Sydön del ett, 11-16 april
Det fick bli en part ett och part två denna gång också, 102 bilder allt som allt och 17 dagar utav resande gick bara inte att få in i ett och samma blogginlägg utan att jag själv blev uttråkad.
Den 11 April flög jag ner mot sydön, med destinationen Blenheim. Flyget blev inställt och sedan blev det nya flyget försenat men iväg kom jag tillslut och när jag äntligen nådde Blenheim var klockan mycket. Men jag hade i alla fall äntligen börjat min resa, äntligen var sydöresan här. Tog en buss tidigt mot Picton för att hämta ut hyrbilen, så långt gick allt bra. Att bilen sedan var en skithög blev ett senare problem som påverkade hela dagen men fick en lösning lagom till skymningen, tacka vet jag en del bensinmackar alltså. Jag passerade vackra landskap och när jag var inkvarterad på mitt hostel tog jag en promenad runt den mysiga staden. Jag fick beskåda vackra parker, en underbar katedral, en mysig kyrka och härliga små gator.
Dagen därpå var det Westport som var destinationen, vädret var sämre (regnet hade börjat trilla ner...) blev ett stopp vid en hängbro, vid några sälar och en vacker fyr (bilden på fyren vill inte upp på bloggen).
Jag hade nått västkusten och den kända körningen ner mot Haast. Regnet var mer ihållande och som jag skrev tidigare - bortser man från de 15minuterna jag gjorde pancakesrocks på så regnade det heeela dagen. Grått-väder hade nu börjat få en annan betydelse i mitt liv, ogillaännumerasuckpanakakanästansåjaggråterväder.
Jag vaknade upp i Franz Josef Glacier, den näst längst söderut placerade glaciären i världen. Vädret var skit. skit. skit. Såg knappt min hand framför mig om jag sträckte ut den, efteråt fick jag höra att det regnat 200mm under dagen. Den tänkta glaciärturen blev inställd och jag bestämde mig för att ta en promenad fram till glaciären i stället. 1.15h var jag ute och gick, den regnade, regnkläderna blötte igenom, jag såg inte glaciären men dagen gick och på något sätt var det värt ändå. (att mina kläder sedan stank i typ en vecka efteråt är en helt annan historia.) (jag har inte redigerat bilden nedan, DET VAR SÅ GRÅTT)
Det hade blivit onsdag och dags att lämna västkusten för att åka ner mot Wanaka för att möta upp Paige. Jag vaknar upp till regn, regn, regn. Kryper ner längre under täcket och suckar. Jag ska då aldrig få se de där glaciären.. Men när jag packar ut i bilen (som nu fungerade som smort) så inser jag att det är blåhimmel så jag ger glaciärturen en till chans och det gick. 30min senare befann jag mig i helikoptern som tog mig upp till glaciären. Det var AMAZING, passerar du någonsin där så för ditt eget bästa: besök glaciären. Att sedan få krama om Paige på kvällen var oerhört gött - äntligen skulle jag inte behöva äta middag själv. Äntligen skulle jag inte behöva underhålla mig själv i bilen. Äntligen hade jag ressällskap.
Hem ljuva hem
Jag är hemma igen, hemma på 39 Oyster Point Road efter 17dagar på sydön. Hemma i min säng, ingen himla hostel säng. Resan var underbar, helt overkligt fantastisk. Som jag var inne på tidigare så har jag verkligen fått upp ögonen för backpacking nu, jag och min väska på äventyr lixom. Nackdelen är att det finns tid att tänka, tid att gå igenom alla miljarder tankar, drömmar och fantasier som vandrar genom mitt huvud under en dag. Jag har även konstaterat en drös gånger hur vackert detta land är, hur varierat landskapet är och hur mycket jag kommer sakna närheten till havet när jag åter är i Sverige.
Jag har nu sett hela Nya Zeeland, från sydligaste udden till norraste spettsen, från Bluff till Cape Reinga. Många mil i bil, x-antal nätter på hostel och några slantar fattigare så är jag "klar" med att upptäcka Nya Zeeland. Jag önskar jag hade haft tid att göra lite fler vandringar, men finns viljan så finns även tiden senare i livet. Jag kommer skriva ett inlägg senare om mina favoritplatser, för det finns några stycken av den varan - kanske borde skriva ihop en "topp tio" lista.. eller en topp tjugo.. Kommer även komma ett rejält eller några stycken inlägg från sydöresan, mina 1500bilder vill göra er avundsjuka.
Nu ska jag äta indiskt till middag. Fy sjutton vad gött det är att vara hemma igen.
liten uppdatering
Jag lever!
