Shakespear regional park
En helg utan några planer kan man antingen tillbringa i sängen eller så tar man tag i sitt liv och hittar på något med sig själv och sin kamera, det senare alterativet blev det för min del. Jag googlade rätt på en nationalpark som inte låg allt för långt bort (40 min bort kanske) där det skulle finnas lite vandringsleder och så. Jag packade lite matsäck och drog iväg med sikten inställt mot "Shakespear regional park". Det var det absolut bästa som jag kunnat gjort med denna dag, jag gick en sväng och sprang en annan. Jag kom inte hem fören vid halv fyra och då hade jag njutit heeeela tiden. Klarblå himel, lamm som bääade och fåglar som kvittra samt en enormt vacker vy över havet och centrala Auckland. Detta är något jag rekommenderar starkt!
Jag klättrade över lite staket för att se vad som fanns på andra sidan, ni vet gräset är ju alltid grönare där. Men det fanns inget gräs, det fanns ingenting. Det var ett stup ner till havet som mötte mig. (därav min roliga pose på bilden där nere, jag ville inte trilla ner). Jag gick även fel och hamnade mitt i ett scoutläger.. Jag förälskade mig i ett vattenfall. Fick lärdom om att det inte bara är när man ska till Nya Zeeland man bör tvätta skorna utan även när man är här och går vandringsleder. Detta är en dag jag kommer att ta med mig, en riktig energipåfyllare!
Jag klättrade över lite staket för att se vad som fanns på andra sidan, ni vet gräset är ju alltid grönare där. Men det fanns inget gräs, det fanns ingenting. Det var ett stup ner till havet som mötte mig. (därav min roliga pose på bilden där nere, jag ville inte trilla ner). Jag gick även fel och hamnade mitt i ett scoutläger.. Jag förälskade mig i ett vattenfall. Fick lärdom om att det inte bara är när man ska till Nya Zeeland man bör tvätta skorna utan även när man är här och går vandringsleder. Detta är en dag jag kommer att ta med mig, en riktig energipåfyllare!
cross country - den stora dagen
Termometern visade hela 9 grader varmt, det blåste rejält och det droppade irriterande regndroppar från himlen. Men idag var det inte vilken dag som helst, det hade blivit dags för Sams och Georges löpartävling på skolan. Det är en prestigefylldtävling så självklart var jag, Grace och min värdmamma Dee på plats för att heja. Slingan de hade framför sig slingrade sig på gräsområdena på skolgården, eller jag kanske mer ska kalla det lerområdena. "Man springer inte i skor här" (i alla fall inte när det regnat - det är klumpigt) och långbyxor fanns det inte en tanke på att ta. Själv hade jag på mig två linnen, en myströja, en fleace och regnjackan överst och jag frös.. Nog om mig. Sam sprang i första racet och startar snabbast och ligger bra med som två hela loppet och slutar som tvåa, hade banan varit ett varv till så hade han vunnit då han är riktigt uthållig. George sprang på bra och slutade även han på en pallplats. Hurtiga och duktiga pojkar som jag har i huset.
Smutsiga, men ack så charmiga Sam.
Mellan brödernas lopp kunde man passa på att leka med paraflaxet:
Varför försöka skrämma sina motståndare när man kan ge dem en kram innan start, George laddar på sitt vis.
Och ja, läraren skojar inte.. Ni ska stå i den lerpölen innan start. George stod längstbak (han stod på gräset för att undvika att bli lerig)... Men Dee tvingade han att gå längre fram, då ställde han sig på tå. (glöm inte att det var nio grader och regn när du ser denna bild)
Men efter att ha avanserat sissådär 15 platser så fort startskottet gått så kunde han glatt jogga in på en tredjeplats och fälla kommentaren "Men va? Är det redan slut, så här kort brukar vi ju inte springa. Jag skulle ha sprungit fortare. Jag vill springa igen." George fem år, ack ack den inställningen kommer att gå över kan jag lova!
Som middag var det fish and chips för att fira de duktiga pojkarna, man ska dessutom komma ihåg att Jack kom femma för två veckor sedan då han tävlade. Nu har jag tagit helg och denna helg ska bara spenderas på mig, promenader med kameran, någon löprunda och någon sovmorgon. Tänk att det har passerat ytterliggare en vecka nu, galet vad tiden rusar förbi.
