Idag är det en månad kvar till jag åker iväg på min första riktiga Holliday-resa. Lämar den 26 December och kommer tillbaka den 12 Januari. Det ska bli så himla kul att göra en enorm roadtrip med en massa äventyr planerade. Det är nästan så att min chokladkalender inte räknar ner mot jul utan mot denna resa.

Helgen började med att jag mötte upp några vänner @katta, Jennica och Jessika i Albany för middag och sedan för en bio - Hunger games 2 stod på programmet. Den var kanske bra, eller de andra tyckte den var bra, jag tyckte att den var lååång. Sedan sov jag hos Jessika för att vi tidigt (läs klockan 10) nästa dag skulle sätta oss i bilen och påbörja vårat uppdrag för dagen: Besöka de största vulkanerna. Sagt och gjort och om jag ska rekommendera något att göra i Auckland så ska man helt klart upp på One tree hill, är man hurtig så kan man springa upp, är man Frida å Jessika så tar man bilen. Men det var otroligt vilket område, en enormpark och väl upp på "kullen" så hade man en 360° vy över Auckland. Ballt. Mt. Albert och Mt. Wellington var riktiga besvikelser och Mt. Eden har ju en ball krater i alla fall. MEN det coolaste denna dag var att vi inte använmde GPS utan vi körde på en gammal hederlig karta, det trodde du inte Pappa! Så himla charmigt!

När jag dumpat Jessika hos några tyskor i New Lynn så åkte jag tillbaka till Albany och spenderade kvällen med Jennica och Katta. det var supermysigt tills det att mitt huvud strejkade, migrän och skit. Tur man har bra vänner som har resurser hemma för att ta hand om en Frida som var väck. Däckade på badrumsgolvet och sov sedan natten på golvet - länge sedan jag sov så bra. 

I morse träffade jag en vän, en Kiwi vän. Alltså inte träffade så där som att man kan bestämma träff utan vi träffades för första gången och knöt kontakt. Jag åkte till krykan då brudarna skulle träna och jag mådde fortfarande bajs och inte vill träna. Jag satte mig på en stol till vänster, som jag alltid gör. Studerade den fina ryggtavlan på killen framför mig tills det drog igång. Sedan kom en tjej fram till mig, man skulle hälsa på folk runt omkring och då jag satt själv så kom hon fram, och frågade om jag var här själv och ville sitta brevid henne. Jag sa ja. Efteråt så pratade vi mer, hon var 22 och tro det eller ej men bor i Kaukapakapa - låter det bynamnet bekant? Hon bor två minuter från mig. Vi pratade mer, skrattade och bytte nummer. ÄNTLIGEN har jag fått en Kiwivän! Sedan åkte jag till gymmet och duschade och fortsatte sedan till Caroline och vidare på "BBQ" med hennes värdfamilj. Mysigt och skönt att komma till ett annat sammanhang liksom. Nu är jag fylld med ny energi inför veckan som kommer, ska bara få i ordning på mitt himmla huvud först. 

Tips: Åker du hit så DRICK vatten!! 

Jag har en förmåga att vara väldigt spontan, det kan handla om allt mellan att klippa av mig håret till att överaska någon med ett hej. Att åka hit till NZ, var ganska spontant i sig men ändå välplanerat för att vara mig. Nu när snigelposten (som vart på semester på Hawaii i två veckor) äntligen nått Sverige och Örebro kan jag äntligen avslöja något som jag, JAG faktiskt gjorde för tre och en halv vecka sedan, kommer ni ihåg helgen då jag åkte till Napier via Taupo? Den helgen i alla fall. 

