11 månader kom till sitt slut. 11 månader innehållande otroligt mycket hade passerat. Det hade blivit dags att säga hejdå. Att säga hej då "vi ses efter helgen" och hejdå "vi ses om kanske 10år igen" är otroligt olika. Själva orden är ganska lika men innebörden och känslan att utala orden på är det en väldigt stor skillnad på. Sista dagen med familjen blev konstig, jag var sjuk, det var rugby på schemat, min värdpappa jobbade osv. Vi hade en fika tillsammans (inte min värdpappa då) men Therese och Paige kom på besök så vi var nästan alla samlade. Vi tog lite kort på oss, åt kaka och sedan blev det snabba ryck då barnen skulle på rugby. När jag såg att bilen åkte iväg så ekade Graces ord om att jag snart skulle vara tillbaka i huvudet "back soon". Det i kombination med att Dee sa att hon avgudade mig och älskade mig fick bägaren att rinna över. Tårarna rann och rann. Fick en kram av Dee och tårarna forsade ännu mer. Det var sant, i dag var dagen då jag skulle lämna Kaukapakapa och familjen Paranihi.

Jag sa hejdå till Paige och Therese och tårarna rann ännu mer. När jag återhämtat mig så var det dags att lyfta ut packningen i bilen. Det var dags. Hejdå Kaukapakapa.

Att lämna en familj, min familj, min andra familj bara så där lämnar ett tomrum. När jag lämnade Sverige visste jag ju att jag en dag skulle komma tillbaka. Nu när jag lämnade mina barn vet jag inte när jag ser dem igen. Jag var redo att gå vidare, det var helt enkelt min tur att säga hejdå. Nu med lite distans på det så känns det bra, jag ler åt bilderna på oss och jag glädjs åt minnena. Och är stolt över mig själv. Stolt och nöjd över hur jag genomförde året. När jag ser bilder på barnen önskar jag så klart att jag kunde ge dem en kram, men annars så har livet rullat vidare. Jag är inte längre en mamma åt fyra barn och allt vad det innebär, jag kan helt fokusera på mig själv. En dag så kommer jag att åka tillbaka för att åter se mina älskade kiwibarn.

 

Jag minns så väl den där september dagen då jag fick idén om att åka som au pair. Jag minns så väl hur jag och pappa tillbringade en kväll på min säng tänkandes, ni vet plus och minus. Jag minns så väl när STS ringde upp mig, och jag hade tappat rösten, för att bestämma en tid då jag kunde ha telefonintervjun. Jag minns så väl min promenad efter jag blivit antagen. Jag minns så väl alla timmarna som jag trillbringde för att få alla papper i ordning. Jag tog steget och nu är äventyret till ända. 

 

Jag känner ingenting, jag tror inte det har sjunkit in hos mig riktigt än att min tid som au pair är över. Denna tid och detta liv kommer aldrig igen. På lördagmorgon 08.00 går flyget (22.00 fredagskväll svensk tid), alltså när jag vaknar i morgon är det bara ett dygn kvar tills det har blivit dags att lämna Nya Zeeland. Om ett dygn har jag sagt hejdå till mina värdbarn, min fina Grace, George, Sam och Jack. Ett hejdå som inte har innebörden "vi ses efter helgen" utan ett hejdå som är tyngre. Jag visste ju att denna dag en dag skulle komma, men nu är den här och jag vet inte alls hur jag ska tackla morgondagen. Kan inte le, kan inte gråta. Jag är nollställd.

 

snart är det dags att säga hejdå till mitt hem

 

 

 

Idag var jag med om det finaste ögonblicket under hela min tid på Nya Zeeland. Och då handlar det inte om den 2 meter långa och riktigt grovt bygda postsnubben som frågade mig om mina hundar skulle döda honom om han gick ut ur postbilen (de skällde lite mot honom...) och jag svarar skrattandes nej, det värsta som kan hända är att du blir lite blöt av allt slickande. Han kom ut ur bilen tillslut och var helt skakig och stammade fram en fråga om en underskrift. Plutte då. Detta blev dagens garv.