Livet gav mig denna kväll och nästa gång lovar jag livet att akta mig för bilar
Idag har jag varit med om två saker som på olika sätt påminnt mig om hur värdefullt ett/mitt liv är och hur mycket det finns att förlora och hur underbart det kan vara.
För det första höll jag på att bli påkörd i dag, det var bara mitt fel - eller lite bilisten men till 99.9% mitt. Min värdmamma bad mig ta ut pengar så jag hoppas ur bilen, gjorde ärendet och bilen var borta. Jag börjar leta och fick syn på den och började gå tvärs över parkeringen, plötsligt hör jag tvärnitar och ser min värdmamma hänga ut genom bildörren och skrika på mig. Det var nämligen så att en bil påbörjat en enormt snabb backning (Nya zeeländare kör väldigt "på" och är inte rädda för att gasa) och tvärnitade kanske 3dm ifrån mig - och jag märkte ingenting... (Ja mamma och pappa å farmor, jag lovar att vara mer försiktig nästa gång). Jag var så fokuserad på att gå till rätt bil att jag glömde tid och rum, lite läskigt att det var så nära.
För det första höll jag på att bli påkörd i dag, det var bara mitt fel - eller lite bilisten men till 99.9% mitt. Min värdmamma bad mig ta ut pengar så jag hoppas ur bilen, gjorde ärendet och bilen var borta. Jag börjar leta och fick syn på den och började gå tvärs över parkeringen, plötsligt hör jag tvärnitar och ser min värdmamma hänga ut genom bildörren och skrika på mig. Det var nämligen så att en bil påbörjat en enormt snabb backning (Nya zeeländare kör väldigt "på" och är inte rädda för att gasa) och tvärnitade kanske 3dm ifrån mig - och jag märkte ingenting... (Ja mamma och pappa å farmor, jag lovar att vara mer försiktig nästa gång). Jag var så fokuserad på att gå till rätt bil att jag glömde tid och rum, lite läskigt att det var så nära.
Den andra saken som fick mig att förstå hur värdefullt livet är har med bilden nedan att göra, jag tog en kvällstur med havet som träningskompis, den lätta kvällsbrisen som enda motståndet och kvällssolen att vila ögonen på. Jag avslutade med en streching på stranden tills jag insåg att himlen blev svartare och svartare och att det var hög tid att söka skydd för regnet i bilen. När jag satt där på stranden log jag och tänkte på livet. Livet är rätt fantastiskt alltså. Tänk vilka förmåner det ger oss. Livet gav mig denna kväll, en kväll att minnas länge.
Att få sitta på toppen och njuta utav utsikten
I dag var en dag som började med en rejäl uppförsbacke och som sedan slutade med att jag fick sitta på toppen och njuta över den fina utsikten. Ni vet en sådan dag va?
Ingenting gick som jag ville idag, jag hängde tvätten ute eftersom att det var fint väder - det började regna, när jag städade köket kom hundarna in med leriga tassar, jag tappade bort mobilen och pojkarnas rum var rena kaosen. Grace var bångstyrig då min värdmamma var hemma - jag dög inte mycket till. Snacka om att man känner sig värdelös när man är anställd för att ta hand om en ung men så fort man gör något så skriker den på mamma.. Sen kom pojkarna hem och jag beredde mig på att gå under ytan, men inget hände. De satte sig och rita som jag bad dem om - wow. Sen lirade vi fotboll och hade det supermysigt tillsammans, inget slagsmål, inga munhuggnignar och inga sura miner - plötsligt händer det så att säga! Sen slutade jag och övertalade mig själv att surra på mig löparskorna för en promenad/löptur och vad skönt det var. Jag avslutade på varandan med ett styrkepass i solnedgången. Tänk hur snabbt en dag kan slå över till något bra.
Ingenting gick som jag ville idag, jag hängde tvätten ute eftersom att det var fint väder - det började regna, när jag städade köket kom hundarna in med leriga tassar, jag tappade bort mobilen och pojkarnas rum var rena kaosen. Grace var bångstyrig då min värdmamma var hemma - jag dög inte mycket till. Snacka om att man känner sig värdelös när man är anställd för att ta hand om en ung men så fort man gör något så skriker den på mamma.. Sen kom pojkarna hem och jag beredde mig på att gå under ytan, men inget hände. De satte sig och rita som jag bad dem om - wow. Sen lirade vi fotboll och hade det supermysigt tillsammans, inget slagsmål, inga munhuggnignar och inga sura miner - plötsligt händer det så att säga! Sen slutade jag och övertalade mig själv att surra på mig löparskorna för en promenad/löptur och vad skönt det var. Jag avslutade på varandan med ett styrkepass i solnedgången. Tänk hur snabbt en dag kan slå över till något bra.