 

Efter att blivit väckta av Irländare lite för många gånger och liiiite för tidigt så bestämde jag och Jessika oss för att ta en morgonpromenad. Det var klarblå himmel och bortom sjön kunde vi beskåda snöbeklädda berg, vyn var underbar och då bestämde vi oss för att göra DET, DET som jag sa aldrig i livet till när jag kom men som vi båda har blivit lite mer sugna på att göra. Vi sa, vi ringer och finns det tid i dag så gör vi det. Vi ringde klockan 9 och klockan 11 hämtade limosinen upp oss från hostlet. Spontant var ordet. 

 

JAAA, jag gjorde det. Fega jag hoppade från ett flygplan som faktiskt rörde på sig (jag trodde att det skulle stå still när man hoppade), jag trillade "handlöst" ner mot marken och fy sjutton vad fränt det var, vill göra mer mer mer mer mer mer! Dock måste man ju åka plan upp vilket var den läskiga biten. Jag fick styra fallskärmen själv och njuta över en otroligt vacker värld från ovan. 

 

Nu ska jag offentligt svara på pappas frågor som han skickade till mig efter att ha öppnat brevet med bilderna i:
Hur luktade luften däruppe? Luften luktade inget speciellt mer än att det var otroligt friskt och härligt.
Fladdrade kinderna mycket? JA! Men de bilderna är inte till för bloggen.
Vad hette han/hon som du ramlade ur planet med? Han hette något, men det minns jag inte
Killar det mycket i magen när du hamnade i en luftgrop på vägen ner?  Eller, asså det killa hela tiden!
Är det en fördel att ha stora fötter när man landar eller landar man på "kompisens" fötter? Man kan springlanda, stålanda eller sittlanda som jag gjorde. Det kändes säkert.
Fick du dra i snöret? Hur många gånger?? JA, till at styra fallskärmen med, men inte för att väckla ut den.
Vilka kläder/färger är mest inne att hoppa i? Orange är det som gäller i Whangarei, medan i Taup gällde blått.

Då min sömnsrytm inte existerar längre så att jag måste hålla mig vaken till efter 10 för att förhoppningsvis vakna efter fem i morgon och att jag både har ont i magen och ryggen idag gjorde att jag inte ville gå till gymmet och för att pigga upp mig lite så gick jag igenom alla bilder som jag tagit sedan jag kom. Det är rätt mycket saker men ändå känns det som att jag inte gör någonting alls.

 

Jag hittade en lista på en annans Au pairs blogg, allt detta har jag inte riktigt tänkt att göra men det var ändå sjukt bra grejer och framförallt så växte min "to do" lista:

Sky Dive
Segla i Bay Of Islands (planerat till februari)
Sandboarding  (planerat till februari)
Se Nya Zeelands största sjö i Taupo - CHECK
Uppleva lite vulkanisk aktivitet i Rotorua - CHECK
Stå framför den vita fyren på Cape Reinga och se två hav mötas (planerat till februari)
Gräva mig en egen varmvattenspool på Hot Water Beach i Coromandel (planerat till Jul)
Åka till Wellington, Nya Zeelands huvudstad (firar väl nyår där)
Dagsvandring på vulkanön Rangitoto Island - CHECK
Dricka vin och njuta på Waiheke Islands fantastiska vingårdar (inte riktigt planerat men med på listan "to do")
Besöka alla vårt kära Fylke i Hobbiton - CHECK
Sola på Piha Beach (kanske det kanske om jag nu kan ligga still)

Tiden går fort, börjar jag alla mina inlägg med dessa ord må tro? I alla fall så har veckan som passerade varit toppen, Grace har verkligen blivit bättre på att prata och hon gör större och större framsteg att leka med andra barn. I fredags hade jag 100dagars-jubileum i detta land, snart har 1/3 av mitt år försvunnit bakom mig. Läskigt. Planerna för julledigheten är spikade, bilen är hyrd (svindyrt dock), planerna för påsk börjar också bli rimmliga och helgerna fram till jul har sina planer de också. (Ja pappa, jag vet vad jag gör den 7 februari och för den delen den 2 juni också.)