 

Utan detta ögonblick hände lite senare när jag och Grace, min nu två och ett halvt åring, satt i soffan och hon mornade sig lite från hennes sovstund mitt på dagen. Hon hade sitt huvud mot min axel och frågade om hon kunde få sitta i mitt knä i stället, så klart hon kunde. När vi satt där öga mot öga slog det verkligen mig att det inte är långt kvar tills vi kommer att ha våran sista stund till sammans. Och jag vet ju att hon inte riktigt kommer att förstå att jag faktiskt lämnar henne och familjen för gott. Men jag gav det i alla fall ett försök att försöka berätta för henne att jag inte alltid kommer att finnas där att vi snart måste säga hej då. Så jag sa att nästa vecka kommer Frida att åka flygplan, Frida kommer att åka hem till sin mamma och pappa som bor låååååångt lååångt borta i Sverige. Och sedan kommer inte Frida komma tillbaka. Var på hon frågar "back soon??", frågan som hon ALLTID ställer när jag går över till lägenheten för kvällen och jag svarar, "ja, efter du har sovit kommer jag att vara tillbaka". Nu fick jag istället skaka på huvudet och säga nej, jag kommer inte komma tillbaka fören du går i skolan. "You are back when I'm going by bus?" konstaterade hon snabbt. Och det är ju rätt, bröderna åker ju till skolan med skolbuss. Vi skrattade lite och sedan kollar hon på mig, ger mig en bamsekram och säger "I love you"! När hon släpper kramen säger hon "I like you Frida" och ger mig ännu en kram. Sedan gick hon runt i ett par timmar och sa: "Frida aeroplane, go back to Sweden. Frida going home"

Dagen innan jag åkte ner till sydön för semester, den 10 april, så besökte jag och Grace Zoo:et här i Auckland tillsammans med Therese och Paige och deras pojkar (som jag inte ens ska försöka stava namnen på). Det blev en riktigt härlig dag, många skratt, många djur och en trött men otroligt glad Grace på vägen hem.

Med tanke på mina bilder från sydön kanske jag borde börja arbeta som modell för tandkräm eller något liknande. Men på något sätt känns det bättre att jag ler brett på alla bilderna istället för att se sur ut, eller gråter. Nu ler jag desto mindre, ett djur har bitit mina armar så uppåt 50bett som kliar något enormt, men man ska väl känna att man lever - det är väl så det är?

 

Hur som helst så har jag överlevt mitt sista lov med mina barn, nu är det bara några eftermiddagar kvar tillsammans med alla fyra. Denna vecka passerade fort och har innehållit massor, men ändå nästan ingenting. Vi har hängt ute i en park, bakat, kikat film, åkt till badhuset, ritat, spelat spel, hängt hemma,haft playdates, åkt till ett lekland och idag är dem på Zoo:et med min värdmamma. Jag ser en sådan skillnad hos barnen sedan jag kom. Jag minns första lovet jag hade med dem och de veckorna kändes så mycket längre än vad denna vecka gjort. Jag är även otroligt stolt över mig själv att jag igår hade fem barn i simhallen utan att jag själv fick panik, applåder tack. (för er som inte vet så har jag en extrem respekt för vatten och kraften där i)

 

I helgen väntar ett besök på Waheike, 20års kalas, häng med andra au pairer och skrivning av learning story - jag som trodde att denna helg skulle bli lugn och go, men nu blev det rolig och go istället.

 

 

 

Tiden går fort, kanske för fort om man tänker efter knappt sex arbetsveckor tills jag lämnar landet + lite resor förstås. I morgon är åker jag till sydön men det är inte lång tid kvar tills jag åker förgått, hemskt att säga. Men det är sanningen. Letandet efter den nya au pairen fortsätter, kanske ska bli en följetång detta??? I dag skypade vi med den som vi gillat bäst, det gick bra och både jag och min värdmamma är mer än nöjda. (att svenskan vi skypade med sedan var riktigt härlig - nästan så jag önskar jag kunde stanna ett år till bara för att hänga med henne). Så nu får vi se hur det blir. Håller tummarna, ber en bön och korsar fingrarna.

