Nu har ytterliggare en vecka passerat, denna vecka var då kort men lång på samma gång. Jag träffade ett par nya tjejer på coffeegroupen vilket var trevligt samt att jag fick byta lite ord med fadder Katarina och med Jessika.  Fint brake mitt i veckan det där är, synd att boxfitpasset på gymmet ligger samma tid........ fika eller gymma det är frågan.

Idag fixade jag mitt +18 kort, ÄNTLIGEN!! Samt köpte nya voltarentabletter till min rygg. Jag har inte velat skriva det men den krånglar, krånglar massa faktiskt. Har inte haft ont på många år men jag tror att livet här påverkar den mer än vad man tror, lyft hit och lyft dit, bära upp och bära ut - ni förstår. Så nu ska jag testa en pillerdos och se om det fungerar. Men det bästa av allt idag var att jag under min megadag (14h) kunde åka till ett lekland och min brud lekte själv i 2.5h och jag kunde sitta där vid fikaborden och smida planer med Jessika. Det är första gången hon lekt så bra själv - det går mot ljusare tider haha

Jag borde sova, men min hjärna har kommit in i något konstigt mode just nu. Vi ska tänka på det, och lite på det, han var ganska snygg, men hösten i Sverige är allt underbar, jag borde lära mig surfa nu, tänk vad nice det ore med vingar osv. Hur lätt är det att sova då tror ni? Hur som helst så åker jag bort i helgen igen, denna gång till stinkande Rotorua - de har svavelkällor där eller något. Skit luktar det i alla fall, det vet jag. Men det blir kul att ut och åka lite igen, för det är rätt sjukt. Här sitter jag i en bil, kör den oftast till och med genom grönkulliga landskap  som får och kossor får beta sig feta på. Vackert är det i alla fall och jag får gång på gång påminna mig själv om att detta är verklighet, detta är osanolikt min vardag just nu.

 

 

Rubriken kläcker Lisa ur sig när vi kört 8km på en och samma smala väg i jakt på boendet. Denna helg skulle vi nämligen testa på Couchsurfing - du kontaktar en främling på en hemsida snackar lite och sen åker du hem och sover hos den. Sagt och gjort. Men det blev riktigt kul, lite krydda i vardagen liksom. Så när vi är på väg hem till farmen vi skulle bo på så kändes det lite läskigt och passande nog så börjar vi tänka i skräckfilms banor. Men det var långt i från en skräckfilm, folket vi bodde hos var sköna men huset var lite unket. Redan fredagkväll hängde vi med ut på den lokala puben, det var GALET! Lokalbefolkningen var otroligt fulla och när vi skulle hem så fick vi reda på att vår chaufför var borta och hade sex... Bara och vänta alltså.

 

Lördagen kom och vi åkte i väg för att göra våran kajaktripp, den blev inte som tänkt men vi fick ut det bästa av den utan att behöva göra jobbet. Nice va? Men vi beslutade ändå att skippa Hobbiton då vi vill se lite mer av farmen vi bodde på, det slutade med att vi fick testa lerduveskytte och sen däckade jag i 13h i sängen för att vakna upp på söndagen och få motta beskedet att black water raftingen var inställd - det hade regnat för mycket så att det var farligt.. Suck. Vi åker i väg en helg för att göra denna rafting och så blir den inställd, tajmat va? Så här i efterhand tror jag dock att det var meningen, nu fick vi fira Frodos födelsedag på plats i Hobbiton.

 

Njut av bilderna nedan och Vicco, hata mig inte, kom och hälsa på istället - jag åker gärna tillbaka till denna underbara by! Det kommer även ett inlägg med enbart bilder från Hobbiton, blev ju en del ju.

Jag är hemma från en händelserik helg omkring Hamilton, har ett riktigt nice inlägg på lager men det får ni vänta på då jag inte känner för att skriva det just nu. Efter en tuff dag på jobbet, som började bättre än en vanlig måndag men sedan vändes det totalt ut och in så känner jag mer för att sova än för att blogga. Jag känner mer för att ladda batterierna inför en 13h arbetsdag i morgon med sömn än för att gå igenom alla bilderna från i helgen.

 

Jag ville mest säga att jag lever, helgen var bra, Frodo hälsar och vattenfallen var vackra. Men framför allt så vill jag säga att resesällskapet var på topp. 