Det är dessa dagar som man senare kan garva åt när man går tillbaka i dagboken. I morgon väntar en 11h arbetsdag med babyswim, bakning och fyra ungar i 4.5h, vi får se hur det går helt enkelt.
Ps. ni får ju gärna kommentera om ni vill, om det inte är skrivet något som är värt att kommentera kan ni ju alltid hålla mig uppdaterad om vad som händer och sker i Sverige.
Ps. ni får ju gärna kommentera om ni vill, om det inte är skrivet något som är värt att kommentera kan ni ju alltid hålla mig uppdaterad om vad som händer och sker i Sverige.
första månaden gjord
Jag förstår inte riktigt hur fort tiden här borta går, går den fortare än i Sverige måntro? Det kanske bara är 23h/dygn eller något. Fast klockorna går till 24.. eller 11.59pm (varför krångla till dem med dessa pm och am?) Det är nog bara att jag har fullt upp hela tiden som jag inte hinner tänka efter och riktigt sakna och förstå vad jag går misste om hemma i Sverige.
Jag har skaffat mig riktigt bra resesällskap här och börjat att planera sköna resor med en massa äventyr, jag har träffat fina och underbara vänner och märker redan skillnad på min engelska. Det är inte en wow skillnad men jag försår mer samt att jag skriver lättare och behöver inte använda google translate för att kontrolera varje mening i brist på självförtroende. Vad jag ska komma fram till är att jag redan har jobbat fyra veckor här borta som au pair, och på onsdag har jag varit i Nya Zeeland i hela fem veckor. Fortsätter tiden i detta rusningstempo kommer jag snart att sitta hemma på farmors veranda och dricka saft och äta bullar och längta tillbaka till detta fantastiska land. Men det är 11 månader kvar dit, tills dess ska massor hinnas med.
Jag tror att jag passerat den värsta fasen nu och jag har börjat komma in i livet här, att allting rullar på och att jag nu förhoppningsvis slipper de djupaste dipparna.
Min värdfamilj är imponerad över er läsare, att jag redan fått flera brev på posten. Vi satt och pratade om er, om hur ni verkligen gör att min hemlängtan håller sig borta. Ni finns med mig varje dag, varje minut.
Rangitoto - "Nu är allt kvar minus ett"
Planerna för helgen var att åka till Hamilton för lite aktiviteter men när jag blev sjuk och lite andra omständigheter påverkade oss så bestämde vi att skjuta upp den trippen till en annan helg. Men vi var ju fortfarande tvugna att göra någonting... Då blev valet att åka över dagen till Rangitoto, Nya Zeelands yngsta vulkanö. Vi skulle vandra runt lite och sen äntligen kunna bocka av den första av "måste göra innan vi lämnar Nya Zeeland". Klockan ringde 10 minuter i sex och sen var det fullt planerat in i minsta detalj tills färjan mot ön skulle avgå. Väl där så kunde vi konstatera att vädret var dimma och dimma hemma i Sverige är ingenting mot dimman här kan jag lova. Men yr.no hade lovat sol och sol blev det. Det blev en helt underbar dag inkl. 3.5h vandring i ett otroligt landskap med en fantastisk vy som inte går att ens försöka fånga på bild. Färgerna var magiska och sällskapet var grymt. Väl uppe på vulkanen så kunde vi andas ut och konstatera att tighta jeans inte är att rekommendera till andra som ska besöka ön (det blev klibbigt).
Efter turen till ön så spenderade vi hela eftermiddagen sittandes på ett café i centrala Auckland - riktigt mysigt.
Att komma ihåg till nästa gång:
- ladda kamera
- bättre kläder
- det är värt att gå upp tidigt för att utnyttja dagen
- ladda kamera
- bättre kläder
- det är värt att gå upp tidigt för att utnyttja dagen
Tips till folk som vill åka till Rangitoto:
- ÅK PÅ VINTERN, ni kommer att dö en svettig död annars
- ÅK PÅ VINTERN, ni kommer att dö en svettig död annars
Tack Johanna och Jessika för dagen och ett extra tack till Jessikas värdfamilj som välkomnat mig med både mat och husrum.