 

Som sagt i morgon drar jag iväg till sydön, väskan är inte packad (eller den var packad - men sedan började jag om). Pappren som borde vara utskrivna är det inte. Känner mig knappt taggad (men blir väl det på vägen). Jag önskar lite att jag var där på Samoa, inget bilkörande, inga krav, inga måsten - bara vara. 

 

Nu måste jag rycka upp mig, ses och hörs någon gång när Frida befinner sig ännu längre ifrån Sverige. 

 

George fyllde igår 6år, GALET. Min femåring är helt plötsligt sex år. Dock innebar det ingen större skillnad mer än att huset fylldes av 20 av George klasskamrater efter skolan. Army var temat och om jag får bestämma vinner killen på bilden nedan pris för bästa utklädnad. De fick ha både (vatten)krig, köra hinderbana och andra både fysiska och ick fysiska lekar. När klockan slog 5 drog både jag och Dee en lättnandessuck, det var över. Men George var nöjd och paket fick han så att det räckte och blev över haha.

 

Tro det eller ej, men det är första April i morgon och det är INTE ett skämt. I Sverige går det mot ljusare tider och våren är på riktigt där. Här går det mot mörkare dagar, i morse när jag gick upp var det så mörkt ute och kallt inne att mina mysis kläder åkte på. Dock gladde det mig att termometern visade över 25° - än är inte sommaren här över. (Även fast den rent vetenskapligt har varit över i en månad) 

 

Jag lever och dagarna rullar på. Tänker på framtid och försöker att sätta mig in i ett annat sammanhang än "Frida är au pair". Har i alla fall jobb i Sverige när jag kommer hem, vilket känns riktigt, riktigt bra. Det är ungefär 15dagar kvar tills ansökningarna till Universitet ska vara inne och jag kan knappast vara mer säker på att jag absolut inte ska studera till hösten. Finns så mycket annat som lockar mer, men man ska väl söka ändå antar jag. Och om jag känner mig själv rätt så hinner jag bli sugen på studier innan augusti haha. 

 

Här borta bockar jag annars av att göra grejer, mer om det i ett annat inlägg. Min familj har bara några dagar kvar i detta fantastiska land. Jag har blivit av med stora delar av min flygrädsla. Jag ligger efter med learningstorys. Bokar hostel inför min resa till sydön. Letar au pair med min värdmamma, som förövrigt utnämnde mig till deras bästa au pair tidigare idag. Annars fortsätter de vanliga rutinerna med musik på måndagar, simning på tisdagar, playgroup på onsdgar och fredagar samt playdates på torsdagar. Livet är rätt inrutat, men otroligt nice för det.

Igår fick min värdmamma sig en liten chock när jag sa att efter sydön så är det 2.5 vecka sedan åker jag till Samoa och sedan är det bara tre veckor kvar för mig här på Nya Zeeland. Hennes första reaktion var, "du skojar" andra var "shiiit vi måste verkligen hitta en ny au pair". 2.5månader är det som är kvar av mitt äventyr på NZ, en månad är resor och sex veckor är jobb. Vart tog året vägen?

 

Så igår eftermiddag anmälde hon sig till au pair link om att hon ville ha en nya au pair och idag satt jag och kolla igenom olika profiler för blivande au pairer. Jag fick några riktlinjer av Dee att gå efter så: Den ska vara rolig, tycka om att vara ute och gilla att sporta. Efter att ha kollat närmare 100 olika profiler och kollat närmare på kanske 50 kan jag konstatera följande: 

1. 98% av de sökande au pairerna kommer från Tyskland.

