"Kommer jag aldrig att få se dig igen?"
Jag börjar ju komma in på de där veckorna då jag lixom gör allt för sista gången. Music-group i måndags och idag var det dags för sista gången på boxfiten, trodde inte det skulle vara så jobbigt som det blev. Ja själva passet var vansinigt tufft, Mike (instruktören) var på sådant där humör när han lixom vill se oss ta ut oss maximalt och göra det bästa vi kan vilket jag älskar. Det jobbigaste var ändå inte det utan det var att säga till honom att jag inte kommer tillbaka. Han frågade mig fem ggr om jag åkte tillbaka till Sverige för alltid, eller om det bara var semester. Sedan frågade han, så du kommer aldrig mer tillbaka? Kommer jag aldrig att få se dig igen? Sedan fick jag en lång kram och en puss på kinden och fick höra hur myclet mitt leende har gett honom och hela gruppen och att det har saknats något när jag inte varit där. och han gav mig ett lycka till i framtiden.
Han är den bästa tränaren/instruktören som jag någonsin haft eller kommer att ha. Han har det där extra. Han ser alla på passen som egna individer och sätter sin egen prägel på boxningen. När jag gick därifrån var det med gråten i halsen. Dessa pass har varit min fristad här på Nya Zeeland, hela gymmet har varit mitt andra hem men så som jag har längtat till onsdagskvällarna. Att få ta del av hans positiva energi och få göra av med lite ilska genom boxning har varit ett vinnande koncept.
Men nu är det över, sista passet är gjort.
Nu måste jag bara hålla mitt löfte om att fortsätta boxas i Sverige.
det närmar sig
Hittade en bild från förra sommaren som beskriver mitt känslomässiga tillstånd rätt bra. Kaos. Kramar extra mycket om mina barn, glädjs åt alla små saker. Men mitt i allt så har jag börjat packa. Jag kom på förut idag om att jag borde firat mig själv i söndags på morsdag, jag är ju typ en fyrbarns morsa. Det är 18 nätter kvar tills jag lämnar NZ, jag kommer aldig igen få skriva att jag är bosatt på Nya Zeeland på några papper, jag kommer att få lämna min otroligt sköna säng (asså skojar inte - inget slår den). Grace sa "I love you Frida" igår, nej då jag blev inte alls lycklig. Jobbet som väntar i Sverige känns utmanande och kul, något helt annorlunda mot det jag är van vid. Jag kommer om 2.5 veckor få säga hejdå till mina vänner i detta land. Det kommer att göra ont. Men jag längtar efter Sverige, men är även lite rädd för vad som väntar. Många tankar fladdrar förbi i mitt huvud. Många går inte ens att sätta ord på då det handlar om känslor. I måndags var jag sista gången till musicgroup och i morgon ska jag sista gången på Box-fiten. sista gången. sista gången för alltid
Morsdag
I dag är det alla mammors dag, men lite mer är det nog min mammas. För hon är ju faktiskt MIN mamma. I dag är det en dag att äta god middag och tårta i deras ära. Jag gillar sådana här saker att fira, äta tårta tillsammans med släkten. Diskutera vem som är mest mamma, den som har varit mamma längst? har flest barn? osv. Jag har även under dagen klurat på om man säger "grattis på morsdag"? Det låter så himla konstigt. "Ha en bra morsdag" föredrar jag i alla fall.
En mamma får man en gång, men får "drass" med den hela livet. I tjugo år har du varit min mamma och jag vet att jag inte har varit något "änglabarn" och att vi haft våra stunder då tystnaden fått säga sitt. Eller då jag fått skrika mig hes av missnöje. Ibland har tårar till och med rullat ner min kind av saknad eller av längtan. Men du har alltid stöttat mig när det gällde skidorna, fotbollen och orienteringen - du ville mig alltid väl, kanske lite väl mycket ibland. Du har skjutsat mig veckorna långa till olika aktiviteter och har satt mig och min bror före dig själv. Du hjälpte mig att designa min älskade balklänning. Du har stöttat mig genom de tuffa skolåren, även fast jag inte kanske alltid var mottaglig för hjälpen. Du trotsade din flygrädsla och kom hit, du kom hela vägen hit till Nya Zeeland för att hälsa på mig och gav mig möjligheten att få dela av mig av detta till dig.