I helgen har tjejerna varit här på besök lite slutsattser från helgen:
- Man kan äta nästan hur mycket pastasallad som helst
- Är man en kaffedrickare och besöker Kaukapakapa får man åka över en mil bort för att komma till närmaste café (om man inte har tur och lyckas besöka kaukapakapas café då den som kan cafémaskinen jobbar)
- Det är coolt att kolla på en film då man känner igen sig, vi såg The Hobbit (har ju varit i Hobbiton ju)
- Besöker man Maoriparken fem minuter bort bör man inte ha hål i skorna (kom ihåg det Jennica)
- Det finns lianer i Nya Zeeland

Annars i helgen har jag läst, tvättat, tränat och besökt kyrkan för första gången sen jag kom hit. En lugn, billig och otroligt skön hemma helg alltså!

Att vara här och göra mina resor är det bästa valet i hela mitt liv. Observerade du att jag skrev resOR? Jag gör en resa med barnen, dels rent relationsmässigt men även utvecklingsmässig. T.ex. så börjar Graces språkintresse öka vilket gör att hon använder mer och mer ord - det är en resa om något. Sen har man ju resan språkmässigt, jag har snart läst ut en engelskbok och faktiskt förstått den. Jag har även idag lyssnat på en över timme lång predikan på engelska och jag fattade nästintill allt. Sen har man ju de fysiska resorna som man faktiskt gör, de resor som tar mig till nya platser och till nya människor. Men den resan som troligen kommer att påverka mig mest när detta år är resan jag gör invändigt. Jag blir starkare i mig själv som person och jag växer som människa. reda under dessa första 100 dagarna har jag fått en helt annan syn på mig själv än jag hade innan. Jag rusar i från mitt förgågna och mina tidigare val och tankar, nu lever jag här i nuet och kan njuta fullt ut.

Som ni antagligen förstod genom förra inlägget så har jag varit i Napier på östkusten, vi kom dit och helt underbart var det. Garanterat så åker jag tillbaka dit i sommar. Eftersom jag blev ledig i fredags då mina timmar redan var slut blev det en extrem långhelg som innehöll allt mellan enorma bilköer till skrattanfall, fina vänner och godmat. Att hitta boende i Napier var inte det lättaste men det vi fick var värt varenda sekund av letande och det var det bästa vi kunnat få. Vi hamnade hos en dam som hade lite extra rum som man fick hyra. Huset var underbart, mysigt och personligt inrett och en fantastiskt utsikt över havet. Kanske kommer bilder på det också en dag.

Då även måndagen var en röddag så blev jag borta jättelänge ifrån barnen, jag saknade Grace och hon hade tydligen saknat mig med. Nu heter jag inte längre Dee, utan Dida. I gårkväll fick jag inte gå iväg utan en miljon kramar och pussar och i morse så sa hon hejdå till sin mamma och sedan hoppade upp i min famn. Kvällen har hon tillbringat i mitt knä trots pappans närvaro. Sådant får mig som au pair att växa. Jag har även saknat pojkarna men nu är jag tillbaka i vardagen så nu får jag träffa dem alla varje dag igen, vardagen är underbar även fast jag lever för helgerna!

Helgen var grym, har tillbringat mina första nätter på hostel och garanterat inte de sista, jag har ätit pizza med tomatsås som jag gillat, jag stekte näsan lite för länge i solen, jag har sett skydive så att jag nästan tror att jag själv har hoppat, jag har sett det vackra nya zeeländska landskapet norrutöver, jag har tillbringat många timmar med underbara vänner. Jag har skrattat så jag gråtit, tjurat lite över att jag alltid förlorade på kort, jag har druckit ett par för många chai latte och ätit lite för mycket osundt. Men vad gör detta när jag är så lycklgit lottad som får uppleva allt detta och möta så undebara människor? 