    1% från Sverige

    1% från resten av världen

2. Ska du söka som au pair så välj en spännande visningsbild. Inte en med något falskt leende på, inte någon där barnen ser "dit tryckta ut" (enbart för att ha en bild med barn) VÄLJ en bild där du är dig själv, skrattar, hänger med vänner, lagar mat, idrottar osv. 

3. Din beskrivning av dig själv som är det första som syns om dig ska handla om DIG inte om vad dina föräldrar jobbar med eller vad din syster älskar att göra. Den beskrivningen ska vara intressant, lagom lång, och handla om hur bra du är, dina intressen och inge lögner tack. Det är denna sumering som värdfamiljerna får se först och efter det så kan de välja att klicka in på hela profilen. Jag dissade flera idag (runt 50 st) pga. att de var tråkiga och verkade väldigt ointressanta. Gör DIG SJÄLV intressant från början.

4. Att hitta den perfekta au pairen till min värdfamilj, fyra barn, bor på landet, har hundar osv. är inte som en dans på rosor.

 

Nu har jag gett min värdamma några namn som hon ska kolla närmare på. Min favorit är faktiskt en kille från tyskland, tätt följt av en svensk och en tysk tjej. Sökande fortsätter och det känns faktiskt okej. Även fast det är MIN värdfamilj så har det på något sätt blivit dags att gå vidare. 

 

Nu ska jag packa klart mina grejer och sedan bege mig iväg till flygplatsen för att flyga till Wellington och möta upp min familj igen. I helgen väntar White water rafting och en vulkanvandring i 6-7h. På söndag flyger jag tillbaka hem hit till Auckland i ett 19pasagerar plan, det fanns en mittgång också. Jo men hej döden och mitt livs hemskaste flygresa.
Bamsekram från en glad och lycklig Frida

 

För snart en månad sedan hade Kaukapakapa skola en simtävling. Det gick bra för mina pojkar och både Sam och Jack gick vidare till regionfinalen. Sam kom 4:a (efter sina tre bästa vänner som liksom han själv är naturbegåvningar i ALLT) i meddley, bröstsim, ryggsim och frisim. Jack förvånade alla och kom 2:a i ryggsim. Killarna var nöjda, men jag tror att deras au pair var ännu stoltare ;)

En sak lärde jag mig under denna förmiddag i alla fall, simning är vansinigt svårt att fotografera.

Nu har killarna åkt vidare mot Fiji, inte alls avundsjuk, inte alls. Snacka om att veckan passerade fort när man kunde hänga med folk i sin egen ålder hela dagarna. Fredagen toppade veckan då de au pairer som flyttat in i Kaukapakapa, Therese och Paige kom över till mig och tyskarna, käkade middag, drack vin/öl och bara umgicks. Nu är lägenheten åter tom och att låsa toalettdörren känns inte nödvändigt längre liksom det att stänga dörren då jag byter om. Kösystemet till badrummet kan kastas och ja jag behöver inte längre stå ut med att höra tyska hela dagarna men det känns så himla tomt. Ingen som skrattar åt mig när jag halkar i trappen, ingen som kollar på TV tillsammans med mig, ingen som frågar hur det är efter en kaos arbetsdag osv. Allt har väl en fram och baksida så att säga. En dag ser jag dem igen men tills dess så ska jag skicka syper söta bilder på barnen till dem (med mig i ena hörnet) - så de i alla fall nästa längtar tillbaka och framför allt, kommer ihåg mig ;)

 

Första dagen utan pojkarna kunde inte blivit bättre! Att jag sedan började leta efter dem på lunchen för att det var så tyst är en annan femma och att jag i parken fick panik när det bara var ett barn av fyra inom synhåll. Det gladde mig att pojkarna haft en riktigt bra första start, trivdes med den nya läraren och den nya klassen (de byter klasser varje år).

Mobilbilder:

Igår jobbade jag min sista dag på detta lov, killarna har varit lediga i från skolan sedan mitten av

december. Sommarlov för killarna är inte lika med sommarlov för mig. Men det har gått bra. Innan jul så var ju deras kusin från Christchurch uppe vilket underlättade för mig, eller det minimerade i alla fall antalet bråk mellan syskonen radikalt. Efter min semester återstod det hela tre veckor med alla fyra barnen, vart har tiden tagit vägen? Det har varit slagsmål, munhuggningar, bitningar men det har även varit många underbara stunder.

