11 månader kom till sitt slut. 11 månader innehållande otroligt mycket hade passerat. Det hade blivit dags att säga hejdå. Att säga hej då "vi ses efter helgen" och hejdå "vi ses om kanske 10år igen" är otroligt olika. Själva orden är ganska lika men innebörden och känslan att utala orden på är det en väldigt stor skillnad på. Sista dagen med familjen blev konstig, jag var sjuk, det var rugby på schemat, min värdpappa jobbade osv. Vi hade en fika tillsammans (inte min värdpappa då) men Therese och Paige kom på besök så vi var nästan alla samlade. Vi tog lite kort på oss, åt kaka och sedan blev det snabba ryck då barnen skulle på rugby. När jag såg att bilen åkte iväg så ekade Graces ord om att jag snart skulle vara tillbaka i huvudet "back soon". Det i kombination med att Dee sa att hon avgudade mig och älskade mig fick bägaren att rinna över. Tårarna rann och rann. Fick en kram av Dee och tårarna forsade ännu mer. Det var sant, i dag var dagen då jag skulle lämna Kaukapakapa och familjen Paranihi.

Jag sa hejdå till Paige och Therese och tårarna rann ännu mer. När jag återhämtat mig så var det dags att lyfta ut packningen i bilen. Det var dags. Hejdå Kaukapakapa.

Att lämna en familj, min familj, min andra familj bara så där lämnar ett tomrum. När jag lämnade Sverige visste jag ju att jag en dag skulle komma tillbaka. Nu när jag lämnade mina barn vet jag inte när jag ser dem igen. Jag var redo att gå vidare, det var helt enkelt min tur att säga hejdå. Nu med lite distans på det så känns det bra, jag ler åt bilderna på oss och jag glädjs åt minnena. Och är stolt över mig själv. Stolt och nöjd över hur jag genomförde året. När jag ser bilder på barnen önskar jag så klart att jag kunde ge dem en kram, men annars så har livet rullat vidare. Jag är inte längre en mamma åt fyra barn och allt vad det innebär, jag kan helt fokusera på mig själv. En dag så kommer jag att åka tillbaka för att åter se mina älskade kiwibarn.