Nu är det fyra veckor kvar tills jag är hemma igen, fyra veckor tills jag får krama om dig. Fyra veckor kvar tills vi på riktigt kan starta vår vuxna mor och dotter relation. Jag är glad att jag har dig mamma. Ät en god tårta och skäm bort dig idag. Jag hoppas att pappa uppvaktar dig på något sätt när jag och bror lyser med vår frånvaro.
Kram
inte som tänkt
De där främlingarna jag nämnde i förra inlägget visade sig vara några som jobbade på en olivfarm i närheten och behövde någonstans och bo. Det var två tjejer och en kille. De var väl trevliga men saknade ganska så mycket respekt mot mig som faktiskt bor här. När jag kom hem (till min som jag trodde kliniska lägenhet - städade den i 3h samma dag som jag åkte till Samoa) möttes jag av ett kaos. Diskbänken var täckt av matrester, disk, mat och sopor. På golvet fanns väskor, torrvaror och andra grejer. Vid handfatet i badrummet var det så mycket grejer att jag inte ens fick plats att lägga ner min tandborste. Mitt shampos innehåll hade minskat rejält och är nu i riskzoonen för att inte räcka fram tills det att jag lämnar landet.
Mitt element var borta och så lixom mina filtar. Det är lite kyligt här på nätterna nu för tiden. En av dem måste ha sovit i min säng då den var annorlunda bäddad än vad jag lämnade den + att jag hittade svarta hårstrån på kudden.
Det blev en helt annorlunda hemkomst än vad jag trodde och var inställd på. Min värdmamma hade försökt att smsa mig för att förvarna mig men meddelandet hade inte kommit fram. Det gick bra de nätterna vi bodde tillsammans, att de vaknade innan 7 och gjorde frukost ledde väl bara till att jag hann morna mig lite innan det var dags för mig att gå upp. (positivt tänkande).
Jag önskade dem trevlig resa när de åkte och drog en lättnadens suck över att ha lägenheten ett par dagar för mig själv innan en av tyska killarna, Ferdi, som har bott hos oss förut kommer tillbaka för en vecka. Ibland kan man tro att detta är ett hotell/hostel men det är bara ett väldigt stort hus och godhjärtade värdföräldrar som ligger bakom det.
Samoa
Hur ska jag kunna sammanfatta Samoa utan att det blir långdraget för er läsare? Jag ska försöka hålla mig kort i text och slänger in en drös med bilder som förhoppningsvis gör dig/er liiiite avundsjuka i alla fall.
Vi, jag och Jessika, lämnade Auckland på eftermiddagen förra torsdagen. Allt gick bra och vi landade med en duns (bokstavligen en duns då man inte förstod hur nära landning vi faktiskt var för ens landningen var ett faktum). Värmen som slog emot oss när vi gick ut ur flygplanet överraskade oss - det var varmt. På flygplatsen spelade liveband och rullbandet med resväskorna gick i raketfart. De "handgjorda" skyltarna som talade om vart man skulle och var saker var, fick 10poäng i charmighet. Allt gick bra ända fram till hotellet, vad är en semester utan strul liksom? Hotellet hade inte vår bokning och vägrade att inse att deras otroligt bristfälliga system var haken. Vi stod där med en bokningsbekräftelse i handen och gäspade i takt med varandra. Det löste sig okej med att vi fick ett tillfälligt rum första natten för att sedan byta dagen efter till det "rätta" rummet.
