För exakt ett halvår sedan satt jag på ett flyg mellan London och Dubai påväg mot mitt livs största äventyr - jag fattar inte att sex månader redan har passerat. Vart tar tiden vägen? Det är inte första gången jag ställer mig denna fråga men det är även första gången som jag faktiskt kan säga att jag har gjort någonting under tiden som gått. Efter första helgen i februari har jag gjort "allt" som nordön har att erbjuda, jag har besökt öst, väst, norr och söder. Jag har gjort alla "Måste göra sakerna" - efter det återstår "bara" sydön och några dagstripper inom Auckland. 

Den 22 Juli 2013 lyfte jag mot Nya Zeeland och det är mitt livs bästa beslut, so far. Vad jag inte visste då var hur fäst jag faktiskt skulle bli med mina barn, hur mycket kärlek de faktiskt ger tillbaka trots sina enorma fighter. Som t.ex. när Jack med flit väljer rosa på loppan, jag gjorde, då han vet att det står "give Frida a hug", eller som när jag och George skojbrottades i morse och Grace kommer in och säger "Duuua (som är George på hennes språk) leave my Dida (vilket är Frida på i hennes värld) alone!!" och kastar sig över sin tre år äldre storebror. Varav George svarar: "Grace, Frida isn't yours, she is mine too" - detta slutade i alla fall i en gruppkram. Eller som när George fjantar sig och jag spontat skrattar med och säger att jag tycker om dig George och han svarar med att ge mig en bamsekram och säga "I like you too".

Det har gått lite upp och ner men med mina barn går det bara frammåt, de känner mig nu och vet vem jag är och vad jag står för. Jag ser verkligen fram emot de kommande månaderna - de blir en utmaning men en rolig sådan.