Det är väl egentligen nu som jag har chansen att uppleva ett riktigt halloweenfirande men familjen åkte till staden och jag såg min chans att få en lugn hemma kväll (glömde då bort att jag även är tvungen att sova själv..). På gymmet var instruktörerna utklädda och lokalen var pyntad och på hemvägen såg jag en massa barn som gick bus eller godis så lite halloween har jag allt fått. 

 

För att inte bara chilla i kväll och tänka på alla läskiga saker som kan hända när man sover själv, typ taket trillar in, man får oväntat sällskap, sängen går sönder, det börjar brinna osv. så satte jag igång och bakade bullar, ångrar det lite nu då sängen vore otroligt skön. Så nu firar jag halloween på mitt sätt, bullbakning. Ni kan få smaka om ni har vägen förbi. flirtgubbe

De senaste dagarna har jag haft lite ångest inför min 20-årsdag, observera att jag fyller i slutet av februari... Ångesten och kaoset uppstod väl ungefär i samma sekund som jag fick klart för mig att min värdfamilj är på festival den helgen som inkluderar min födelsedag. Många skulle säkert WOW, nice festa hela natten då huset är tomt. Inte Jag dock, jag fick ångest över att vakna upp själv mitt ute i ingenting på min födelsedag, på min TJUGOÅRSDAG! Så det har varit mitt stora tankeämne den senaste veckan hur jag ska lösa detta, Jessika lovade att sova hos mig och jag vet att det blir bra i slutänden. MEN, natten som var så drömde jag något underbart, fast även lite jobbigt. 

Så här gick drömmen till: Jessika kunde inte komma över till mig den 21/2 (asså på fredagskvällen) då hon sa att hon var tvungen att hoppa in och jobba, jag suckade men hon lovade att vara hos mig innan jag vaknade på lördagen (min födelsedag). Jag lämnade dörren olåst och gav grindkoden till henne för att sedan acceptera att jag var ensam under natten men sedan skulle Jessika vara hos mig och vi skulle ha kul heela dagen på stranden. Jag vaknar på lördagen och hör stämsång "ja må hon leva, ja må hon leva", nog för att Jessika är en bra sångerska men inte kan hon då göra flerstämmigt själv inte.. Dörren öppnas och där står Jessika och mina femtedelar, mina älskade och saknade vänner från gymnasiet och jag fattade ingenting. Jag frågade dem vad de gjorde här och de sa; du fyller 20-år och självklart ska vi vara hos dig och fira så vi kontaktade Jessika och styrde upp en resa hit som överraskning.

Sen vaknade jag.

Snacka om att min ångest inför födelsedagen gått överstyr! Men drömmar sägs ju vara en blandning av det som hänt nyligen och jag har båda skypat och pratat med mina saknade femtedelar under veckan. Jag blev allt lite besviken när jag vaknade upp och insåg att rummet var tomt och att det återstår flera månader tills jag överger tonåren.

Första snön faller i Sverige, här stiger graderna sakta men säkert. Sveriges landskap blir allt gråare efter en färrik höst. Ändå skär det i mig. Jag älskar ju hösten så himla mycket, världen står i brand för att sedan gå över i riktigt "tråkväder" - då det är tillåtet att sitta under en filt och pyssla till ljudet av vacker musik och till doften av levande ljus. Istället är jag påväg mot sommar, shorsdagarna blir fler och halsduken är numera placerad längst in i garderoben. Det är juvligt men det var ändå snön där hemma som fick mig att längta lite hem, det är andra stunden på tre månader som jag har haft en aning hemlängtan, så jag antar att det var på tiden. 

I dag var det alltså dags för att åka till tandläkaren här. Det var två saker som bekymrade mig mer än allt annat på vägen dit, skulle jag överhuvudtaget hitta en liten tandläkarmottagning i centrala Auckland? Och hur mycket skulle det kosta? Jag tog god tid på mig och det blev lagom, jag hittade dit - men tog troligen inte den snabbaste vägen. Väl där fick jag fylla i ett papper med en miljon frågor, tur jag fått låna min värdmammas telefon så att jag kunde översätta de enormt genrebegrepp som jag inte förstod. Fick träffa Andrew som min tandläkare hette alias George (min femårings gudfar), fick sätta på mig ett par glasögon och sen började arbetet med att sätta min skena på plats igen, tio minuter senare var det klart. Dee, min värdmamma hade sagt vi är goda vänner så han kommer nog att ge dig lite rabbatt men ca 300$ (1600:-) minst får du nog räkna med. När jag reser mig från stolen säger Andrew, "du kan gå ingen betalning för detta". Jag i chocktillstånd tackar så otroligt mycket och Andrew tillägger, "bjuder Mike (min värdpappa) mig på en öl nästa gång så är vi kvitt. Trevligt att träffa dig Frida!"