Idag blev jag påmind om att vi är närmare november än juli. I Sverige skulle jag nu börja ladda upp med ljus, extra filtar och myströjor. I stället gör jag shorts-premiär, lägger undan halsdukar, vantar och de allra varmaste tröjorna, den kalla tiden är över nu. Det går mot sommar, stabilare väder och värme - en tid som jag längtar massor till. Nu i veckan har jag varit här i 8 veckor och det känns som att jag har gjort massor men ändå inte ett skit. 

Därför känns det otroligt bra att idag kunna säga att jag gör min första riktiga helgresa nu i helgen med start idag. Hamilton med omnejd står på shemat, blir både besök vid hobbiton, en kajaktur och black water rafting. Det blir riktigt nice. Som ett plus denna helg så är min vän Lisa, som jag träffade på föreberedelsekursen, här. Hennes besök gör att jag får tre dagar helg och med riktigt härligt sällskap. Till turen till Hamilton så ansluter även Jessika och Roila - två andra svenskor. 

 

Så i helgen blir det svenskpratande, lite galenskap, lite äventyr och många skratt. Dessvärre kommer jag inte ha internet så det har inte hänt mig något utan det är bara som det ska vara. Har ni inte hört något från mig på måndag kan ni ju börja fundera lite. Men tills dess ha det grymt, för det ska då i alla fall ja ha det! 

 

Cheers

I dag var det alltså dags för att åka till tandläkaren här. Det var två saker som bekymrade mig mer än allt annat på vägen dit, skulle jag överhuvudtaget hitta en liten tandläkarmottagning i centrala Auckland? Och hur mycket skulle det kosta? Jag tog god tid på mig och det blev lagom, jag hittade dit - men tog troligen inte den snabbaste vägen. Väl där fick jag fylla i ett papper med en miljon frågor, tur jag fått låna min värdmammas telefon så att jag kunde översätta de enormt genrebegrepp som jag inte förstod. Fick träffa Andrew som min tandläkare hette alias George (min femårings gudfar), fick sätta på mig ett par glasögon och sen började arbetet med att sätta min skena på plats igen, tio minuter senare var det klart. Dee, min värdmamma hade sagt vi är goda vänner så han kommer nog att ge dig lite rabbatt men ca 300$ (1600:-) minst får du nog räkna med. När jag reser mig från stolen säger Andrew, "du kan gå ingen betalning för detta". Jag i chocktillstånd tackar så otroligt mycket och Andrew tillägger, "bjuder Mike (min värdpappa) mig på en öl nästa gång så är vi kvitt. Trevligt att träffa dig Frida!"

Tänk att det finns så otoligt generösa människor!

När jag skulle köra därifrån började bensinmätaren att lysa, jag har inte sett en bensinmack inom 20min = Jag kommer att få bensinstopp. Därför tog jag och gav mig ut på äventyr, körde där jag aldrig har kört i jakt på "Gas-station" jag letade och letade och när jag började tro att det var för sent så kändes det nästan som en ni vet, när man vandrar i öknen och ser en vattenpöl som inte finns, så kändes det. Men det var på riktigt, jag kunde tanka bilen. Det enda problemet jag hade var att jag åkt och åkt utan att tänka på vägen.. Så jag åkte lite till och efter ett tag var jag åter hos tandläkaren och kunde köra hem.

 

Sen har jag nu ikväll kört tre grupp-pass på gymmet. Det är första gången sedan jag kom till detta land som jag både är helt slut i knoppen och kroppen, därför säger jag godnatt och hoppas på en fin dag i morgon!

Jag har egentligen aldrig varit någon orienteringsstjärna, ett par lopp genom åren har jag lixom förvånat andra men annars så brukar jag mest vandra omkring i skogen, lagom vilsen och så. Ofta är det endast en kontroll som jag lyckas bomma med en evighet och sen är jag inte motiverad längre. Oftast är den kontrollen ettan. Så i söndags var det i alla fall att åter springa orientering här på Nya Zeeland, samma skog som senast fast i ett heeelt annat område. Under loppet lyckades jag med följande:
- Bomma typ 12 minuter på väg till 6:an
- Bestiga 100 höjdmeter påväg till start
- Övervinna ca 400 höjdmeter under banan
- Springa in i en lijan
- Springa kontrakurs och skyllde kartan och verklighetens icke överenstämmelse på att jag visstas på andra sidan jorden.
- Halka utför en slänt så att en gubbe frågade om jag levde (tack gympadojorna)
- Leda min bana innan jag dummade bort allt

Detta var målområdet liksom, riktigt vackert. Detta var ingen etapp då folk stannade kvar så därför är det så otroligt få människor på bilden.

