Eller rubriken kanske borde lyda "Sydney, Noosa Heads och Brisbane". Att göra Australien på en vecka kan nog vi alla konstatera att det är omöjligt. Min och Jessikas semester i Aussie-land blev underbar, lite av allt. Turistande, sol, promenader, marknader, goa fikor och en massa thaimat. Bilderna får säga sitt denna gången. för visst sägs det att bilder säger mer än 1000 ord?

11 månader kom till sitt slut. 11 månader innehållande otroligt mycket hade passerat. Det hade blivit dags att säga hejdå. Att säga hej då "vi ses efter helgen" och hejdå "vi ses om kanske 10år igen" är otroligt olika. Själva orden är ganska lika men innebörden och känslan att utala orden på är det en väldigt stor skillnad på. Sista dagen med familjen blev konstig, jag var sjuk, det var rugby på schemat, min värdpappa jobbade osv. Vi hade en fika tillsammans (inte min värdpappa då) men Therese och Paige kom på besök så vi var nästan alla samlade. Vi tog lite kort på oss, åt kaka och sedan blev det snabba ryck då barnen skulle på rugby. När jag såg att bilen åkte iväg så ekade Graces ord om att jag snart skulle vara tillbaka i huvudet "back soon". Det i kombination med att Dee sa att hon avgudade mig och älskade mig fick bägaren att rinna över. Tårarna rann och rann. Fick en kram av Dee och tårarna forsade ännu mer. Det var sant, i dag var dagen då jag skulle lämna Kaukapakapa och familjen Paranihi.

Jag sa hejdå till Paige och Therese och tårarna rann ännu mer. När jag återhämtat mig så var det dags att lyfta ut packningen i bilen. Det var dags. Hejdå Kaukapakapa.

Att lämna en familj, min familj, min andra familj bara så där lämnar ett tomrum. När jag lämnade Sverige visste jag ju att jag en dag skulle komma tillbaka. Nu när jag lämnade mina barn vet jag inte när jag ser dem igen. Jag var redo att gå vidare, det var helt enkelt min tur att säga hejdå. Nu med lite distans på det så känns det bra, jag ler åt bilderna på oss och jag glädjs åt minnena. Och är stolt över mig själv. Stolt och nöjd över hur jag genomförde året. När jag ser bilder på barnen önskar jag så klart att jag kunde ge dem en kram, men annars så har livet rullat vidare. Jag är inte längre en mamma åt fyra barn och allt vad det innebär, jag kan helt fokusera på mig själv. En dag så kommer jag att åka tillbaka för att åter se mina älskade kiwibarn.

 

Nu har jag varit hemma i en vecka, en vecka som passerat väldigt fort och en vecka då känslorna varit urbalans. Jag filar på lite inlägg om Australien m.m. som kommer att komma upp här inom de kommande veckorna. I går styrde jag kosan mot västkusten så nu befinner jag mig i sommarstugan och i morgon börjar jag nya jobbet som kassörska på Sportshopen. 

I dag är väl egenligen den första dagen som jag inte har gjort någonting sedan jag landade i Sverige. I dag har jag haft en chans att tänka. Tänka på dåtid och framtid. Att tänka tillbaka på Nya Zeeland så känns det som en dröm, en dröm som var för bra för att vara sann. Att få umgås med mina älskade vänner under en vecka var oslagbart. Kramar, leenden och framför allt röster jag saknat blev plötsligt vardag. När livet börjat om igen i Örebro så sätter jag mig direkt i bilen och flyttar till Västkusten för sommaren. I bland kan man ju undra vad man gör. Jag är otroligt nervös för det nya jobbet, det är ett område jag aldrig förr testat på. Vart är barnen jag behärskar? Det blir något nytt för CV-et och jag tror tiden kommer att gå fortare än fortast så snart sitter jag på mitt rum i Örebro igen och tänker tillbaka på sommaren på kusten som om det vore en dröm.