Tänk att det finns så otoligt generösa människor!

När jag skulle köra därifrån började bensinmätaren att lysa, jag har inte sett en bensinmack inom 20min = Jag kommer att få bensinstopp. Därför tog jag och gav mig ut på äventyr, körde där jag aldrig har kört i jakt på "Gas-station" jag letade och letade och när jag började tro att det var för sent så kändes det nästan som en ni vet, när man vandrar i öknen och ser en vattenpöl som inte finns, så kändes det. Men det var på riktigt, jag kunde tanka bilen. Det enda problemet jag hade var att jag åkt och åkt utan att tänka på vägen.. Så jag åkte lite till och efter ett tag var jag åter hos tandläkaren och kunde köra hem.

 

Sen har jag nu ikväll kört tre grupp-pass på gymmet. Det är första gången sedan jag kom till detta land som jag både är helt slut i knoppen och kroppen, därför säger jag godnatt och hoppas på en fin dag i morgon!

Jag har egentligen aldrig varit någon orienteringsstjärna, ett par lopp genom åren har jag lixom förvånat andra men annars så brukar jag mest vandra omkring i skogen, lagom vilsen och så. Ofta är det endast en kontroll som jag lyckas bomma med en evighet och sen är jag inte motiverad längre. Oftast är den kontrollen ettan. Så i söndags var det i alla fall att åter springa orientering här på Nya Zeeland, samma skog som senast fast i ett heeelt annat område. Under loppet lyckades jag med följande:
- Bomma typ 12 minuter på väg till 6:an
- Bestiga 100 höjdmeter påväg till start
- Övervinna ca 400 höjdmeter under banan
- Springa in i en lijan
- Springa kontrakurs och skyllde kartan och verklighetens icke överenstämmelse på att jag visstas på andra sidan jorden.
- Halka utför en slänt så att en gubbe frågade om jag levde (tack gympadojorna)
- Leda min bana innan jag dummade bort allt

Detta var målområdet liksom, riktigt vackert. Detta var ingen etapp då folk stannade kvar så därför är det så otroligt få människor på bilden.

Denna väg åkte jag en kvart på både till och från tävlingen. I bland var den mindre ändå. Jag tror de utgår från att alla orienterare har terrängbilar, det har då inte jag........ Men den är inte paj än.

Helgen har varit underbar, lagom händelserik blandat med lagom chill. Jag avslutade min jobbvecka i fredags och begav mig till gymmet, min andra bostad så att säga. Direkt från gymmet så körde jag till Jessika i Millford - statsdel av Auckland, för middag och förberedeleser för en utgång. Eller inte utgång, mer pubhäng med en ytterliggare svensk au pair och sen två grabbar, en kiwi (syftar då varken på fågeln eller på frukten utan på en nya zeeländare) och en australienare. Kvällen blev långt över förväntan, många skratt och vips hade fem timmar passerat. Killarna var störtsköna och jättetrevliga, kommer sakna denna spontanitet och öppenhet när jag kommer hem till sverige igen. 

 

Gårdagen började segt, vem vill gå upp ur sängen när sömntimmarna är alldeles för få? Vi skulle uträtta massa grejer, bestämma hemresedatum, planera resor och äntligen göra klart +18 kortet så att man slipper släpa på passet överallt. Inget blev direkt uträttat så då åkte vi istället in till Auckland för en sen lunch vid fyra och för att möta upp våra "faddrar" (två au pairer som varit här sen i April typ). Vi siktade in oss på en kinesiskresturang och jag beställde kyckling med cheshewnötter å ris. Ris fick jag och en enorm kyckling bit men nötterna lös glatt med sin frånvaro och något kinesiskt smakade det då inte. Efter det mötte vi upp våra faddrar som visade oss ett underbart Café, de hjälpte oss att reda ut världen och få oss att få massa mer energi. 