Första riktiga dagen. Frukosten var god, lite annat än den yoghurt med flingor jag ätit nästintill varje morgon sedan jag kom till Nya Zeeland. Sedan tog vi en promenad till Centrum, ja vi är inte som alla andra turister och stannar i staden istället för att dra ut till en resort och dega i fem dagar där. Vi gick på marknader, snackade med informations centralen och åt lunch på ett hamburgerställe där vi fick förklaringen till befolkningens kroppsstorlek. På kvällen gick vi på jakt efter en bra restaurang, vi hittade en som var okej. När vi kom tillbaka till hotellet så möts vi av liveband och en supermysig hotellrestaurang. Resterande middagar åt vi på hotellet..
Det var lördag och dags att testa på bussystemet, en strand på andra sidan ön skulle besökas. Bussresan tog över 2h inkluderat ett stopp vid en mataffär, hemkörning till folket med dess matvaror. Bussarna i sig är en aning sköna, men måste upplevas för att man riktigt ska förstå hur charmiga/konstiga/idiotiska de är. Stranden var fin, vi vet fortfarande inte på vilken strand vi hamnade då vi fick ta taxi tillbaka då sista bussen gick tillbaka vid halv ett. och inte klockan tre som vi blivit upplysta om på infocentret. Stranden var fin, lite sol men framför allt innebar dagen en massa fler minnen.
Söndag, det mesta var stängt. Mataffären var öppen innan klockan 8am. Alla, eller nästan alla gick till kyrkan. Vi bestämde oss för att snorkla, jag som inte vill doppa mitt huvud under vatten snorklade runt som ett barn på julafton. Jag simmade runt i ett naturligt akvarium. Blåa sjöstjärnor, gula fiskar, randiga fiskar, prickiga fiskar m.m. Jag var som i himlen fast jag egentligen var i vattnet. Sedan bar det av till MC, enda stället som var öppen där en glass avnjöts. Har jag berättat att det var ca 30° varmt all day long lixom. Sedan gick vi tillbaka till hotellet för att ta en lugn eftermiddag, 5min efter vi stängt dörren till hotellrummet började det spöregns och ett åskoväder var faktum. Men på semester är det faktiskt tillåtet att ta en tupplur och läsa en bok mitt på blanka dagen.
Måndag, saker är öppna igen wihoooo. Vi bestämde oss för att åter testa på bussarna, men förgäves. Vår buss kom aldrig. Det blev taxi istället och "sliding rocks" besöktes. Coolt landskap, men vi vågade oss inte riktigt på det där med slidingen (nog för att vi hade försäkring, men det skulle bli så jobbigt). På eftermiddagen avnjöt jag en massage och sedan blev det en skön eftermiddags relaxing vid poolen på hotellet. Efter middagen när vi kom tillbaka till rummet så ser jag en decimeterstor ödla på väggen så vi kallade på roomservice och det är nog ända gången i mitt liv jag kommer att få se en kille springa runt i kjol och kasta sig efter en ödla. Ödlan försvann med killen och vi kunde lugnt somna.
Sista dagen, det är något konstigt med semester men de dagarna går alltid så himla fort. Nu var det åter dags att testa lyckan med bussarna, bussarna som lever sitt egna liv. De går när det är tillräckligt mycket med folk i dem för att betala bensinen som krävs. Det finns inga busstop utan man går av och på exakt när och var man vill. Buss chaufförerna är inte direkt hjälpsamma mot oss turister. Men trots det ack så charmigt var det. Bussen gick bara 30 min senare än vad vi trott och på något vänster lyckades vi komma till en helt fantastisk strand. (blev taxi tillbaka även denna gången haha). Denna eftermiddag på stranden var underbar, så vackert, så varmt, så härligt, så bra. Sedan var det bara att packa ihop grejerna, checka in på flygplatsen och lämna paradiset. Att jag sedan kom hem klockan 3.15am och möts av tre främlingar i lägenheten är en heeelt annan historia.
- Ja, killar har på sig "kjol" på Samoa. Även poliser och det ingår i skoluniformen.
- Grafittin på Samoa är av kristet budskap, det är något jag då aldrig kommer att stöta på igen.