 

Perfektionist eller över nördig på detaljer måste ressigören av Lord of the rings vara (kommer inte på namnet). Olika dörrknoppar, ett öppet fönster, olika former på brevlådorna, en miniatyr trädgård med riktiga blommor. Kläder på klädstrecket, en filt hängande över staketet, mossa och förslitningar allt för att göra det så lika dåtid som möjligt. Plattor upp mot huset eller en liten grusgång. Allt så otroligt verkligt och snyggt gjort, inget gjordes halvdant. Jag är imponerad av denna perfektionism och sen blev det ju rätt bra filmer också, har jag hört.

Historien bakom varför de valde just denna plats, är rätt frän i sig. I korta drag så var det ungefär så här: De hade bestämt platser att filma de olika delarna av hobbiton på men så flög dem över Nya Zeeland och fann en sjö och "partyträdet" - precis så som det var beskrivet i boken. De landade, knackade på hos bonden som ägde marken och frågade om de fick spela in Lord of the ring där. Jag tror den bonden är rätt nöjd i dag att han gick med på det.

Rubriken kläcker Lisa ur sig när vi kört 8km på en och samma smala väg i jakt på boendet. Denna helg skulle vi nämligen testa på Couchsurfing - du kontaktar en främling på en hemsida snackar lite och sen åker du hem och sover hos den. Sagt och gjort. Men det blev riktigt kul, lite krydda i vardagen liksom. Så när vi är på väg hem till farmen vi skulle bo på så kändes det lite läskigt och passande nog så börjar vi tänka i skräckfilms banor. Men det var långt i från en skräckfilm, folket vi bodde hos var sköna men huset var lite unket. Redan fredagkväll hängde vi med ut på den lokala puben, det var GALET! Lokalbefolkningen var otroligt fulla och när vi skulle hem så fick vi reda på att vår chaufför var borta och hade sex... Bara och vänta alltså.

 

Lördagen kom och vi åkte i väg för att göra våran kajaktripp, den blev inte som tänkt men vi fick ut det bästa av den utan att behöva göra jobbet. Nice va? Men vi beslutade ändå att skippa Hobbiton då vi vill se lite mer av farmen vi bodde på, det slutade med att vi fick testa lerduveskytte och sen däckade jag i 13h i sängen för att vakna upp på söndagen och få motta beskedet att black water raftingen var inställd - det hade regnat för mycket så att det var farligt.. Suck. Vi åker i väg en helg för att göra denna rafting och så blir den inställd, tajmat va? Så här i efterhand tror jag dock att det var meningen, nu fick vi fira Frodos födelsedag på plats i Hobbiton.

 

Njut av bilderna nedan och Vicco, hata mig inte, kom och hälsa på istället - jag åker gärna tillbaka till denna underbara by! Det kommer även ett inlägg med enbart bilder från Hobbiton, blev ju en del ju.

Idag blev jag påmind om att vi är närmare november än juli. I Sverige skulle jag nu börja ladda upp med ljus, extra filtar och myströjor. I stället gör jag shorts-premiär, lägger undan halsdukar, vantar och de allra varmaste tröjorna, den kalla tiden är över nu. Det går mot sommar, stabilare väder och värme - en tid som jag längtar massor till. Nu i veckan har jag varit här i 8 veckor och det känns som att jag har gjort massor men ändå inte ett skit. 

Därför känns det otroligt bra att idag kunna säga att jag gör min första riktiga helgresa nu i helgen med start idag. Hamilton med omnejd står på shemat, blir både besök vid hobbiton, en kajaktur och black water rafting. Det blir riktigt nice. Som ett plus denna helg så är min vän Lisa, som jag träffade på föreberedelsekursen, här. Hennes besök gör att jag får tre dagar helg och med riktigt härligt sällskap. Till turen till Hamilton så ansluter även Jessika och Roila - två andra svenskor. 