Denna väg åkte jag en kvart på både till och från tävlingen. I bland var den mindre ändå. Jag tror de utgår från att alla orienterare har terrängbilar, det har då inte jag........ Men den är inte paj än.

Helgen har varit underbar, lagom händelserik blandat med lagom chill. Jag avslutade min jobbvecka i fredags och begav mig till gymmet, min andra bostad så att säga. Direkt från gymmet så körde jag till Jessika i Millford - statsdel av Auckland, för middag och förberedeleser för en utgång. Eller inte utgång, mer pubhäng med en ytterliggare svensk au pair och sen två grabbar, en kiwi (syftar då varken på fågeln eller på frukten utan på en nya zeeländare) och en australienare. Kvällen blev långt över förväntan, många skratt och vips hade fem timmar passerat. Killarna var störtsköna och jättetrevliga, kommer sakna denna spontanitet och öppenhet när jag kommer hem till sverige igen. 

 

Gårdagen började segt, vem vill gå upp ur sängen när sömntimmarna är alldeles för få? Vi skulle uträtta massa grejer, bestämma hemresedatum, planera resor och äntligen göra klart +18 kortet så att man slipper släpa på passet överallt. Inget blev direkt uträttat så då åkte vi istället in till Auckland för en sen lunch vid fyra och för att möta upp våra "faddrar" (två au pairer som varit här sen i April typ). Vi siktade in oss på en kinesiskresturang och jag beställde kyckling med cheshewnötter å ris. Ris fick jag och en enorm kyckling bit men nötterna lös glatt med sin frånvaro och något kinesiskt smakade det då inte. Efter det mötte vi upp våra faddrar som visade oss ett underbart Café, de hjälpte oss att reda ut världen och få oss att få massa mer energi. 

 

Idag har jag orienterat, mer om det i nästa inlägg.

Helgens topp: Mina vänner och nya bekantskaper, samt caféet.
Helgens dipp: Kinesiska lunchen
Helgens absout mest sämsta sak: Min "tandställning" har gått sönder, skenan bakom tänderna lossnade och har nu pajat min underläpp. Och jag har ingen aning om vart jag ska vända mig, försäkringskassan, direkt till tandläkaren, au pair föreningen eller någon annanstans? Har dom ens denna form av tandskenor? SUCK. Har man inte problem så skaffar man sig dem.

 

HÄR finns en länk till min ena fadders blogg!
HÄR finns en länk till Jessikas blogg!

Jag besökte gymmet igen i dag, två underbara morgontimmar. Ett step up pass och sen lite annan träning. Jag kunde ju inte gå därifrån när den snygga badvakten var där och körde överkropp. Smaskigt för ögonen. Men det var skönt, efteråt firade jag med suchi och åkte hem. Jag började klockan två idag och jobbade bara eftermiddag kväll, fler sådana dagar till Frida säger jag bara. 

Alltså jag förstår inte hur fort tiden går, i morgon har ytterliggare en jobbvecka passerat och under nästa vecka så har jag varit här i två månader. Har jag gjort så vidare mycket? Nej. Jag har ett helt land kvar att upptäcka ju.

I morgon tar jag alltså helg. En efterlängtad helg. Det blir en skön chillhelg, med lite häng i Auckland, lite orientering och så. En helg då det går att ladda på energi inför den kommande veckan och en helg där jag kan spara lite pengar inför kommande resor. 