- Mer relaxade människor än "Samoaner" får man leta länge efter.
hemma men drömmer mig allt tillbaka
Äntligen
Tar riktig semester nu, för nu är det äntligen dags för lite värme och sol igen.
Samoa, vi är på väg!
Gå på Zoo
Jag kan inte sluta fascineras av alla fräna djur det finns i världen. Vissa stora, andra små. Vissa har hår, andra är fjädriga och vissa har fjäll. Benantalet varierar; två, fyra, sex, åtta och inga. De finns i världens alla färger, grå, rosa, orange, blå, svart, brun, gul, röd, grön mm. Vissa är fläckiga, andra randiga. Några är tjocka, andra är smala. Några djur trivs bäst själva medan många föredrar att leva tillsammans med andra. Helt enkelt, djur är coola.
waiheke island
Äntligen blev dagsturen till Waiheke Island gjord. Vi, jag och Jessika, hade köpt en deal på grabone så att färjebiljetten blev typ halva priset - grymt tyckte vi. När vi sedan kommer till ön inser vi att detta bolag som körde färjan hade inte riktigt samma hamn som det stora företaget... Så för att gå till informationscentret eller för att hyra cyklar så gällde det att gå 4.5km enkel väg... Jo men tjena. Vi hade ju ungefär 4timmar på oss att utforska ön innan returfärjan skulle avgå. Vi gick och gick och gick och gick men sedan hittade vi ett rimligt matställe och en strand. Där spenderade vi dagen. Jag kan säga att jag varit ute på ön nu, men jag kan väl inte säga att jag utforskade den så där väldans mycket. Bostadsområdena där är fina i alla fall. Vi får väl skylla oss själva att vi är bra pålästa *host*. Nu har jag i alla fall sett hela Nya Zeeland och jag har påbörjat ett litet inlägg om mina guldklimpar.
Hur ska jag klara mig utan detta?
Mina barn måste knacka på dörren till min lägenhet för att få komma in, det händer inte ofta och händer det så är det oftast för att säga att middagen är klar eller så har barnen hittat på något kul de vill visa mig. För ett par veckor sedan stod "Samantha" där. Jag kan lova er att jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Vem ska knacka på min dörr utklädd till tjej när jag är tillbaka i Sverige? Vem antar utmaningen??
andas ut - andas in
En sak som jag ogillar skarpt är när någon/något man litar fullt ut på ger fel direktioner och svar. Men tack vare kunnig personal tillslut och en värdmamma som tvingade mig att ringa och kolla upp det hela då hela situationen var ohållbar, så löste det sig. Råd till allmänheten; ge inga svar/direktiv om du inte är helt säker, chansa inte, tro dig inte veta - kolla upp det. I mitt sammanhang är jag otroligt glad att jag pratat med andra au pairer så att jag inte stod på Samoa med ett brutet ben (eller någon annan skit) och oförsäkrad.
Jag försöker tänka positvt, inget hände ju. Men okunnighet ackack
Nu är det löst (fixar en tilläggsförsäkring i morgon) och på torsdag lyfter planet, äntligeeeen.
Jag är redo för pardiset, de vita stränderna, den blåa himmelen och solskyddsfaktor 50+.
besök på zoo med några vänner
Dagen innan jag åkte ner till sydön för semester, den 10 april, så besökte jag och Grace Zoo:et här i Auckland tillsammans med Therese och Paige och deras pojkar (som jag inte ens ska försöka stava namnen på). Det blev en riktigt härlig dag, många skratt, många djur och en trött men otroligt glad Grace på vägen hem.
Så glömde man visst att publicera...
Med tanke på mina bilder från sydön kanske jag borde börja arbeta som modell för tandkräm eller något liknande. Men på något sätt känns det bättre att jag ler brett på alla bilderna istället för att se sur ut, eller gråter. Nu ler jag desto mindre, ett djur har bitit mina armar så uppåt 50bett som kliar något enormt, men man ska väl känna att man lever - det är väl så det är?