Tankarna snurrar runt runt runt, men mest går jag runt här på flygplatsen med ett stort leende. Jag får leenden tillbaka av folk jag möter, vilket gör mitt leende ännu bredare. Mannen som checkade in mig gjrode min dag, han var precis rätt person på rätt ställe. Mitt leende blev ännu bredare. I dag ler jag hela vägen inifrån hjärtat och ut, för nästa person jag träffar som jag känner - det kommer vara i Sverge. Om mindre än två dygn kommer jag att sitta och äta middag hemma på Algutstorp med mamma och pappa. 

 

Semestern gav mig tid att tänka och reflektera, ett perfekt avslut på ett äventyr - ett äventyr som efter 11 månader känns väldigt bekant och knappt som ett äventyr längre. Men även en perfekt början på ett annat. Nu har det blivit dags att vända blad och påbörja ett nytt äventyr. Ett äventyr där barndomsmark ska möta en vuxen Frida. Där utvecklingen under året kommer att få ställas på sin spetts. Jag är nervös men otroligt förväntans full.

 

SNART SES VI SVERIGE

Jag minns så väl den där september dagen då jag fick idén om att åka som au pair. Jag minns så väl hur jag och pappa tillbringade en kväll på min säng tänkandes, ni vet plus och minus. Jag minns så väl när STS ringde upp mig, och jag hade tappat rösten, för att bestämma en tid då jag kunde ha telefonintervjun. Jag minns så väl min promenad efter jag blivit antagen. Jag minns så väl alla timmarna som jag trillbringde för att få alla papper i ordning. Jag tog steget och nu är äventyret till ända. 

 

Jag känner ingenting, jag tror inte det har sjunkit in hos mig riktigt än att min tid som au pair är över. Denna tid och detta liv kommer aldrig igen. På lördagmorgon 08.00 går flyget (22.00 fredagskväll svensk tid), alltså när jag vaknar i morgon är det bara ett dygn kvar tills det har blivit dags att lämna Nya Zeeland. Om ett dygn har jag sagt hejdå till mina värdbarn, min fina Grace, George, Sam och Jack. Ett hejdå som inte har innebörden "vi ses efter helgen" utan ett hejdå som är tyngre. Jag visste ju att denna dag en dag skulle komma, men nu är den här och jag vet inte alls hur jag ska tackla morgondagen. Kan inte le, kan inte gråta. Jag är nollställd.

 

snart är det dags att säga hejdå till mitt hem

 

 

 

I dag har jag jobbat min sista måndag. Nu återstår det bara tre arbetsdagar kvar som au pair. Min kropp är helt slut, troligen av alla känslor och tankar som går igenom min kropp och mitt huvud just nu. På fredag måste jag säga hejdå till familjen då jag måste lämna Kaukapakapa 04.40 på lördagsmorgonen för att hinna till flyget. PÅ FREDAG! Det handlar inte längre om månader, eller om veckor det handlar om dagar kvar tills det är dags att lämna Nya Zeeland. Nu ska jag fortsätta att packa och njuta av nuet.

 

Ska bli så himla kul att åka till australien, lätt taggad. 

Idag var jag med om det finaste ögonblicket under hela min tid på Nya Zeeland. Och då handlar det inte om den 2 meter långa och riktigt grovt bygda postsnubben som frågade mig om mina hundar skulle döda honom om han gick ut ur postbilen (de skällde lite mot honom...) och jag svarar skrattandes nej, det värsta som kan hända är att du blir lite blöt av allt slickande. Han kom ut ur bilen tillslut och var helt skakig och stammade fram en fråga om en underskrift. Plutte då. Detta blev dagens garv.

