Jag minns så väl den där september dagen då jag fick idén om att åka som au pair. Jag minns så väl hur jag och pappa tillbringade en kväll på min säng tänkandes, ni vet plus och minus. Jag minns så väl när STS ringde upp mig, och jag hade tappat rösten, för att bestämma en tid då jag kunde ha telefonintervjun. Jag minns så väl min promenad efter jag blivit antagen. Jag minns så väl alla timmarna som jag trillbringde för att få alla papper i ordning. Jag tog steget och nu är äventyret till ända. 

 

Jag känner ingenting, jag tror inte det har sjunkit in hos mig riktigt än att min tid som au pair är över. Denna tid och detta liv kommer aldrig igen. På lördagmorgon 08.00 går flyget (22.00 fredagskväll svensk tid), alltså när jag vaknar i morgon är det bara ett dygn kvar tills det har blivit dags att lämna Nya Zeeland. Om ett dygn har jag sagt hejdå till mina värdbarn, min fina Grace, George, Sam och Jack. Ett hejdå som inte har innebörden "vi ses efter helgen" utan ett hejdå som är tyngre. Jag visste ju att denna dag en dag skulle komma, men nu är den här och jag vet inte alls hur jag ska tackla morgondagen. Kan inte le, kan inte gråta. Jag är nollställd.

 

snart är det dags att säga hejdå till mitt hem