Jag börjar ju komma in på de där veckorna då jag lixom gör allt för sista gången. Music-group i måndags och idag var det dags för sista gången på boxfiten, trodde inte det skulle vara så jobbigt som det blev. Ja själva passet var vansinigt tufft, Mike (instruktören) var på sådant där humör när han lixom vill se oss ta ut oss maximalt och göra det bästa vi kan vilket jag älskar. Det jobbigaste var ändå inte det utan det var att säga till honom att jag inte kommer tillbaka. Han frågade mig fem ggr om jag åkte tillbaka till Sverige för alltid, eller om det bara var semester. Sedan frågade han, så du kommer aldrig mer tillbaka? Kommer jag aldrig att få se dig igen? Sedan fick jag en lång kram och en puss på kinden och fick höra hur myclet mitt leende har gett honom och hela gruppen och att det har saknats något när jag inte varit där. och han gav mig ett lycka till i framtiden.

 

Han är den bästa tränaren/instruktören som jag någonsin haft eller kommer att ha. Han har det där extra. Han ser alla på passen som egna individer och sätter sin egen prägel på boxningen. När jag gick därifrån var det med gråten i halsen. Dessa pass har varit min fristad här på Nya Zeeland, hela gymmet har varit mitt andra hem men så som jag har längtat till onsdagskvällarna. Att få ta del av hans positiva energi och få göra av med lite ilska genom boxning har varit ett vinnande koncept.

 

Men nu är det över, sista passet är gjort. 

Nu måste jag bara hålla mitt löfte om att fortsätta boxas i Sverige.