Jag kan inte ladda upp bilder, vet inte vad som är fel - men här är dessa två i alla fall!
fullvuxna vattenmeloner
Dagarna denna vecka sniglar sig fram - tror att allt hänger på min nekans förkylning jag dragit på mig. Febern åker upp och ner och mitt huvud väger som tre fullvuxna vattenmeloner. I dag kom städerskan "Du ser ju inte ut att må så vidare ut, gå och lägg dig jag tar Grace." Det gick jag dock inte med på då det är mitt jobb att se efter henne, men en halvtimmes tupplur tog jag och den gjorde susen. I morgon väntar playgroup men först sovmorgon till 10am fysjutton vad skönt det ska bli. I morgon blir det även helg vilket inte riktigt blir som tänkt, men det brukar lösa sig. (så himla glad att jag träffat en lika spontan tjej som jag här, jag vet inte hur många gånger vi skrivit "det löser sig" till varandra.)
Här kan man inte bara använda blöjor som toalett utan även som mössa, superbra uppsugningsförmåga kan jag lova ;)
Här kan man inte bara använda blöjor som toalett utan även som mössa, superbra uppsugningsförmåga kan jag lova ;)
Världen sötaste brud! Försök att vara arg på denna sötsak om du kan.. Nehe, trodde väl det. Det gick inte och jag garanterar att det inte kommer att gå nästa gång du försöker heller.
man blir ju som man umgås!
Dagen idag har varit låång, ska jag beskriva den så blir det så här: Ta två steg, åh nej en nysning, läser två sidor i en bok för Grace "kommer snart tillbaka måste snyta mig". Ska försöka avstyra ett bråk mellan pojkarna och påbörjar en tillrätta visning men får en nysattack, fortsätter och inser att ne måste jag snyta mig. Grace kommer och vill leka, jag nyser och hon går i väg till sängen - jag tackar inte nej till en liten sovstund. Jag är dunderförskyld och det är bruden också. Så om jag snyter mig varannan minut ska väl hon också göra det!
Grattis pappa!
Idag fyller pappa år, min pappa hemma i Sverige. Vi brukar sitta ute i trädgården och käka smörgåstårta medan födelsedagsbarnet själv springer fram och tillbaka mellan skörden och friandet. Men det gör inget, det är så det ska vara. Hoppas du får en bra dag men skördetröskan nu när jag är här och mamma och bror är på kusten. Stort grattis lille far!
Orienterat - check!
Nu vare gjort, nu har jag allt orienterat på nya zeeländskmark. Det var coolt, superball terräng. Alla kontroller satt på toppen av en punkthöjd vilket var bra då de syntes bra men mindre bra då det var jobbigt att springa upp och ta dem. Men det var kul, jag fick massa energi och ett gott träningspass. Detta ska göras om! (mobilkamera)
Trött men glad Frida efter dagens bestyr. Här garvar hon åt att hon hoppade ner för 5 kurvor på väg till första kontrollen utan att reagera på att det var fel.
Trött men glad Frida efter dagens bestyr. Här garvar hon åt att hon hoppade ner för 5 kurvor på väg till första kontrollen utan att reagera på att det var fel.
Måååål! Dock var det en liten extra detalj att hitta målet då det inte fanns någon målfålla utan att det var orientering ända in!
Ja starten var där inne, i fall man skulle missa den stora vita skylten 20 meter in så är det ju bra med ett par extra vid vägkanten. Ps. detta var terrängen.
Arenan = en skogsglänta 20 minuter in i en av skogarna
Eh, ja jag tror att det faktiskt hittade dit ett par hundra bilar. I alla fall var det enormt många fler människor där än vad jag trodde det skulle vara. Folk sprang i allt från shorts och linne till riktiga orienteringskläder. Såg till och med en som sprang barfota (varför?).
och nej, det är inte brunbild - bara som det nästan verkar. Allt såg likadant ut och jag som är van med undervegetation blev chockad då det gick att springa precis överallt. Det skulle vara lite kul att lägga ut en karta då jag ritat in mina oerhört snabba vägval, det kanske kommer - ett gott skratt för er förlänger ju era liv så att säga! (men jag kom inte sist, var faktiskt i mitten av klassen)Nu börjar det riktiga äventyret!