Hur som helst så har jag överlevt mitt sista lov med mina barn, nu är det bara några eftermiddagar kvar tillsammans med alla fyra. Denna vecka passerade fort och har innehållit massor, men ändå nästan ingenting. Vi har hängt ute i en park, bakat, kikat film, åkt till badhuset, ritat, spelat spel, hängt hemma,haft playdates, åkt till ett lekland och idag är dem på Zoo:et med min värdmamma. Jag ser en sådan skillnad hos barnen sedan jag kom. Jag minns första lovet jag hade med dem och de veckorna kändes så mycket längre än vad denna vecka gjort. Jag är även otroligt stolt över mig själv att jag igår hade fem barn i simhallen utan att jag själv fick panik, applåder tack. (för er som inte vet så har jag en extrem respekt för vatten och kraften där i)
I helgen väntar ett besök på Waheike, 20års kalas, häng med andra au pairer och skrivning av learning story - jag som trodde att denna helg skulle bli lugn och go, men nu blev det rolig och go istället.
Sydön del två, 17-27 april "life is better with chocolate"
Att nu ha sällskap gjorde det roligare att resa men svårare att bestämma vad som skulle hända näst. Jag och Paige började med Puzzel world i Wanaka där vi höll på i en timme för att tillslut hitta ut ur jättelabyrinten. Men även roade oss med en del andra saker som illusioner (om det nu heter så). På kvällen landade vi i Queenstown, på Nya Zeelands bästa hostel, jag skämtar inte, "Adventure Queenstown Hostel". Värt varenda krona och därtill.
Dagen därpå så hade det blivit långfredagen. Jag firande inte ens det lilla minsta påsk (eller jo, jag skyllde på det som en anledning att få äta extra mycket choklad...) I alla fall så var det dags för att plocka upp Jessika och Charlie från flygplatsen. Gemensamt bestämde vi oss för att åka till Arrowtown, en supermysig liten by 30 minuter från Queenstown. Observera alla fina höstfärger, jag längtar lite till svensk höst nu alltså. Sedan blev det att ta gondolan upp till toppen av något berg i Queenstown för att njuta av en underbar utsikt, jag skulle kunna tänka mig att flytta hit faktiskt. När klockan slog tre så mötte jag upp Ulrik, en vän från Sverige, och hans tjej Josefin för en fika. Annorlunda att träffa svenskar i mitt liv här, men det var superkul.
Queenstown från toppen av det dära berget.
Dagen därpå så hade vi, jag, Charlie och Jessika bokat en busstur till Milford sounds. Paige hade redan varit där så hon hängde i Queenstown. Vad vi inte riktigt hade fattat var att det var en 13h tur som vi hade bokat men lite för sent att göra något då man redan sitter på bussen. Vädret var inte det bästa, men ungefär en miljon coola vattenfall såg vi, någon annan vacker liten sjö, otroliga miljöer men annars mest regn, regn och regn. Men vi gjorde det bästa av situationen och jag kommer aldrig glömma den dagen. Kvällen avslutades med fergburger, hamburgre i storlek xl som faktiskt till och med jag tyckte om. Bra slut på en dag att minnas.
Vi lämnade Queenstown lagom tidigt så jag och Jessika hann med en löptur - som senare blev en fotograferingsrunda innan vi begav oss vidare mot Invercargill, bluff för att sedan nå slut destinationen Dunedin. Vi passerade otroliga landskap, många skratt klingade i bilen och tankar passerade genom mitt huvud. Allt som allt handlade det om en biltur på 6 timmar.