 

Min största rädsla här på andra sidan jorden är att göra det som 99% av alla andra au pairer gör. Går upp omkring 10kg i vikt (eller mer) under ett år - orsaken tror jag/vi är att man alltid är hemma och har tillgång till mat samt en liten annan matkultur än vad kroppen är van vid. Så när jag igår såg en liten skiftning på vågen (ja min värdfamilj har ställt en våg i mitt badrum) så bestämde jag mig för att ta tag i mitt gymmande. Så nu ikväll bar det i väg tre mil till gymmet - ja jag bor på landet...............dott - dotter (intern humor med pappsi) för att avverka ett Sh'bam pass och lite rehab för nacken samt annan styrketräning. I 90minuter höll jag på och de var de underbaraste 90minuterna på länge (bortse från sydötrippen). Jag har nu två veckor gratis träning tackvare babysimmet men sen tror jag sjutton att jag skaffar mig ett riktigt medlemskap. För detta var riktigt kul och jag vet inget annat som skulle kunna få mig att må så bra en helt vanlig tisdagskväll som ett riktigt härligt träningspass.

 

Eller att få leka med dessa tokstollar hemma på gården i Sverige skulle få mig att må ofantligt bra en tisdagskväll också, men den tiden kommer. Nu ligger fokuset på träningen och tiden här!

Idag gick det ut ett mejl till alla au pairer och värdfamiljer inom "au pair link" om att en au pair från tyskland har omkommit. Efter lite googling så visade det sig att det varit en bilolycka som orsakat tragedin och att au pairen här bodde i Taranaki. En sådan händelse får mig att rysa till och framför allt att tänka till. Omställningen från högertrafik till vänstertrafik, samt den extrema hastigheten på småvägar och de snabba besluten som måste tas i en korsning då det inte finns några förvarnande skyltar gör körningen svår. Jag tycker själv att jag har kommit in i det, men är jag för bekväm så kan det lika gärna hända mig. Fokus, fokus, fokus och fokus i trafiken är vad som gäller nu och även när jag åter är på svensk mark!

Idag går mina tankar till au pairens värdfamilj, familj och vänner. Så hemskt. Vi au pairer åker hit, till andra sidan jorden, för att upptäcka ett fantastiskt land och för att ge oss själva ett år "det här är vårat år" och så slutar det på det sätt som det absolut inte får göra. Usch.

 

 

I tisdagskväll lyfte planet som tog mig och hela min värdfamilj, ett resesällskap på sju personer, till Christchurch och sydön. Mormor fyllde 60år och detta skulle firas med hela tjocka släkten i Lake Tekapo. Första natten sov vi hos mormor och morfar innan vi fortsatte vår färd mot bergen. Bilen vi hyrt var en 8 sittsare, men det liknade mer en hel buss. Mycket space för både packning och ben vilket var skönt.

Under dagarna hann jag med att bygga snögubbar, sitta barnvakt för fem tjejer från Australien, njuta av en solnedgång över sjön sittandes i en 40°varm pool, se otroliga soluppgångar, åka skidor i ett otroligt landskap, träffa sköna liftvakter, se min elvaåring krascha in i lifthuset (han mår bra nu), besöka världens mysigast kyrka, träffa alla värdmammans syskon och barn, njutit av otroliga miljöer, dricka rosévin i soffan framför en rugbymatch, äta otroligt god mat, tappa bort en strumpa, varit ohälsosam - ätit mycket kakor och choklad samt fyllt på med otroligt mycket välbehövlig energi!

 

Väskan är packad och jag är redo. I morgon eftermiddag går flyget till sydön med min värdfamilj. Det väntar några dagar i Tekapo, Roundhill Ski Area, för några dagar utav skidåkning i en underbar miljö. Det är barnvänligt alltså Fridavänligt vilket känns underbart. Jag kommer troligen inte ha tillgång till internet, så det är därför jag inte kommer att uppdatera. Jag dissar er inte och det har inte hänt mig något. 

På bilderna nedan är det Sam, min värdmamma Dee och Grace. För övrigt så håller jag på att lära mig att spela rugby, jag själv tycker att jag är en naturbegåvning medan Sam (min tränare) garvar åt mig.. Det är ju svårt, men jag kan både sparka och kasta bollen nu. Det som återstår är att lära mig fånga, han tyckte inte att det räckte att jag fångade 1 på 20.. haha och juste detaljen med alla reglerna "det är bara att springa" "men du får inte göra så, så, så och så och inte heller så".. Men fortsätter min dagliga kvällsträning så får snart spelarna i "all blacks" akta sig, här kommer rugbyspelaren Frida!

Hoppas ni får en bra vecka, det ska i alla fall jag ha det.