En tuff vecka mentalt avslutades på bästa sätt över en middag hos mig på landet med härliga vänner igår och sedan i dag en tur till Auckland inkluderat fika och bilkörande i de centraladelarna - stolt över mig själv. Sen har jag även tillsammans med Jessika (tjejen på nedersta bilden) planerat våran första resa här på Nya Zeeland = ännu stoltare Frida.
Note till mig själv: Glöm aldrig Jessika och hennes GPS när du ska köra i Auckland, kan även fungera med annat sällskap ink. GPS.
Verkligheten visade sig för mig
Veckan som gått har varit megabra jobbmässigt, det har den verkligen varit. Men rent mående så har den varit tuff. Det är först nu som jag insett vilket enormt ansvar jag faktiskt har. Minsta lilla som går fel kan få sådana enorma konsekvenser. t.ex. pojkarna kommer hem efter skolan, jag hjälper dem med massäcken och helt plötslig har lilltjejen sett att ytterdörren står på glänt och så är hon nu i full fart med att springa ner till grinden (som pojkarna glömt låsa) och utanför den kör bilar i 100km/h.. Och detta kan ske medan jag fortfarande gör mitt jobb inomhus, det behöver inte betyda att jag är lat eller något. Detta kommer inte hända/får inte hända - så därför låser jag alltid grinden efter pojkarna, men ni förstår. En sådan liten grej som att pojkarna glömmer att stänga dörren helt kan få sådana enorma konsekvenser om det vill sig illa. Och då är det jag som är den som har ansvaret. Är det bara jag och lilla bruden så finns det faror nog, trafiken, poolen, studsmattan osv. Men är det hon och jag så är risken minimal att något ska gå så fel, men så fort pojkarna kommer hem och tar min fokusering genom bråk och frågor så ökar risken direkt. Läskigt när man faktiskt tänker efter hur mycket jag som nittonåring har tagit på mig. Jag vill inte skrämma er för jobbet är även världensbästa och jag älskar det så sjukt mycket.
Jag har ingen hemlängtan alls än så länge, men jag har gång på gång frågat mig varför jag gör detta, varför? Men sen slår det mig hur bra jobbet är och hur mycket jag tycker om barnen. Att få vara en del i hennes utveckling är en ära och som jag och min värdmamma skojade om en dag "om några år kan jag komma tillbaka till NZ, kolla på när Grace är en rugbystjärna och säga:
-Tänk, tänk att jag lärde den där tjejen att kasta bollar."
Jag är en del i hennes utveckling och för varje dag kommer jag att se hur hon blir mer och mer självständig. Riktigt ballt.
-Tänk, tänk att jag lärde den där tjejen att kasta bollar."
Jag är en del i hennes utveckling och för varje dag kommer jag att se hur hon blir mer och mer självständig. Riktigt ballt.
Vad jag gjort i veckan är egentligen inget speciellt, lekt, lekt och lekt. Grace har haft en vecka då hon inte riktigt har varit sig själv. Det kan ha berott på pappans frånvaro (jobbade i Australien) men jag vet inte, hoppas innerligt att hon blir sig själv till på måndag.
Roligt inlägg.. Inte ens en bild tänker jag bjuda på för att vädret har varit så tråkigt och blött!
..en vandrare har ingenstans att gå, men Frida har..
Tog en liten åktur och träffade ett par fjädriga vänner
Jag säger bara, fy sjutton alltså
I natt var jag rädd. Rädd på riktigt. Jag kunde inte sova för att det blåste storm, piskade regn på fönsterrutorna, fönsterrutorna skallrade och persiennerna fladdrade något enormt och här låg jag själv i min egen lägenhet på andra våningen - över garaget. Jag kröp ner långt ner under täcket, la kudden över huvudet men trots det så blåste det kallt. Den bristande isoleringen och de englasade fönsterrutorna hjälpte inte mycket så det kändes faktiskt som att jag tillbringade natten ute.