Jag har bland annat lekt så mycket dunken (kurragömma) att jag nog kommer ta en paus från den leken ett tag. Jag har gjort flaskpost, lekt med playdoh (varjedag), lagat mat i Graces nya kök, kikat film, kramats, besökt poolen, varit till biblioteket, hängt med hajarna på Kelly tarltons undervattens värld, bakat, byggt lego, varit på en inomhus lekpark, lärt mig spela schack, besökt en skulptur trädgård, handdiskat (då diskmaskinen varit trasig i drygt två veckor nu) m.m. Ingen dag har varit den andra lik. Här nedan följer lite mobilbilder från lovet:

För exakt ett halvår sedan satt jag på ett flyg mellan London och Dubai påväg mot mitt livs största äventyr - jag fattar inte att sex månader redan har passerat. Vart tar tiden vägen? Det är inte första gången jag ställer mig denna fråga men det är även första gången som jag faktiskt kan säga att jag har gjort någonting under tiden som gått. Efter första helgen i februari har jag gjort "allt" som nordön har att erbjuda, jag har besökt öst, väst, norr och söder. Jag har gjort alla "Måste göra sakerna" - efter det återstår "bara" sydön och några dagstripper inom Auckland. 

Den 22 Juli 2013 lyfte jag mot Nya Zeeland och det är mitt livs bästa beslut, so far. Vad jag inte visste då var hur fäst jag faktiskt skulle bli med mina barn, hur mycket kärlek de faktiskt ger tillbaka trots sina enorma fighter. Som t.ex. när Jack med flit väljer rosa på loppan, jag gjorde, då han vet att det står "give Frida a hug", eller som när jag och George skojbrottades i morse och Grace kommer in och säger "Duuua (som är George på hennes språk) leave my Dida (vilket är Frida på i hennes värld) alone!!" och kastar sig över sin tre år äldre storebror. Varav George svarar: "Grace, Frida isn't yours, she is mine too" - detta slutade i alla fall i en gruppkram. Eller som när George fjantar sig och jag spontat skrattar med och säger att jag tycker om dig George och han svarar med att ge mig en bamsekram och säga "I like you too".

Det har gått lite upp och ner men med mina barn går det bara frammåt, de känner mig nu och vet vem jag är och vad jag står för. Jag ser verkligen fram emot de kommande månaderna - de blir en utmaning men en rolig sådan. 

Det har hänt så mycket på senaste tiden. Jag har hunnit med en hel del, både fysiskt och psykiskt. Det märks i kroppen och knoppen (noll fantasi) att jag jobbat varje vecka sedan jag kom hit. Det är rätt skumt att jag kan säga att efter denna vecka har jag klarat av hälften av alla jobbdagar, sjukt vad tiden går fort. Jag har 8st arbetsdagar kvar till min första riktiga semester, den kommer verkligen att bli välbehövlig. Men jag har även hunnit med att boka allt boende för semestern, köpt flygbiljett till Wellington och till sydön + att boka resan till Samoa. Jag har även mejlat flygbolaget ang. att boka om min hemresa från mars till juni (har strykit halva juli då jag kände att jag måste hem till Sverige och tjäna lite pengar innan universitetsstudierna börjar).

 

Grace har varit sjuk, en 24h variant som inkluderade allt mellan enormt hög feber och kräkningar. Men nu så mår hon prima igen. Jag har även fått frågan på gymmet av en kille om vi skulle ses. Jag har inte svarat än. Jag har gått på en julmarknad i 25gradig värme och gjort egen mandelmassa som blev otroligt god men tyvärr inte gick att baka med (mandelbitarna var för stora...). 

 

Så ser mitt liv ut just nu. Uppdatera mig om ditt tack.