Jag tyckte om Dunedin, hade staden bjudit på lite finare väder så hade jag även strosat runt där mer än vad jag gjorde. Byggnaderna där var fina, Otago Peninsula var också jättevacker att köra runt på. Att vi kikade in på chokladfabriken var också smaskigt men när man sedan korsade gatan för att gå in på mataffären och inser att man kunde köpt samma choklad för 1.5dollar billigare (8kr) suck!!!!. Men jag köpte ju i alla fall mina favvisar på det "rätta stället" hehe. Om ni inte redan visste det så finns världens brantaste gata i Dunedin, så självklart hamnade vi där och knallade upp "två steg fram och ett tillbaka". Brant var det. Efter vägen uppåt stannade vi vid Moeraki Boulders, coola runda stenar. På kvällen nådde vi Oamaru där vi fick se pingviner, dock fick man inte ta kort så ni får inte se dem mohahaha.
Äntligen hade det blivit dags för ett "återbesök" i mitt kära lake tekapo, den platsen finns varmt om mitt hjärta alltså. Vi försökte även med att åka upp till mt. Cook - Nya Zeelands högsta berg, men det var så disigt och grått att vi till och med fick fråga i informationen om vart berget låg.. Lake Pukaki var också vacker men inget slår lake Tekapo alltså!! Där blev det vad i varma pooler, promenad och återseende av min/vår tyska vän som jobbar där.
Nästa stopp på vår resa var Christchurch för att sedan fortsätta mot Kaikoura där vi skulle sova. För tre år sedan så rasade hela centrumkärnan i Christchurch ihop av ett par jordbävningar. Den 22 februari skedde den som orsakade mest förödelse, 185 människor misste livet. I dag kan man återse 185 vita, tomma stolar, en för varje person gick bort. Katedralen var halvt rasad och det var mer staket överallt än liv. En riktig spökstad. Efter en timmes rundvandring kände vi oss alla lagom nere. Det är även lite mer positivt att se hur de försöker göra det bästa av situationen genom att ha lite turist saker (som de gröna enorma stolarna på en bild nedan) och som köpcentret byggt av containrar.
Det hade äntligen blivit typ torsdag och dags för Delfinsimning, wihooo. På med våtdräkt, snorkelgrejer och simfötter och efter ett tag blev det dags att hoppa i vattnet - men delfinerna simmade iväg. De ville inte simma med oss trots att vi gjorde roliga läten och rörde oss fånigt i cirklar i vattnet. Efter ett par försök så fick vi sitta frysandes i våra våtdräkter medan de letade efter villiga delfiner. Vi hittade aldrig några men det var en otroligt vacker utsikt att kolla på och vi fick se en albatros som plåster på såren. Men en bra förde i alla fall denna snorkling med sig, jag är inte rädd för att ha huvudet under vatten längre. massor av tummar upp.
Nu borde väl turen vända, en kajaktur i Abel Tasman nationalpark väntade men att vakna upp till regn gjorde varken mig eller någon annan jublande glad. Men än en gång, så fick vi göra det bästa av situationen. Vi åkte till Motuekas I-site (informations ställe) och där snubblade vi på en av Jessikas vänner från Sverige som hon inte ens visste var på denna delen av världen. Sedan hängde vi med dem och besökte någon sjö, någon labyrint och avslutade dagen med en glass i strålande solsken.
Sista heldagen på semesten hade kommit, och solen sken som aldrig förr. Himlen var så blå, vattnet var turkost och vinden existerade knappt - en perfekt förmiddag för kajakpaddling. Vi paddlade runt och såg babysälar, var nästintill ensamma på en strand m.m. Efter paddlingen så käkade vi lunch i Nelson, tycker om den staden också. Jag kanske borde bli kvar här på Nya Zeeland. För att sedan komma till boendet i Picton efter x-antal vägkurvor och chokladbitar senare. Dagen efter väntade bara flyg hem och upppackning.
Resan gav mig väldigt många fina minnen, skratt, kortspelande, en ny underbar vän i Charlie och uppelvelser jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Vi har även konstaterat att vi endast kunde vara tysta när vi fick mat, spelade kort och när vi hade fritt Wifi (förklaring för pappa: Wifi = internet). Bilden ovan på en leende Frida, fylld av taksamhet får avsluta detta inlägg, för det är exakt så jag känner när jag tänker tillbaka på de drygt två veckorna som passerat.