Jag har inte frusit ihjäl, inte heller regnat bort eller åkt vilse. Jag har det bra. Fina vänner, lite väl regnigt, lagom med bilåkande och att göra listan blir kortare och kortare. Semestern är välbehövlig, men längtar lite hem till vardagen och mina barn och värdfamilj men om en vecka ser jag dem igen. Det är även bara två månader kvar tills jag åter är hemma i Sverige - galet. Nu ska jag fortsätta att njuta över mina dagar ute på äventyr. GODNATT
grey district
I dag har jag färdats från Westport ner till Glaciärerna. Tar man bort typ 15minuter så har regnet öst ner hela vägen. Helikopterturen i morgon kommer till 99% att bli inställd och jag är inregnad på ett hostel. Ser inte ens bergen där glaciären ska vara... Annars har jag verkligen fått upp ögonen för det här med backpacking. Under mina timmar i bilen planeras turer, drömmer jag mig bort till resmål långt bortom sveriges gränser.
semestern kunde börjat bättre
I går hade jag tur i oturen med flyget. Mitt rikiga blev inställt pga vädret och jag fick besked om att nästa flyg gick morgonen därpå. Aldrig sa jag och de hittade ett par platser på ett direktflyg till Blenheim. Men efter fyra timmar på flygplatsen mer än två timmar försening osv så kom jag iväg och fram.
Idag gick allt bra fick ut hyrbilen osv och började köra, musiken glappade men det fick väl duga. Efter 45minuter så stannade jag och fotade lite och bilen vägrar starta. Hände ingenting när man vred på nyckeln. Där stod jag gråtandes mitt ute i ingenting med en bil som vägrar starta och jag fick inte heller upp motorhuven. Stannar första bil = asiater som inte kan engelska. Perfekt. Stannar nästa bil som hjälpte mig men konstaterade att jag behövde dra åt en skruv för att det skulle fungera helt. Jag kör iväg, vågar inte stanna. På vägen till Nelson så lägger bilen av tre ytterligare ggr men hoppar igång igen. Tack. Kommer till första bensinmacken och ber dem om hjälp. Fick hjälp att få igång bilen igen men de hade inte en skiftnyckel så då blev det jakt efter en bilservice firma som är öppen på lördagar. Skulle inte tro det. Bestämmer mig för att testa en annan bensinmack och de kunde hjälpa mig. Nu mår bilen bra igen och Frida kan äntligen våga stänga av bilen utan att behöva sparka till batteriet i motorhuven först.
Frida är trött och hoppas på en betydligt bättre dag i morgon!
I morgon åker jaaaag
Tiden går fort, kanske för fort om man tänker efter knappt sex arbetsveckor tills jag lämnar landet + lite resor förstås. I morgon är åker jag till sydön men det är inte lång tid kvar tills jag åker förgått, hemskt att säga. Men det är sanningen. Letandet efter den nya au pairen fortsätter, kanske ska bli en följetång detta??? I dag skypade vi med den som vi gillat bäst, det gick bra och både jag och min värdmamma är mer än nöjda. (att svenskan vi skypade med sedan var riktigt härlig - nästan så jag önskar jag kunde stanna ett år till bara för att hänga med henne). Så nu får vi se hur det blir. Håller tummarna, ber en bön och korsar fingrarna.
Som sagt i morgon drar jag iväg till sydön, väskan är inte packad (eller den var packad - men sedan började jag om). Pappren som borde vara utskrivna är det inte. Känner mig knappt taggad (men blir väl det på vägen). Jag önskar lite att jag var där på Samoa, inget bilkörande, inga krav, inga måsten - bara vara.
Nu måste jag rycka upp mig, ses och hörs någon gång när Frida befinner sig ännu längre ifrån Sverige.
efter fem så blir man sex
George fyllde igår 6år, GALET. Min femåring är helt plötsligt sex år. Dock innebar det ingen större skillnad mer än att huset fylldes av 20 av George klasskamrater efter skolan. Army var temat och om jag får bestämma vinner killen på bilden nedan pris för bästa utklädnad. De fick ha både (vatten)krig, köra hinderbana och andra både fysiska och ick fysiska lekar. När klockan slog 5 drog både jag och Dee en lättnandessuck, det var över. Men George var nöjd och paket fick han så att det räckte och blev över haha.
Rotorua - Hem
Hur gick det då att åka med detta lilla pytte plan med endast 19passagerare? som ni förstår så överlevde jag men att det var en upplevelse jag sent kommer att glömma. Efter incheckningen satte jag mig bara i väntsalen då det på en dörr som ledde rakt ut till landningsbanan stod Gate 1-4. Sedan ställde sig ett plan på andra sidan dörren och de berättade för oss 15 personer som satt i väntsalen att det var dags att gå ut till planet. Vi blippade biljetten, ingen som helst säkerhetskontroll, och fortsatte fram mot planet. Där välkomndes vi av ena piloten. Hon sa åt mig och ett par till som hade rullväska som handbagage att lämna det med henne då de troligtvis fick åka med det incheckade bagaget eftersom det inte fanns tillräckligt utrymme i planet. Min första plats var precis vid en nödutgång, då fick man vara berädd på att hjälpa massa om en olycka skedde, Frida blev nervös. Men straxt innan avgång så frågade piloten om det var okej för mig att sitta där men jag sa nej då fick jag byta och hamnade på första perkett in till cockpitt (heter det så? I alla där piloterna sitter och styr) och såg varenda knapptrycknig, vilken höjd vi var på och om jag ville kolla ut så var det genom fönstret där framme.
