Jag befinner mig i ett land ca. 33h flygresa bort från Sverige. Den senaste veckan har jag endast pratat svenska med mig själv och hundarna. Tänk att du då sitter på en bänk i badhuset, som för övrigt var otroligt varmt och skönt (längtar redan till nästa vecka), kollar hur babysim går till och egentligen bara filosofistikerar över livet i största allmänheten, tänk dig det. Helt plötsligt vänder sig kvinnan brevid dig till sin unge och säger "Agnes, undra vilken bassäng du ska simma i?" JAG HÖRDE SVENSKA?!! Eller drömde jag? Ne, kvinnan och barnen snackar svenska -wow! Jag samlar mod till mig och säger, "Åh hej, vad roligt att höra någon som pratar svenska här". Men fatta ballt. I alla fall så visade sig att de bor 25min bort, hela familjen är svensk och ska dessutom ha en svensk au pair som kommer om en månad som ska simma babysim med deras lillplutt = vi kommer att ha babysim tillsammans, världen är inte stor.

 

Men i kväll blir det inget svenskpratande utan istället är det fikatajm tillsammans med andra au pairer som au pair link fixar. Blir trevligt att göra något en kväll + att jag får chans att lära känna lite nytt folk. Det är faktiskt det jag saknar mest här.. Att hänga med vänner. Men den tiden kommer, jag är säker. Önska mig lite lycka till i kväll att det ska finnas några fina människor att hänga med. 

Jag måste dela med mig av två "moments" som riktigt förgyllde min gårdag. 

 

1. Jag åkte till supermarketen för att köpa shampo och kom där på att jag behöver frimärken - väl i kassan så står stora skyltar "stamps, köp bla bla bla många för bla bla bla mycket" lät ju sjukt bra tyckte jag och köpte en hög. Väl i bilen hem så inser jag att dessa frimärken inte går att posta till Sverige... ajdå. Men mina alla fem Nya Zeeländska vänner kan ju vänta sig en hög utav brev, bara jag får adressen...

 

2. Igår kväll chillade jag med familjen när Grace sprang fram till mig och gav mig en kram och mös ner sig i mitt knä. Båda mina värdföräldrar blev helt paffa, det var inget vanligt beteende för lilltjejen, framförallt inte när båda föräldrarna satt jämte. Tror det ger mig ett rätt högt betyg så här långt in som au pair.

 

Tog en till sväng med bilen igår, fast själv. Det gick såå mycket bättre. Nu väntar bara mer övning och sen ska jag "köra upp" med min värdmamma och se om hon vågar låta mig köra barnen. Återkommer om det!

 

Idag har jag haft min första date med min handledare här, det var kul. Fast efter 1.5h information var min hjärna lite lätt överbelastad och en "lunch" - ett par mackor var välbehövlig. Nu ska jag bara sätta igång och leka för fulla muggar!

Om det är något man har hört om Nya Zeeland så är det ofta hur fantastiskt landskapet är. När jag åkte hit hade jag höga förväntningar på landskapet och naturen och idag under promenaden kunde jag bara konstatera att det är sjukt vackert.

..och så var det, det där med vänstertrafik och grejer. Jag och min värdpappa tog en sväng i bilen igår, hur ska jag säga? Nej, det gick inge bra... Eller stundtals gick det sjukt bra men ibland inte. Det var inte bara vänstertrafiken som var ett problem utan även att det var en automatväxlad bil vilket gjorde det omöjligt för mig att närma mig en korsning utan att tvärbromsa. suck. Sen måste jag få in i huvudet att kolla höger ordentligt innan jag svänger ut på en väg osv. Tänk hur hårt körrutinerna faktiskt sitter inom en. Men på slutet gick det helt okej att köra, bara det att de har hastighetsbegränsingen 100kmh överallt och Nya Zeeländarna tycker att man ska hålla den. (I Sverige hade de haft hastighetsbegränsningen 70kmh, max). När jag slutat idag ska jag ta bilen för en tur till affären, mest för att jag själv ska inse att det inte är något konstigt. 

"känn ingen press Frida men tills du har lärt dig att köra är du fast på gården, inga playgroups, inga nya vänskapsband, inga nya kläder, inga strandpromender och inget fika" Bara att jobba på...

Första heldagen med familjen blev bra och lite spännande. Jag började lördagen med att följa med då den nästyngste spelade rugby. Otroligt coolt att se hur det samlas tio team på en gräsplan i samma ålder, tränar lite först och sen möter ett annat lag i en match. Brevid är det ett lag som tränar fotboll, man kan ju nästan gissa vilken sport som har mest fokus här på andra sidan.

