Idag var jag med om det finaste ögonblicket under hela min tid på Nya Zeeland. Och då handlar det inte om den 2 meter långa och riktigt grovt bygda postsnubben som frågade mig om mina hundar skulle döda honom om han gick ut ur postbilen (de skällde lite mot honom...) och jag svarar skrattandes nej, det värsta som kan hända är att du blir lite blöt av allt slickande. Han kom ut ur bilen tillslut och var helt skakig och stammade fram en fråga om en underskrift. Plutte då. Detta blev dagens garv.

 

Utan detta ögonblick hände lite senare när jag och Grace, min nu två och ett halvt åring, satt i soffan och hon mornade sig lite från hennes sovstund mitt på dagen. Hon hade sitt huvud mot min axel och frågade om hon kunde få sitta i mitt knä i stället, så klart hon kunde. När vi satt där öga mot öga slog det verkligen mig att det inte är långt kvar tills vi kommer att ha våran sista stund till sammans. Och jag vet ju att hon inte riktigt kommer att förstå att jag faktiskt lämnar henne och familjen för gott. Men jag gav det i alla fall ett försök att försöka berätta för henne att jag inte alltid kommer att finnas där att vi snart måste säga hej då. Så jag sa att nästa vecka kommer Frida att åka flygplan, Frida kommer att åka hem till sin mamma och pappa som bor låååååångt lååångt borta i Sverige. Och sedan kommer inte Frida komma tillbaka. Var på hon frågar "back soon??", frågan som hon ALLTID ställer när jag går över till lägenheten för kvällen och jag svarar, "ja, efter du har sovit kommer jag att vara tillbaka". Nu fick jag istället skaka på huvudet och säga nej, jag kommer inte komma tillbaka fören du går i skolan. "You are back when I'm going by bus?" konstaterade hon snabbt. Och det är ju rätt, bröderna åker ju till skolan med skolbuss. Vi skrattade lite och sedan kollar hon på mig, ger mig en bamsekram och säger "I love you"! När hon släpper kramen säger hon "I like you Frida" och ger mig ännu en kram. Sedan gick hon runt i ett par timmar och sa: "Frida aeroplane, go back to Sweden. Frida going home"