När vi närmade oss Auckland började piloterna att guida oss, på höger sida ser ni detta, på vänster detta och raktfram har ni Rangitoto (bilden nedan). Landningen gick finfint och jag blev riktigt taggad på att flyga efter denna resa, tro det eller ej. Piloterna kan verkligen sin sak, de är proffs. På fredag flyger jag igen ner mot sydön, kan inte säga att jag längtar ihjäl mig men det ska bli ett underbart äventyr.
välbehövligt besök av familjen annorlunda
Onsdagen den 19/3 runt lunchtid landade min familj på Auckland airport. Jag och Grace hann med nöd och näppe dit för att möta dem. Jag fick smaka svensk choklad och insåg hur otroligt gott det är. Det är konstigt att träffa några så nära som sin familj efter så lång tid som 8 månader. Men nu i efterhand är jag otroligt glad att de kom. Grace charmade dem alla på en gång. De hann även träffa Jessika, bada i havet och pappa hann få massera mina fötter - ÄNTLIGEN.
Torsdag: Mot Paihia via Tutukaka
Fredag: Cape Reinga och vinprovning
(några sandboarding bilder i repris)
Lördag: Delfintour till havs och brorsans skydive
Söndag: "Hemresa" - återresa till Kaukapakapa för att lämna av mig för att fortsätta söderut.
Fredag: Frida flyger ner till Wellinton och möter upp familjen igen
Lördag: Tongariro crossing, en 19.4 km lång vandring över vulkaner
Söndag: Körning mot Rotorua via Taupo med stopp i Turanga för att göra white water rafting. Frida flyger hem från Rotorua - mer om den flygturen i ett annat inlägg.
Tisdag: Familjen åter i Kaukapakapa och vi håller i en lyckad middag för familjen. Jag får även höra att jag är den bästa au pairen man kan tänka sig.
Onsdag: Familjen åker in till Auckland och turistar. Jag får på kvällen lyckan över att boxas mot min bror på boxfit. Han är stark så det blev bra träning men framför allt var det så vansinigt kul!
Torsdag: Sista dagen med familjen, besök i en regional park, strövande i Auckland, Besök i Sky tower och middag på en väldigt fin restaurang - för fin för "familjen annorlunda".
Lånat ett par bilder från brorsan och pappa
Muriwai beach
Wellington
För snart en månad sedan packade jag och Jessika våra väskor och begav oss ner till huvudstaden för att träffa Lisa. Det väntade ingen roadtrip utan vi förpestade miljön med en flytur. Lite riktig semester var vi värda. Vi lyxade till det med dubbelrum på hostlet, middagar ute, fina fikor, många skratt och underbara samtal. Att träffa Lisa igen var underbart, det är så tråkigt när man klickade så bra från första dagen att vi bott så skilda åt här. Vi hann med en sväng till te papa, turista upp med cable car:en, njuta över utsikten från mt Victoria, en promenad längs waterfront, bli sjuk, lite shopping, se skulpturerna inne på wellington flygplats - de är allt lite stolta över sagan om ringen inspelningen.
Det var en mysig helg tillsammans med fina tjejer. Och ska ni till Nya Zeeland är det verkligen värt att besöka huvudstaden. Att bara storsa runt på gatorna och njuta över hur vackert det är, är helt underbart. Musiken längs cubastreet och det bästa caféet i hela Nya zeeland hittar du nästan längst upp på samma gata.
Mitt fina land!
Fina wellington
Favvocafét
vackra vännen
Nightmarket
skulpturerna i taket på flygplatsen
Jessika, jo jag lånade lite bilder från din blogg (typ många). Kika in på hennes blogg också vettja, ett annat perspektiv på au pairlivet lixom.
Sky Tower by night
När man får meddelanden om att man bloggar dåligt, då är det illa. När det inte är ett utan flera då är det riktigt illa. Så ska försöka under denna helg och kommande vecka att blogga om allt som hänt den senaste månaden. Vandrar runt på rosa moln just nu, skriver packlista till sydön, längtar tills imorgon då jag äntligen får krama om Jessika igen - jo men det har gått två och en halv vecka sedan sist. Längtar lite hem till farmors soffa och går igenom bilder från när familjen var på besök.