 

Idag har jag orienterat, mer om det i nästa inlägg.

Helgens topp: Mina vänner och nya bekantskaper, samt caféet.
Helgens dipp: Kinesiska lunchen
Helgens absout mest sämsta sak: Min "tandställning" har gått sönder, skenan bakom tänderna lossnade och har nu pajat min underläpp. Och jag har ingen aning om vart jag ska vända mig, försäkringskassan, direkt till tandläkaren, au pair föreningen eller någon annanstans? Har dom ens denna form av tandskenor? SUCK. Har man inte problem så skaffar man sig dem.

 

HÄR finns en länk till min ena fadders blogg!
HÄR finns en länk till Jessikas blogg!

Jag besökte gymmet igen i dag, två underbara morgontimmar. Ett step up pass och sen lite annan träning. Jag kunde ju inte gå därifrån när den snygga badvakten var där och körde överkropp. Smaskigt för ögonen. Men det var skönt, efteråt firade jag med suchi och åkte hem. Jag började klockan två idag och jobbade bara eftermiddag kväll, fler sådana dagar till Frida säger jag bara. 

Alltså jag förstår inte hur fort tiden går, i morgon har ytterliggare en jobbvecka passerat och under nästa vecka så har jag varit här i två månader. Har jag gjort så vidare mycket? Nej. Jag har ett helt land kvar att upptäcka ju.

I morgon tar jag alltså helg. En efterlängtad helg. Det blir en skön chillhelg, med lite häng i Auckland, lite orientering och så. En helg då det går att ladda på energi inför den kommande veckan och en helg där jag kan spara lite pengar inför kommande resor. 

 

Min största rädsla här på andra sidan jorden är att göra det som 99% av alla andra au pairer gör. Går upp omkring 10kg i vikt (eller mer) under ett år - orsaken tror jag/vi är att man alltid är hemma och har tillgång till mat samt en liten annan matkultur än vad kroppen är van vid. Så när jag igår såg en liten skiftning på vågen (ja min värdfamilj har ställt en våg i mitt badrum) så bestämde jag mig för att ta tag i mitt gymmande. Så nu ikväll bar det i väg tre mil till gymmet - ja jag bor på landet...............dott - dotter (intern humor med pappsi) för att avverka ett Sh'bam pass och lite rehab för nacken samt annan styrketräning. I 90minuter höll jag på och de var de underbaraste 90minuterna på länge (bortse från sydötrippen). Jag har nu två veckor gratis träning tackvare babysimmet men sen tror jag sjutton att jag skaffar mig ett riktigt medlemskap. För detta var riktigt kul och jag vet inget annat som skulle kunna få mig att må så bra en helt vanlig tisdagskväll som ett riktigt härligt träningspass.

 

Eller att få leka med dessa tokstollar hemma på gården i Sverige skulle få mig att må ofantligt bra en tisdagskväll också, men den tiden kommer. Nu ligger fokuset på träningen och tiden här!

Väskan är packad och jag är redo. I morgon eftermiddag går flyget till sydön med min värdfamilj. Det väntar några dagar i Tekapo, Roundhill Ski Area, för några dagar utav skidåkning i en underbar miljö. Det är barnvänligt alltså Fridavänligt vilket känns underbart. Jag kommer troligen inte ha tillgång till internet, så det är därför jag inte kommer att uppdatera. Jag dissar er inte och det har inte hänt mig något. 

På bilderna nedan är det Sam, min värdmamma Dee och Grace. För övrigt så håller jag på att lära mig att spela rugby, jag själv tycker att jag är en naturbegåvning medan Sam (min tränare) garvar åt mig.. Det är ju svårt, men jag kan både sparka och kasta bollen nu. Det som återstår är att lära mig fånga, han tyckte inte att det räckte att jag fångade 1 på 20.. haha och juste detaljen med alla reglerna "det är bara att springa" "men du får inte göra så, så, så och så och inte heller så".. Men fortsätter min dagliga kvällsträning så får snart spelarna i "all blacks" akta sig, här kommer rugbyspelaren Frida!

Hoppas ni får en bra vecka, det ska i alla fall jag ha det.