 

Utan detta ögonblick hände lite senare när jag och Grace, min nu två och ett halvt åring, satt i soffan och hon mornade sig lite från hennes sovstund mitt på dagen. Hon hade sitt huvud mot min axel och frågade om hon kunde få sitta i mitt knä i stället, så klart hon kunde. När vi satt där öga mot öga slog det verkligen mig att det inte är långt kvar tills vi kommer att ha våran sista stund till sammans. Och jag vet ju att hon inte riktigt kommer att förstå att jag faktiskt lämnar henne och familjen för gott. Men jag gav det i alla fall ett försök att försöka berätta för henne att jag inte alltid kommer att finnas där att vi snart måste säga hej då. Så jag sa att nästa vecka kommer Frida att åka flygplan, Frida kommer att åka hem till sin mamma och pappa som bor låååååångt lååångt borta i Sverige. Och sedan kommer inte Frida komma tillbaka. Var på hon frågar "back soon??", frågan som hon ALLTID ställer när jag går över till lägenheten för kvällen och jag svarar, "ja, efter du har sovit kommer jag att vara tillbaka". Nu fick jag istället skaka på huvudet och säga nej, jag kommer inte komma tillbaka fören du går i skolan. "You are back when I'm going by bus?" konstaterade hon snabbt. Och det är ju rätt, bröderna åker ju till skolan med skolbuss. Vi skrattade lite och sedan kollar hon på mig, ger mig en bamsekram och säger "I love you"! När hon släpper kramen säger hon "I like you Frida" och ger mig ännu en kram. Sedan gick hon runt i ett par timmar och sa: "Frida aeroplane, go back to Sweden. Frida going home"

Ännu en helg har passerat, jag kan inte sluta förvånas över hur fort tiden bara rusar förbi. Förra veckan avslutades i fredags med min första "hejdå fest". God mat, fina vänner och underbar värdfamilj. Om två veckor bor jag på ett hostel i Sydney. På lördag lunch mötte jag upp Caroline för en trevlig eftermiddag i Albany. Sedan fortsatte jag hem till Jessika där vi lagade en smaskig middag och kikade på film. Hela gårdagen gick ut på att bocka av grejer på "att göra innan jag lämnar Nya Zeeland" listan. Blev i alla fall ett par saker mindre där. Sedan avslutade vi dagen på en nattmarknad, nattmarknader är så charmiga i sig, billigmat, massa prylar, och en miljon människor typ. I dag mötte vi upp två vänner för lunch och sedan blev det mest att strosa runt i Takapuna, bocka av ytterliggare ett par saker från den där listan och bara andas in frisk vintrig luft. Under helgen har jag också köpt en massa grejer - dålig tajming då väskan redan är tajt på plats. Men "det löser sig".

 

Det har blivit officiellt vinter här nu, juni = vinter. Hur skumt låter det inte? Nu efter ett par svalare veckor är jag sugen på värme och svensk sommar och jag känner mig klar här nu, redo att gå vidare. Redo att ta reda på vem den där Frida är. Frida utan fyra barn att ta hand om. Frida som inte är en Au pair. 

Jag börjar ju komma in på de där veckorna då jag lixom gör allt för sista gången. Music-group i måndags och idag var det dags för sista gången på boxfiten, trodde inte det skulle vara så jobbigt som det blev. Ja själva passet var vansinigt tufft, Mike (instruktören) var på sådant där humör när han lixom vill se oss ta ut oss maximalt och göra det bästa vi kan vilket jag älskar. Det jobbigaste var ändå inte det utan det var att säga till honom att jag inte kommer tillbaka. Han frågade mig fem ggr om jag åkte tillbaka till Sverige för alltid, eller om det bara var semester. Sedan frågade han, så du kommer aldrig mer tillbaka? Kommer jag aldrig att få se dig igen? Sedan fick jag en lång kram och en puss på kinden och fick höra hur myclet mitt leende har gett honom och hela gruppen och att det har saknats något när jag inte varit där. och han gav mig ett lycka till i framtiden.

 

Han är den bästa tränaren/instruktören som jag någonsin haft eller kommer att ha. Han har det där extra. Han ser alla på passen som egna individer och sätter sin egen prägel på boxningen. När jag gick därifrån var det med gråten i halsen. Dessa pass har varit min fristad här på Nya Zeeland, hela gymmet har varit mitt andra hem men så som jag har längtat till onsdagskvällarna. Att få ta del av hans positiva energi och få göra av med lite ilska genom boxning har varit ett vinnande koncept.