Jag sov kanske fyra timmar, resten spenderade jag genom att sitta på toaletten (har inget fönster åt vindriktningen, alla andra rummen i lägenheten har det) eller att stirra upp i en svart tak tänkandes på en miljon hemska saker som kunde hända. När jag sedan började jobba vid kvart i sju var jag likblek och skakade, skakade av kyla och av rädsla. Fick då höra att hela familjen sovit i min värdmammas säng då, pappan är på jobb så det fanns plats, och barnen skakade av rädsla.
Så nu är en säng bäddad inne i stora huset, blir jag minsta skraj igen så är det bara att gå dit. I morgon natt kommer jag inte ens att försöka att sova här i lägenheten. Det varnas för en rejäl storm med tornados å grejer och ovädret som jag blev rädd för i natt varnades det inte ens för.. Så då tänker jag allt ta det säkra före det osäkra och sova så nära de andra som möjligt, eller i alla fall i ett rum med fönster åt ett annat håll.
Så nu är en säng bäddad inne i stora huset, blir jag minsta skraj igen så är det bara att gå dit. I morgon natt kommer jag inte ens att försöka att sova här i lägenheten. Det varnas för en rejäl storm med tornados å grejer och ovädret som jag blev rädd för i natt varnades det inte ens för.. Så då tänker jag allt ta det säkra före det osäkra och sova så nära de andra som möjligt, eller i alla fall i ett rum med fönster åt ett annat håll.
Jag önskar och ber för att vädret bara ska bestämma sig. Ett väder med humörsvägningar vill jag inte veta av. punkt slut.
Jag vill, jag vill, jag vill!
Så kan det gå, men det blev bra ändå!
Igår kväll så hade jag och tre svenska tjejer planerat en utgång, en utgång i studenternas Albany - det kan bara inte bli fel. Efter lite om och men så hämtade jag upp två tjejer på vägen till Albany mall, där vi skulle möta den sista. Allt känns superbra och vi kör i väg till krogen efter GPS:ens vägvisning. Den visade att krogen var en kyrka.. Så vi vände tillbaka till universitetet och okej, vi ringer någon som har koll. Efter vi hade fått lite mer kött på benen åkte vi igen, till ett nytt ställe som GPS:en visade.. Gissa, detta var också fel. Då frågade vi en man och han bara det ligger där och blabla, men vi fattade inte ritkigt. Så vi åkte än en gång tillbaka till universitetet och tänkte vi parkerar och så går vi runt och frågar folk. När jag åker upp mot parkeringen så tro sjutton inte att krogen ligger där... Okej, guidadtur (utan guid) i albany en fredagskväll, aja det tog ju bara 45min att åka de 1.5km... hehe.
Fyra superglada tjejer går fram mot krogen och möts utav orden "Privat fest"... Felicia gick in och frågade om vi kunde få ansluta men fick ett bestämt nej ifrån dracula - det var tydligen maskerad tema! Så vi vände i dörren och styrde åter kosan till Albany mall och en bar där. Vi satt och chillade ett bra tag innan vi blev utkasstade pga. ogilltig legitimation.. En av oss hade inte passet med sig men både svenskt körkort och det internationella. Men inte. Det finns inte så många val alltså, bara att skaffa det där 18+ kortet, man vill ju inte släpa runt på passet överallt.. Synd bara att det ska vara så krångligt.
Tjejer på baren pratandes om framtid och baktid.
Otroligt glada tjejer, helt blixtförskrämda, över att äntligen ha hittat krogen!
En glad Frida innan kvällen började!
Playgroup - såpbubblor och annat skoj
Grace och jag hade en riktigt härlig dag igår, lite playgroup och sen spel med storebrorsan som var hemma och var sjuk. Dock tyckte Grace att monopol inte ritkigt var hennes grej och tyckte att vi skulle läsa istället. Annars har jag nu fått erfara att hon tycker såpbubblor är jäteroligt, men roligast av allt var att plaska i såpvattnet..
Födelsedagsfirande på högnivå
I dag har det varit födelsedagskalas på 39 Oyster Point Road, tillhörande byn Kaukapakapa, i Nya Zeeland, i Oceanien, på jorden, på vintergatan osv. (För visst tillhör vintergatan Nya Zeeland? - eller jag menade självklart tvärtom.)