 

Efter det hängde jag med lilltjejen och killen och min värdmamma. Vi åkte runt lite och fikade, de hade gott fikaaa!! (min vistelse här är numera räddad) Tog en sväng till stranden, som inte var en strand då vattenståndet var för högt och fick istället tillbringa lite tid i en lekpark - inte mig emot. Sen åkte vi hem och jag hoppades på lunch, men inte.. Fick reda på att denna familj inte äter lunch, eller i alla fall inte ofta. Så spelade monopol med den äldsta grabben tills värdmamman kom och frågade om jag inte kunde ta alla tre pojkarna ensam under eftermiddagen. Okej sa jag. Det jag lärde mig mest under eftermiddagen är att det är svårt att säga till någon då man inte har en aning om familjens regler. Det är även svårt att säga till någon på ett annat språk, ett språk som man inte brukar tillrättavisa någon.

 

Note till mig själv: Ta reda på lite regler som familjen har, kolla upp lite engelska uttryck som kan var bra mot killar mellan 5-11år och slutligen, sätt på en film på en gång!!

 

Okej, jag tar allt från början. Efter 33h resa från Sverige nådde jag äntligen Auckland och Nya Zeeland. Jag tillbringade min resa med oerhört härligt resesällskap. Satt bla. brevid en kille från Belgien som var grym på ishockey och skulle stötta ngt. nya zeeländskt lag i landhockey. Jag trodde han var i min ålder tills det visade sig att han var 35.. Ajdå. Det bara bevisar hur mycket ett beteende kan förvirra.

Sen kom jag till Hotellet och träffade åter min svenska halv under kursen. Lisa, Lisa från Göteborg. Vi fick lyssna på en massa info, lära oss första hjälpen, Fick teori i hur det är att köra på vänstersida av vägen osv. Vi två fick även stå ut med en massa tyska.. av oss 33 au pairer var vi två svenskar, en från belgien, en från holland, en från USA och en från Storbritannien. Detta menar att 27 var från Tyskland och de var inte villiga att prata engelska, tråkigt men sant. Men kursen tog slut och jag blev upphämtad av min värdpappa, lite pinsamt att jag inte kände igen honom, men så kan det faktiskt vara. (till mitt försvar får jag säga att han kom 20 min tidigt!) 

Under dagen idag har jag lyssnat på lika mycket engelska som jag har gjort under HELA mitt liv. Galet. Just nu tänker jag på engelska och mitt huvud är så fullmatat av information att jag har fått huvudvärk. Men informationen var behövlig, den innehöll allt från hur man kör bil på vänstersida till hur jag varje dag måste fylla i ett "kommunikations papper" om barnen, som föräldrarna läser.

 

Annars har jag duschat, sovit och märkt att de inte käkar ordentlig lunch vilket kommer att leda till att Frida så smårning om går under - check. Men i morgon är dagen här, dagen då jag för första gången ska få möta min värdfamilj, om jag är nervös?? Svar, JA! 

 

Det är svårt att fatta men detta skriver jag ifrån andra sidan jorden, eller från undersidan på apelsinen om du frågar mina småkusiner. Resan gick otroligt bra om man bortser från att vi höll på att missa en anslutning, fick äran att genomgå en slumpmässig säkerhetsundersökning och att mitt boarding card blev nekat och detta i loppet om 20 minuter. Ibland är livet härligt. 

 

Nu sitter jag och stress-skriver för att hinna göra allting på dessa 20minuter, dessa minuter som hotellet snällt bjussar på. Men hotellet är fint, Auckland är dimmigt/dissigt. Jag är otroligt trött, fast inte så trött som jag borde vara. Resan var lång men de fina resesällskapet av diverse australienare gjorde det till en "enkel match" även för mig som är flygrädd. För övrigt kan jag även tillägga att jag har skaffat mig två olika kontakter på Australien, så när jag kommer dit om ett år så har jag redan guider kirrade. Fina fisken vettni!

 

Emma finaste Röseberg, jag har nu läst din hälsning och du har så rätt. Tar med mig dina ord mot mina kommande äventyr. 

Dagen D är här, dagen som jag har väntat på i ett halv år. Klockan 18.10 lyfter planet och landar på onsdag förmiddag - mitt äventyr på Nya Zeeland kan börja. Om jag är taggad? Klart jag är, det här ska bli så otroligt kul och lärorikt. 

 

 

Välkommen till min "reseblogg" eller min dagbok för mitt år på Nya Zeeland. Jag heter Frida Karlsson och är uppvuxen på landet utanför Örebro. Jag älskar idrott, att baka och har en enorm kärlek till att fotografera. För snart ett år sedan bestämde jag mig för att göra något jag länge velat men som jag inte haft åldern inne för. Jag bestämde mig för att åka som Au pair direkt efter studenten.

 

Under det senaste halvåret har det varit mycket, dels sista terminen på gymnasiet men även ansökningspapper och brev och hit och dit som skulle fixas. Men äntligen är jag här, redo för att åka. Studenten är tagen, väskan är packad, visumet utsrkivet och det internationella körkortet fixat. På måndag den 22 juli lyfter planet från arlanda som ska ta mig till Auckland för en förberedelsekurs på ett par dagar och sen ska jag äntligen få träffa min värdfamilj på fredag. Jag längtar något enormt.