 

Så i helgen blir det svenskpratande, lite galenskap, lite äventyr och många skratt. Dessvärre kommer jag inte ha internet så det har inte hänt mig något utan det är bara som det ska vara. Har ni inte hört något från mig på måndag kan ni ju börja fundera lite. Men tills dess ha det grymt, för det ska då i alla fall ja ha det! 

 

Cheers

Jag har egentligen aldrig varit någon orienteringsstjärna, ett par lopp genom åren har jag lixom förvånat andra men annars så brukar jag mest vandra omkring i skogen, lagom vilsen och så. Ofta är det endast en kontroll som jag lyckas bomma med en evighet och sen är jag inte motiverad längre. Oftast är den kontrollen ettan. Så i söndags var det i alla fall att åter springa orientering här på Nya Zeeland, samma skog som senast fast i ett heeelt annat område. Under loppet lyckades jag med följande:
- Bomma typ 12 minuter på väg till 6:an
- Bestiga 100 höjdmeter påväg till start
- Övervinna ca 400 höjdmeter under banan
- Springa in i en lijan
- Springa kontrakurs och skyllde kartan och verklighetens icke överenstämmelse på att jag visstas på andra sidan jorden.
- Halka utför en slänt så att en gubbe frågade om jag levde (tack gympadojorna)
- Leda min bana innan jag dummade bort allt

Detta var målområdet liksom, riktigt vackert. Detta var ingen etapp då folk stannade kvar så därför är det så otroligt få människor på bilden.

Denna väg åkte jag en kvart på både till och från tävlingen. I bland var den mindre ändå. Jag tror de utgår från att alla orienterare har terrängbilar, det har då inte jag........ Men den är inte paj än.

I tisdagskväll lyfte planet som tog mig och hela min värdfamilj, ett resesällskap på sju personer, till Christchurch och sydön. Mormor fyllde 60år och detta skulle firas med hela tjocka släkten i Lake Tekapo. Första natten sov vi hos mormor och morfar innan vi fortsatte vår färd mot bergen. Bilen vi hyrt var en 8 sittsare, men det liknade mer en hel buss. Mycket space för både packning och ben vilket var skönt.

Under dagarna hann jag med att bygga snögubbar, sitta barnvakt för fem tjejer från Australien, njuta av en solnedgång över sjön sittandes i en 40°varm pool, se otroliga soluppgångar, åka skidor i ett otroligt landskap, träffa sköna liftvakter, se min elvaåring krascha in i lifthuset (han mår bra nu), besöka världens mysigast kyrka, träffa alla värdmammans syskon och barn, njutit av otroliga miljöer, dricka rosévin i soffan framför en rugbymatch, äta otroligt god mat, tappa bort en strumpa, varit ohälsosam - ätit mycket kakor och choklad samt fyllt på med otroligt mycket välbehövlig energi!

 

Väskan är packad och jag är redo. I morgon eftermiddag går flyget till sydön med min värdfamilj. Det väntar några dagar i Tekapo, Roundhill Ski Area, för några dagar utav skidåkning i en underbar miljö. Det är barnvänligt alltså Fridavänligt vilket känns underbart. Jag kommer troligen inte ha tillgång till internet, så det är därför jag inte kommer att uppdatera. Jag dissar er inte och det har inte hänt mig något. 

På bilderna nedan är det Sam, min värdmamma Dee och Grace. För övrigt så håller jag på att lära mig att spela rugby, jag själv tycker att jag är en naturbegåvning medan Sam (min tränare) garvar åt mig.. Det är ju svårt, men jag kan både sparka och kasta bollen nu. Det som återstår är att lära mig fånga, han tyckte inte att det räckte att jag fångade 1 på 20.. haha och juste detaljen med alla reglerna "det är bara att springa" "men du får inte göra så, så, så och så och inte heller så".. Men fortsätter min dagliga kvällsträning så får snart spelarna i "all blacks" akta sig, här kommer rugbyspelaren Frida!