 

Men nu är det över, sista passet är gjort. 

Nu måste jag bara hålla mitt löfte om att fortsätta boxas i Sverige.

 

 

I dag är det alla mammors dag, men lite mer är det nog min mammas. För hon är ju faktiskt MIN mamma. I dag är det en dag att äta god middag och tårta i deras ära. Jag gillar sådana här saker att fira, äta tårta tillsammans med släkten. Diskutera vem som är mest mamma, den som har varit mamma längst? har flest barn? osv. Jag har även under dagen klurat på om man säger "grattis på morsdag"? Det låter så himla konstigt. "Ha en bra morsdag" föredrar jag i alla fall.

 

En mamma får man en gång, men får "drass" med den hela livet. I tjugo år har du varit min mamma och jag vet att jag inte har varit något "änglabarn" och att vi haft våra stunder då tystnaden fått säga sitt. Eller då jag fått skrika mig hes av missnöje. Ibland har tårar till och med rullat ner min kind av saknad eller av längtan. Men du har alltid stöttat mig när det gällde skidorna, fotbollen och orienteringen - du ville mig alltid väl, kanske lite väl mycket ibland. Du har skjutsat mig veckorna långa till olika aktiviteter och har satt mig och min bror före dig själv. Du hjälpte mig att designa min älskade balklänning. Du har stöttat mig genom de tuffa skolåren, även fast jag inte kanske alltid var mottaglig för hjälpen. Du trotsade din flygrädsla och kom hit, du kom hela vägen hit till Nya Zeeland för att hälsa på mig och gav mig möjligheten att få dela av mig av detta till dig. 

 

Nu är det fyra veckor kvar tills jag är hemma igen, fyra veckor tills jag får krama om dig. Fyra veckor kvar tills vi på riktigt kan starta vår vuxna mor och dotter relation. Jag är glad att jag har dig mamma. Ät en god tårta och skäm bort dig idag. Jag hoppas att pappa uppvaktar dig på något sätt när jag och bror lyser med vår frånvaro.

Kram

 

De där främlingarna jag nämnde i förra inlägget visade sig vara några som jobbade på en olivfarm i närheten och behövde någonstans och bo. Det var två tjejer och en kille. De var väl trevliga men saknade ganska så mycket respekt mot mig som faktiskt bor här. När jag kom hem (till min som jag trodde kliniska lägenhet - städade den i 3h samma dag som jag åkte till Samoa) möttes jag av ett kaos. Diskbänken var täckt av matrester, disk, mat och sopor. På golvet fanns väskor, torrvaror och andra grejer. Vid handfatet i badrummet var det så mycket grejer att jag inte ens fick plats att lägga ner min tandborste. Mitt shampos innehåll hade minskat rejält och är nu i riskzoonen för att inte räcka fram tills det att jag lämnar landet. 

 

Mitt element var borta och så lixom mina filtar. Det är lite kyligt här på nätterna nu för tiden. En av dem måste ha sovit i min säng då den var annorlunda bäddad än vad jag lämnade den + att jag hittade svarta hårstrån på kudden. 

 

Det blev en helt annorlunda hemkomst än vad jag trodde och var inställd på. Min värdmamma hade försökt att smsa mig för att förvarna mig men meddelandet hade inte kommit fram. Det gick bra de nätterna vi bodde tillsammans, att de vaknade innan 7 och gjorde frukost ledde väl bara till att jag hann morna mig lite innan det var dags för mig att gå upp. (positivt tänkande). 

 

Jag önskade dem trevlig resa när de åkte och drog en lättnadens suck över att ha lägenheten ett par dagar för mig själv innan en av tyska killarna, Ferdi, som har bott hos oss förut kommer tillbaka för en vecka. Ibland kan man tro att detta är ett hotell/hostel men det är bara ett väldigt stort hus och godhjärtade värdföräldrar som ligger bakom det.