Min värdmamma fyllde år, rätt ojämt faktiskt och hela tiostycken mindre år än vad min far gör om ett par veckor. I alla fall så tänkte jag baka något, kanske slå ihop en tårta till och med. Men när jag gick och lade mig i går visste jag att jag saknade ungefär 99% av ingredienserna jag behövde och jag skulle inte ha tillgång till bil under dagen. ajdå, dålig planering som vanligt. När jag då i morse går upp och min värdmamma kommer och säger att jag tyvärr måste åka till mataffären för att köpa ett par ingredienser till middagen och att jag då kunde ta bilen med bensin i - lycka.
Så jag köpte lite choklad, filadelfiaost, grädde - då kan man göra de flesta chokladtårtorna. Slog ihop en tårta under tiden som min plutt sov - ja hon fick sova ett bra tag, men jag hann även gå en sväng med hundarna (städaren vaktade Grace), dammsuga barnens rum, äta lunch och städa upp i köket efter mig. I alla fall så blev min värdmamma helt lycklig över min lilla överraskning och när vi sedan avnjöt den så blev alla helt till sig och det brukar ungarna bli men inte min värdmamma själv då hon själv är riktigt, riktigt duktig i köket "jag har aldrig ätit en sådan god tårta", "du kan verkligen baka", "mamma, kan jag få tårta i min lunchbox i morgon?". Jag tror att den gick hem i alla fall.
Är det en födelsedagstårta så ska det självklart vara ljus i den! (man tar vad man har)
Midvinter och utehäng i "shorts och T-shirt"
När jag hör ordet vinter tänker jag på snö i mängder och minst -20 grader utomhus, det är vinter för mig. I dag kommenterade min värdmamma mitt klädval med; Det är väl sådant här väder som du är van vid under midvintern. Jo men visst. Ungarna sprang runt i shorts och T-shirt (dock gör det de även då det är 6 grader ute..). Har för övrigt upplevt världens finaste solnedgång över havet bara genom att sitta på altanen, klappa hundarna och njuta, det negtiva är att solnedgången bara håller på i några minuter, jag vill ju se mer. Det är dagar som denna som jag verkligen inser hur stolt, lycklig och nöjd jag är över att jag valde att lämna det trygga i Sverige för ett år.
Så kan det gå...
En onsdag, en dag full med äventyr. Det började redan på morgonen när pojkarna var sena till skolan så att Grace inte var klar när jag började arbeta vid nio. Det blev snabba ryck och en omelett för henne till lunch och en äggmacka till mig blev det. Sen började äventyret. Jag visste ungefär vart vi skulle, och vi hann i tid, men det var inte lätt och jag tog inte snabbaste vägen. Babysimmet gick bra och vägen till stranden och lekplatsen gick också bra. På lunchen tog hon min macka istället för hennes omelett, inte mig emot direkt. Kaoset började när jag skulle åka i från stranden, ni vet den där "andra vägen" som går snabbare hem. Mm..en timme senare var vi fortfarande inte hemma. Då stannade jag och skickade ett lugnande sms till min värdmamma att allt var bra och att vi snart var hemma. Jag visste fortfarande inte vart jag var.. eller jag visste att jag hade kört åt fel håll på motorvägen men frågan var väl mest om det var rätt motorväg och om jag åkte mot Auckland eller norrut (jag skulle inte befinna mig på motorvägen - det visste jag). Till slut chansade jag och vände och hittade en skylt där det stod 20km till Silverdale wow, äntligen en liten stad jag känner till tänkt jag och åkte dit, där ifrån är det sedan 20km ytterliggare hem, men vi kom hem och Grace kunde gulligt fortsätta sin skönhetssömn i sängen istället.
Sen har jag testat på att springa i detta kuperade landskap, ja jag dog. Du behöver inte ens fråga!! Nu ska jag kila iväg på en "coffee-group" det blir alla tiders det!
"olallaa denna fungerar ju prima att leka sköldpadda på"
Att börja en dag med att vakna och inse att migrän är ett faktum är ungefär som att stå på golvet och försöka kasta sig neråt och ändå missa golvet, ni förstår den omöjliga situationen. Jag tog mig upp ur sängen och till mitt lilla apotek (innehållande migränmedicinen) och efter att legat utslagen en stund släppte huvudvärken efter hand så när jag började vid nio så såg jag i alla fall rakt.
Jag och brudens mission för dagen var att storhandla och ett besök i en lekpark. Båda delarna gick förvånansvärt bra = jag fick bort henne från lekparken utan att hela världen rasade och jag kunde handla allt som stod på min lista (som låg hemma) utom majs och hon bara satt i vagnen och tyckte det var kul att leka racerbil.