Hoppas ni får en bra vecka, det ska i alla fall jag ha det.

Planerna för helgen var att åka till Hamilton för lite aktiviteter men när jag blev sjuk och lite andra omständigheter påverkade oss så bestämde vi att skjuta upp den trippen till en annan helg. Men vi var ju fortfarande tvugna att göra någonting... Då blev valet att åka över dagen till Rangitoto, Nya Zeelands yngsta vulkanö. Vi skulle vandra runt lite och sen äntligen kunna bocka av den första av "måste göra innan vi lämnar Nya Zeeland". Klockan ringde 10 minuter i sex och sen var det fullt planerat in i minsta detalj tills färjan mot ön skulle avgå. Väl där så kunde vi konstatera att vädret var dimma och dimma hemma i Sverige är ingenting mot dimman här kan jag lova. Men yr.no hade lovat sol och sol blev det. Det blev en helt underbar dag inkl. 3.5h vandring i ett otroligt landskap med en fantastisk vy som inte går att ens försöka fånga på bild. Färgerna var magiska och sällskapet var grymt. Väl uppe på vulkanen så kunde vi andas ut och konstatera att tighta jeans inte är att rekommendera till andra som ska besöka ön (det blev klibbigt). 

 

Efter turen till ön så spenderade vi hela eftermiddagen sittandes på ett café i centrala Auckland - riktigt mysigt. 

Att komma ihåg till nästa gång:
- ladda kamera
- bättre kläder
- det är värt att gå upp tidigt för att utnyttja dagen

Tips till folk som vill åka till Rangitoto:
- ÅK PÅ VINTERN, ni kommer att dö en svettig död annars

 

Tack Johanna och Jessika för dagen och ett extra tack till Jessikas värdfamilj som välkomnat mig med både mat och husrum.

 

En tuff vecka mentalt avslutades på bästa sätt över en middag hos mig på landet med härliga vänner igår och sedan i dag en tur till Auckland inkluderat fika och bilkörande i de centraladelarna - stolt över mig själv. Sen har jag även tillsammans med Jessika (tjejen på nedersta bilden) planerat våran första resa här på Nya Zeeland = ännu stoltare Frida.

Igår kväll så hade jag och tre svenska tjejer planerat en utgång, en utgång i studenternas Albany - det kan bara inte bli fel. Efter lite om och men så hämtade jag upp två tjejer på vägen till Albany mall, där vi skulle möta den sista. Allt känns superbra och vi kör i väg till krogen efter GPS:ens vägvisning. Den visade att krogen var en kyrka.. Så vi vände tillbaka till universitetet och okej, vi ringer någon som har koll. Efter vi hade fått lite mer kött på benen åkte vi igen, till ett nytt ställe som GPS:en visade.. Gissa, detta var också fel. Då frågade vi en man och han bara det ligger där och blabla, men vi fattade inte ritkigt. Så vi åkte än en gång tillbaka till universitetet och tänkte vi parkerar och så går vi runt och frågar folk. När jag åker upp mot parkeringen så tro sjutton inte att krogen ligger där... Okej, guidadtur (utan guid) i albany en fredagskväll, aja det tog ju bara 45min att åka de 1.5km... hehe. 

 

Fyra superglada tjejer går fram mot krogen och möts utav orden "Privat fest"... Felicia gick in och frågade om vi kunde få ansluta men fick ett bestämt nej ifrån dracula - det var tydligen maskerad tema! Så vi vände i dörren och styrde åter kosan till Albany mall och en bar där. Vi satt och chillade ett bra tag innan vi blev utkasstade pga. ogilltig legitimation.. En av oss hade inte passet med sig men både svenskt körkort och det internationella. Men inte. Det finns inte så många val alltså, bara att skaffa det där 18+ kortet, man vill ju inte släpa runt på passet överallt.. Synd bara att det ska vara så krångligt.

Tjejer på baren pratandes om framtid och baktid.