan pajade min kamera, eller den har nu sett sina bästa dagar, något dampar i kamerahuset så att ALLA bilder blir en aning suddiga. Aldrig varit ett problem förut. Men med fyra år på nacken, sissådär miljoner bilder tagna så kanske den helt enkelt behövde gå i pension. Då kom idén att jobba ett år tjäna pengar - köpa en kamera, unna mig saker för att sedan ha ett bra kapital att stå på innan jag ger mig ut i studentvärlden. För detta år unnar jag mig saker på ett annat sätt, jag jobbar fortfarande 40h veckan och bor hemma hos en familj osv. Jag kanske helt enkelt behöver ett år att jobba, läsa någon 7.5kurs på universitetet och då få ett helt år till på mig att känna efter vad jag vill bli när jag blir stor. 

Café vill jag ju fortfarande öppna när jag blir äldre, men då kanske min idé om hälsotema har slagit i större utsträckning och därför inte är värt att satsa på. Livet är för kort för att behöva ta sådan här jobbiga val. Speciellt då man befinner sig på andra sidan jorden och lever ett helt annat liv.

26/12 Dagen med stort S som i Semester hade äntligen kommit. Efter en sovmorgon beslöt jag mig för att åka på annandagsrean innan jag skulle fortsätta till flygplatsen för att plocka upp Lisa. Rean var mest ett skämt (då jag inte ens fick en chans att parkera bilen) men när jag äntligen fick träffa Lisa var den fadäsen som bortblåst och vi kunde påbörja vår resa på riktigt. Första stoppet var Hot water Beach på coromandelhalvöns östkust. Att anlända till campingen, slå upp tältet brevid ett par riktigt snygga tyskars tält kändes bra, nu hade äntligen vår road-trip börjat. Hot Water Beach är en strand men som man kan gräva sitt eget "spa" i. Det är nämligen så att på vissa ställen blir vattnet så varmt att det kokar, men man får gräva sin grop där det är en bra blandning mellan kallt och varmt vatten. Underbart var det.

 

27/12 Lisa blir sjuk och det väntade en förmiddags kajakande - nice kombination. Kajakturen gick runt cathedral cove, en av världens vackraste stränder, där även delar av Narnia har blivit inspelad. En perfekt dag för havskajaking, klarblå himmel och nästintill obefintlig vind. För mig var det en riktigt energipåfyllare. Om inte så var det rätt coolt att vår guid slog sig ner på stranden och frågade vad vi ville ha i dryckes väg, de flesta cafédryckerna fanns att beställa. Efter kajakingen åkte vi upp längs östkusten, vi ville hitta någon bra "walk" men då Lisa var såpass hänging bestämde vi oss för att åka tillbaka till Campingen. Tyvärr så fick vi beskedet om att våra snygga grannar hade packat ihop och lämnat campingen, inte ens ett hejdå fick vi. flirtgubbe.

28/12 Resan ner mot Tongariro-crossingen påbörjades, planer om att passera både Rotorua och taupo fick strykas då vi dels tog sovmorgon och sen GPS:en lade av och felåkningar var ett faktum. Vi hade dock en fin dag i bilen och kom fram till hotellet lagom till middagen. Där möts vi av "Det är osäkert om det går att genomföra crossingen i morgon pga vädret, vi tar beslut i morgon klockan 7.00."Jaha sa vi och gick och lade oss, riktigt taggade på en 20km vandring över ett vulkanlandskap. Hoppas, hoppas, hoppas bara att vandringen går att genomföra var min sista tanke innan jag somnade.

 

29/12 Klockan ringde alldeles för tidigt runt sex om jag minns rätt. Vid sju var allt packat och vi var redo för vandringen och får då beskedet att vinden var alldeles för stark för att vi skulle få göra vandringen. Vi kröp ner i sängarna igen och sov, för vad skulle vi nu göra med en dag när vi befann oss mitt ute i ingenting? Dagen kom sedan att bestå av bokläsning, filmtittning, internetkollning, kortspelande osv. En avkopplande dag men som vi hellre spenderat ute bland vulkanerna.