Väl hemma blev det pannkakslunch och lekande med brorsans skateboard. När man inte har balansen för att stå på den (än) så fungerar den prima att leka sköldpadda på.
I kväll har jag varit barnvakt hela kvällen för tre av dem, den äldsta Jack var på scouting, medan mina värdföräldrar var iväg på någon kurs/informationskväll. Att alla var i säng på utsatt tid har inte hänt sedan jag kom hit. Vet inte om det var mitt "hotfulla" utseende, att jag tråkade ut dom eller att vår galna men roliga lek gjorde dem trötta för kvällen. Nu sover dem små liven och föräldrarna är hemma. Nu är det bara 12h tills det att jag befinner mig på mitt första babysim någonsin - det är vuxenpoäng det!
Fullrulle!
Måndagar är min längsta dag, eller i alla fall så är det den dagen som jag har alla ungarna under längst tid. För mig är det bara mysigt. Att vi börja dagen på music group var en perfekt start, sen hem och käka och sen fick gullet sova. Då passade jag på att göra lite sysslor och baka, förförsta gången har jag bakat cokies. Det var lite skumt att använda ett svenskt recept när de inte använder sig av decilitermått etc. ren chansning men den gick hem.
Sen fick jag efter lite konfundering åka och hämta pojkarna vid skolan, snacka om att det var vuxenpoäng. Och sen har jag haft alla fyra i 2.5h, leka i trädgården, kiklas, spela fotboll, hoppa studsmatta m.m. Fyra livliga och oerhört härliga barn = inte en tråkig stund :D Har även insett att det kommer att bli rejält mycket mobilkamerabilder, hur mycket jag än undviker det.
Hur hamnade jag här? och med vilka hamnade jag?
Jag är alltså en nittonårig tjej som tog beslutet att vara au pair i ett år på andra sidan jorden. När jag valde familj hade jag kontakt med olika familjer, med olika många barn, olika åldrar på barnen och olika placeringar på vart familjerna bodde. Det var inte lätt att välja bara så där men tillslut fastnade jag för en familj på landet, 50km norr om Auckland i ett litet samhälle som heter Kaukapakapa - sjukt svårt att uttala riktigt.
Familjen består utav sex medlemmar, fyra barn och två föräldrar + två livliga hundar, fyra får och två kossor. Jack är det äldsta barnet och är 11år sen är det Sam som är 8år och George på 5år. Dessa killar är livliga men eftersom de går i skolan mellan 8.20am och 2.20pm så är det endast deras lillasyster på 19 månader Grace som jag tar hand om hela dagarna. Pojkarna åker skolskjuts eller blir skjutsade av deras mamma till och från skolan, så den biten slipper jag också bry mig om (eller en dag i veckan ska jag se till att de är redo för bussen och går ut i tid till grinden där bussen passerar).
Jag och Grace har olika "mission" för olika dagar, måndagar så är det musikgrupp, tisdagar får jag välja, onsdagar är det babysim, torsdagar är det hemmadagen och fredagar så är det playgroup. Detta underlättar då det frammåt jul börjar att bli brist på idéer.
Familjen är annars väldigt mysig och familjär, vilket är otroligt skönt.
promenix i fårens landskap
Bra jobbat Frida, bara 51 veckor kvar.
Kärleken till mobilbilder, hehe... Men tänk att få träna i den miljön. tänk. Lixom få lira netball och de enda som egentligen kollar på, utöver föräldrar, är kor och får som står på bergssluttningarna och betar. Jag funderar på om jag kan hänga på en träning med Jacks lag, det enda är väl att jag inte är villig att bära kjol när jag tränar - JA, tjejernas matchkläder bestod av antingen tröja + kjol eller klänning.. smidigt lixom.Nu är i alla fall min första vecka som au pair helt över, tiden har gått fort och jag tror att det kommer att gå ännu fortare stundvis här framöver. Och om en månad åker vi ner till sydön för skidsemester i en vecka, galet vad jag längtar!
Så nu ska jag fira att min ledighet med en låång promenad med en av hundarna och kameran, det kallar jag livskvalité.
Pussla Pussla Pussla - Leka Leka Leka - Springa Springa Springa
Mysdag med min brud på nitton-månader.