Hur gick det då att åka med detta lilla pytte plan med endast 19passagerare? som ni förstår så överlevde jag men att det var en upplevelse jag sent kommer att glömma. Efter incheckningen satte jag mig bara i väntsalen då det på en dörr som ledde rakt ut till landningsbanan stod Gate 1-4. Sedan ställde sig ett plan på andra sidan dörren och de berättade för oss 15 personer som satt i väntsalen att det var dags att gå ut till planet. Vi blippade biljetten, ingen som helst säkerhetskontroll, och fortsatte fram mot planet. Där välkomndes vi av ena piloten. Hon sa åt mig och ett par till som hade rullväska som handbagage att lämna det med henne då de troligtvis fick åka med det incheckade bagaget eftersom det inte fanns tillräckligt utrymme i planet. Min första plats var precis vid en nödutgång, då fick man vara berädd på att hjälpa massa om en olycka skedde, Frida blev nervös. Men straxt innan avgång så frågade piloten om det var okej för mig att sitta där men jag sa nej då fick jag byta och hamnade  på första perkett in till cockpitt (heter det så? I alla där piloterna sitter och styr) och såg varenda knapptrycknig, vilken höjd vi var på och om jag ville kolla ut så var det genom fönstret där framme. 

 

När vi närmade oss Auckland började piloterna att guida oss, på höger sida ser ni detta, på vänster detta och raktfram har ni Rangitoto (bilden nedan). Landningen gick finfint och jag blev riktigt taggad på att flyga efter denna resa, tro det eller ej. Piloterna kan verkligen sin sak, de är proffs. På fredag flyger jag igen ner mot sydön, kan inte säga att jag längtar ihjäl mig men det ska bli ett underbart äventyr.