 

30/12 Andra dagen i Tongariro hade kommit, vår andra chans att få genomföra vandringen. Men inte. Vädret var fortfarande alldeles för dåligt så då bestämde vi oss för att lämna detta ställe placerat mitt ute i ingenting, mitt på den norra ön. Istället begav vi oss ner mot Wellington, Nya Zeelands huvudstad. Vägen dit innehöll allt möjligt, typiska nya zeeländska vägar som ser ut som en slalombana (obsevera att det är 100km/h på dessa vägar - jag håller kanske 40km/h som max..), blå himmel, fantastiska utsikter, ett stopp så att vi nästan såg den vita kiwifågeln och så klart många skratt. Att sedan få ta en dusch hemma hos Lisa värmde Fridas lilla hjärta gott.

 

31/12 Efter denna dag kan jag enkelt säga att Wellington är så mycket mysigare än Auckland och så mycket värdare ett besök än vad jag trodde först. Vi åkte Cable car, gick på te papa - underbart museum som bara måste besökas (där kan man även krama en väldigt gammal sten), köpte glass av underbara charmörer, inhandlade nyrås outfiten och strosade runt längs waterfront. Sedan var det dags att ta tåget - observera att jag nu åkt tåg i detta land, tillbaka till Lisa för att göra oss i ordning för kvällen. I år blev det indisk take away som blev nyårsmiddagen för att sedan åter igen ta tåget till city. Vi mötte upp några andra au pairer och hade en trevlig övergång till det nya året. En lärdom jag drar av detta firande får bli att jag nästa år dukar upp en trerättersmiddag med ett par fina vänner - det får räcka där.

1/1 Jo men vi lämnde faktiskt huset för att hyra film. Och nu var det inte bara Lisa som var sjuk längre, utan nu var Frida det också..

 

2/1 Road-tripen forsätter nu upp längs västkusten med sikte på en ball walk vi skulle göra i Whanganui National Park. Just den vandringen hittade vi inte då vi insåg att national parken var rätt stor och vi var i fel ände, det insåg vi dock inte fören vi efter evigheter hittat ett par vandringar, en på 8h och en på 2h vi tog den korta. Den gick uppför i 45min och nerför i 30 min och mitt på bjöd den på en vy över skog, sedan var vi åter vi bilen och påbörjade vår bilfärd till camping-natt 3. Tänker inte säga vilken camping vi stannade på då den hamnade längst ner på vår lista över testade campingar - den hade inte ens en stekpanna!! (jajo, vi är vana vid hostel)

 

3/1 Vaknar upp till solsken och en underbar blå himmel, en dag i New Plymouth skulle bli perfekt - trodde vi ja. Vädret här på Nya Zeeland är lite av vad man skulle kunna kalla skitzofrent (eller hur sjutton det nu stavas) När vi närmade oss Mt. taranaki var det endast en gråvägg och regn vi möttes av. Men vi hann i alla fall ta en sväng på ett museeum, leta efter en fyr, gå i en vacker park och leta efter mat. Under bilfärden till campingen så planerade vi hur vi på snabbaste sättet skulle kunna sätta upp ett tält i spöregn - dock hade inte det behövts då solen sken i kapp med oss när vi nådde campingen. Tältet åkte upp och vi fick njuta över en pizza - inte tänkte vi göra om gårdagens fadäs och försöka laga mat utan redskap.

4/1 Ännu en tältnatt som vi vaknar upp och tältet är tort och vi ska fortsätta vår resa norrut. Vi hittar fyren, cape egmont lighthouse och får äntligen se mt. taranaki utan grådis. Vi passerade även än en gång förbi New Plymouth, avnjöt vår lunch längs strandpromenaden och fortsatte upp till Raglan. På vägen till hostlet spontanbokar vi en ridtur dagen efter. Vi anländer till hostlet, lagom förvirrade och blir varmt välkomnade. Hostlet saknade nycklar och var väldigt hippi, men det var skön stämning och framförallt vi slapp tunna luftmadrasser!

 

5/1 En regnig dag igen, ridturen var bokad och då fanns ingen återvändo. Men med vädret här kan man ju aldrig vara säker så det kan slå om till motsatta på 20 minuter om det vill sig. Vi fördrev morgonen med att åka ut till ett vattenfall som var fint - tyvärr blev det inga kort idag då min kamera inte är vattentät. Sedan blev det eftermiddag och vi satte på oss regnkläder och för att ge oss av till ridningen. Väl där möts vi av en underbar kvinna som förklarar att om vi väntar en halvtimme så kommer det att vara underbart väder - sagt och gjort. Ridturen var amazing, vi fick rida över kullarna som man bara sett från vägarna, vi fick njuta av dessa underbara vyer och samtidigt vara mitt i dem. Högt upp satt jag på en stor och verkligen fullfuxen häst, nästan lite svindelvarning.

