Sydön del två, 17-27 april "life is better with chocolate"
Att nu ha sällskap gjorde det roligare att resa men svårare att bestämma vad som skulle hända näst. Jag och Paige började med Puzzel world i Wanaka där vi höll på i en timme för att tillslut hitta ut ur jättelabyrinten. Men även roade oss med en del andra saker som illusioner (om det nu heter så). På kvällen landade vi i Queenstown, på Nya Zeelands bästa hostel, jag skämtar inte, "Adventure Queenstown Hostel". Värt varenda krona och därtill.
Dagen därpå så hade det blivit långfredagen. Jag firande inte ens det lilla minsta påsk (eller jo, jag skyllde på det som en anledning att få äta extra mycket choklad...) I alla fall så var det dags för att plocka upp Jessika och Charlie från flygplatsen. Gemensamt bestämde vi oss för att åka till Arrowtown, en supermysig liten by 30 minuter från Queenstown. Observera alla fina höstfärger, jag längtar lite till svensk höst nu alltså. Sedan blev det att ta gondolan upp till toppen av något berg i Queenstown för att njuta av en underbar utsikt, jag skulle kunna tänka mig att flytta hit faktiskt. När klockan slog tre så mötte jag upp Ulrik, en vän från Sverige, och hans tjej Josefin för en fika. Annorlunda att träffa svenskar i mitt liv här, men det var superkul.
Queenstown från toppen av det dära berget.
Dagen därpå så hade vi, jag, Charlie och Jessika bokat en busstur till Milford sounds. Paige hade redan varit där så hon hängde i Queenstown. Vad vi inte riktigt hade fattat var att det var en 13h tur som vi hade bokat men lite för sent att göra något då man redan sitter på bussen. Vädret var inte det bästa, men ungefär en miljon coola vattenfall såg vi, någon annan vacker liten sjö, otroliga miljöer men annars mest regn, regn och regn. Men vi gjorde det bästa av situationen och jag kommer aldrig glömma den dagen. Kvällen avslutades med fergburger, hamburgre i storlek xl som faktiskt till och med jag tyckte om. Bra slut på en dag att minnas.
Vi lämnade Queenstown lagom tidigt så jag och Jessika hann med en löptur - som senare blev en fotograferingsrunda innan vi begav oss vidare mot Invercargill, bluff för att sedan nå slut destinationen Dunedin. Vi passerade otroliga landskap, många skratt klingade i bilen och tankar passerade genom mitt huvud. Allt som allt handlade det om en biltur på 6 timmar.
Jag tyckte om Dunedin, hade staden bjudit på lite finare väder så hade jag även strosat runt där mer än vad jag gjorde. Byggnaderna där var fina, Otago Peninsula var också jättevacker att köra runt på. Att vi kikade in på chokladfabriken var också smaskigt men när man sedan korsade gatan för att gå in på mataffären och inser att man kunde köpt samma choklad för 1.5dollar billigare (8kr) suck!!!!. Men jag köpte ju i alla fall mina favvisar på det "rätta stället" hehe. Om ni inte redan visste det så finns världens brantaste gata i Dunedin, så självklart hamnade vi där och knallade upp "två steg fram och ett tillbaka". Brant var det. Efter vägen uppåt stannade vi vid Moeraki Boulders, coola runda stenar. På kvällen nådde vi Oamaru där vi fick se pingviner, dock fick man inte ta kort så ni får inte se dem mohahaha.
Äntligen hade det blivit dags för ett "återbesök" i mitt kära lake tekapo, den platsen finns varmt om mitt hjärta alltså. Vi försökte även med att åka upp till mt. Cook - Nya Zeelands högsta berg, men det var så disigt och grått att vi till och med fick fråga i informationen om vart berget låg.. Lake Pukaki var också vacker men inget slår lake Tekapo alltså!! Där blev det vad i varma pooler, promenad och återseende av min/vår tyska vän som jobbar där.
Nästa stopp på vår resa var Christchurch för att sedan fortsätta mot Kaikoura där vi skulle sova. För tre år sedan så rasade hela centrumkärnan i Christchurch ihop av ett par jordbävningar. Den 22 februari skedde den som orsakade mest förödelse, 185 människor misste livet. I dag kan man återse 185 vita, tomma stolar, en för varje person gick bort. Katedralen var halvt rasad och det var mer staket överallt än liv. En riktig spökstad. Efter en timmes rundvandring kände vi oss alla lagom nere. Det är även lite mer positivt att se hur de försöker göra det bästa av situationen genom att ha lite turist saker (som de gröna enorma stolarna på en bild nedan) och som köpcentret byggt av containrar.
Det hade äntligen blivit typ torsdag och dags för Delfinsimning, wihooo. På med våtdräkt, snorkelgrejer och simfötter och efter ett tag blev det dags att hoppa i vattnet - men delfinerna simmade iväg. De ville inte simma med oss trots att vi gjorde roliga läten och rörde oss fånigt i cirklar i vattnet. Efter ett par försök så fick vi sitta frysandes i våra våtdräkter medan de letade efter villiga delfiner. Vi hittade aldrig några men det var en otroligt vacker utsikt att kolla på och vi fick se en albatros som plåster på såren. Men en bra förde i alla fall denna snorkling med sig, jag är inte rädd för att ha huvudet under vatten längre. massor av tummar upp.
Nu borde väl turen vända, en kajaktur i Abel Tasman nationalpark väntade men att vakna upp till regn gjorde varken mig eller någon annan jublande glad. Men än en gång, så fick vi göra det bästa av situationen. Vi åkte till Motuekas I-site (informations ställe) och där snubblade vi på en av Jessikas vänner från Sverige som hon inte ens visste var på denna delen av världen. Sedan hängde vi med dem och besökte någon sjö, någon labyrint och avslutade dagen med en glass i strålande solsken.
Sista heldagen på semesten hade kommit, och solen sken som aldrig förr. Himlen var så blå, vattnet var turkost och vinden existerade knappt - en perfekt förmiddag för kajakpaddling. Vi paddlade runt och såg babysälar, var nästintill ensamma på en strand m.m. Efter paddlingen så käkade vi lunch i Nelson, tycker om den staden också. Jag kanske borde bli kvar här på Nya Zeeland. För att sedan komma till boendet i Picton efter x-antal vägkurvor och chokladbitar senare. Dagen efter väntade bara flyg hem och upppackning.
Resan gav mig väldigt många fina minnen, skratt, kortspelande, en ny underbar vän i Charlie och uppelvelser jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Vi har även konstaterat att vi endast kunde vara tysta när vi fick mat, spelade kort och när vi hade fritt Wifi (förklaring för pappa: Wifi = internet). Bilden ovan på en leende Frida, fylld av taksamhet får avsluta detta inlägg, för det är exakt så jag känner när jag tänker tillbaka på de drygt två veckorna som passerat.
Kommentarer
Trackback