6/1 Vi började dagen med att göra ett nytt försök med vattenfallet, glömde jag kanske säga att det var strålande väder eller? Vi åkte i alla fall tillbaka till vattenfallet, tog bilder och åkte tillbaka till hostlet för att göra oss redo för surfingen som väntade. Ja du läste rätt jag skulle surfa. Närvi anländer till lektionen står tre barn där på ca 10 år och inga fler, det var vi och dem. Lisa och jag kollade på varandra och börjar skratta, hur skulle detta sluta? Det slutade megabra ska ni veta, jag lärde mig fånga vågorna, jag lärde mig att stå upp på en bräda som far fram av vattnetskraft, helt AWESOME! 

7/1 Första delen av denna road-trip var över idag, vi styrde kosan tillbaka till Auckland. Hyrbilen blev inlämnad och jag fick åter krama om Jessika efter två veckor åtskillda. Här börjar nästa del, därav ett annat blogginlägg. 

Utöver det som jag skrivit så har det under alla dagar funnits, skratt, vatten drickande, kortspelande, bilåkande, mat, mat, mat- på boendena tror numera alla att svenskar äter som hästar (syftar på varm lunch). Bilder från ridningen kanske kommer en annan gång då vi inte fått dem från guiden än, bilder från surfingen är svårt då det inte finns några. Nästa del av semestern kommer en annan dag helt enkelt. Hoppas ni hade en god stunds läsning.

Innan jag ger mig in på att försöka summera min resa så tänkte jag väl försöka mig på en summering av året som innehöll allt och ännu mer. 2013 började på stortorget i Örebro med goda vänner, en forsande flod tårar ur ögonen och sedan ringde jag mamma vid halv 1 och ville åka hem. Trots goda vänner gick allt fel den kvällen, när jag väl somnade trodde jag inte att det kommande året skulle bli så bra som det tillslut blev.

 

Under det gågna året har jag...:
...Panikat över skolarbete

...Tagit studenten

...Gjort debut som skidorienteringsmotionär

...Fått hyffsad ordning på nacken (whiplash skadan)

...Slutat som tränare i Garphyttans IF

...Fyllt 19år

...Gjort debut som ledare för örebro läns skidförbund

...Vågat åka tillbaka till Mora och skidgymnasiet, vågade att minnas och sakna det som var

...Fått vara en del av Risbergska skolans vårkonsert 

...Åkt skidor längs spåren i bergen 

...Kämpat mot demoner och inre röster

...Gått på bal 

...Fotat balar

...Vunnit krampen

...Jobbat på Kollo

...Pajat en telefon

...Träffat nya vänner

...Umgåtts med världens bästa vänner

...Flyttat till Nya Zeeland

...Hoppat Skydive

...Testat Couchsurfing 

...Träffat ännu fler vänner

...Jobbat som au pair

...Åkt slalom på södra halvklotet

...Orienterat bland lianer

...Firat jul så långt bort man kan komma

...Bokat en resa till en paradisö

...Spelat massvis med horn

...Spelat nationalsånger inför en landskamp i handboll

...Varit på gyllenetider live

...m.m.

 

Utöver det så har jag...

...Inte varit lika mycket skadad som tidigare år

...Jag har vunnit kampen mot demonerna

...Jag har pratat mer engelska än vad jag gjort under min livstid

...Jag har lärt mig att våga prata i telefon

...Jag har blivit mycket mer självsäker

...Jag har vuxit som människa

...Inte varit kär

...övervunnit min största rädsla

...somnat med ett leende 364 kvällar

 

2014 började precis som 2013, gråtandes på ett torg - men denna gång i Wellington. Undra om jag i framtiden ska hoppa över nyår, dem verkar inte ha så gott inflytande på mig.. Men trots den dåliga starten på 2014 så känner jag på mig att detta år kommer att bli Amazing. 

 

 

 

Hemma efter ett stort äventyr, många tankar, härliga skratt, underbara vänner och fantastiska upplevelser. Bilder och text om och från resan kommer någon annan dag. Jag lever och i morgon börjar vardagen igen, bamsekram