En helg utan några planer kan man antingen tillbringa i sängen eller så tar man tag i sitt liv och hittar på något med sig själv och sin kamera, det senare alterativet blev det för min del. Jag googlade rätt på en nationalpark som inte låg allt för långt bort (40 min bort kanske) där det skulle finnas lite vandringsleder och så. Jag packade lite matsäck och drog iväg med sikten inställt mot "Shakespear regional park". Det var det absolut bästa som jag kunnat gjort med denna dag, jag gick en sväng och sprang en annan. Jag kom inte hem fören vid halv fyra och då hade jag njutit heeeela tiden. Klarblå himel, lamm som bääade och fåglar som kvittra samt en enormt vacker vy över havet och centrala Auckland. Detta är något jag rekommenderar starkt!

Jag klättrade över lite staket för att se vad som fanns på andra sidan, ni vet gräset är ju alltid grönare där. Men det fanns inget gräs, det fanns ingenting. Det var ett stup ner till havet som mötte mig. (därav min roliga pose på bilden där nere, jag ville inte trilla ner). Jag gick även fel och hamnade mitt i ett scoutläger.. Jag förälskade mig i ett vattenfall. Fick lärdom om att det inte bara är när man ska till Nya Zeeland man bör tvätta skorna utan även när man är här och går vandringsleder. Detta är en dag jag kommer att ta med mig, en riktig energipåfyllare!

Jag förstår inte riktigt hur fort tiden här borta går, går den fortare än i Sverige måntro? Det kanske bara är 23h/dygn eller något. Fast klockorna går till 24.. eller 11.59pm (varför krångla till dem med dessa pm och am?) Det är nog bara att jag har fullt upp hela tiden som jag inte hinner tänka efter och riktigt sakna och förstå vad jag går misste om hemma i Sverige. 

 

Jag har skaffat mig riktigt bra resesällskap här och börjat att planera sköna resor med en massa äventyr, jag har träffat fina och underbara vänner och märker redan skillnad på min engelska. Det är inte en wow skillnad men jag försår mer samt att jag skriver lättare och behöver inte använda google translate för att kontrolera varje mening i brist på självförtroende. Vad jag ska komma fram till är att jag redan har jobbat fyra veckor här borta som au pair, och på onsdag har jag varit i Nya Zeeland i hela fem veckor. Fortsätter tiden i detta rusningstempo kommer jag snart att sitta hemma på farmors veranda och dricka saft och äta bullar och längta tillbaka till detta fantastiska land. Men det är 11 månader kvar dit, tills dess ska massor hinnas med.

 

Jag tror att jag passerat den värsta fasen nu och jag har börjat komma in i livet här, att allting rullar på och att jag nu förhoppningsvis slipper de djupaste dipparna.

 

Min värdfamilj är imponerad över er läsare, att jag redan fått flera brev på posten. Vi satt och pratade om er, om hur ni verkligen gör att min hemlängtan håller sig borta. Ni finns med mig varje dag, varje minut. 

 

Idag fyller pappa år, min pappa hemma i Sverige. Vi brukar sitta ute i trädgården och käka smörgåstårta medan födelsedagsbarnet själv springer fram och tillbaka mellan skörden och friandet. Men det gör inget, det är så det ska vara. Hoppas du får en bra dag men skördetröskan nu när jag är här och mamma och bror är på kusten. Stort grattis lille far!

 

I natt var jag rädd. Rädd på riktigt. Jag kunde inte sova för att det blåste storm, piskade regn på fönsterrutorna, fönsterrutorna skallrade och persiennerna fladdrade något enormt och här låg jag själv i min egen lägenhet på andra våningen - över garaget. Jag kröp ner långt ner under täcket, la kudden över huvudet men trots det så blåste det kallt. Den bristande isoleringen och de englasade fönsterrutorna hjälpte inte mycket så det kändes faktiskt som att jag tillbringade natten ute. 

 

Jag sov kanske fyra timmar, resten spenderade jag genom att sitta på toaletten (har inget fönster åt vindriktningen, alla andra rummen i lägenheten har det) eller att stirra upp i en svart tak tänkandes på en miljon hemska saker som kunde hända. När jag sedan började jobba vid kvart i sju var jag likblek och skakade, skakade av kyla och av rädsla. Fick då höra att hela familjen sovit i min värdmammas säng då, pappan är på jobb så det fanns plats, och barnen skakade av rädsla.

Så nu är en säng bäddad inne i stora huset, blir jag minsta skraj igen så är det bara att gå dit. I morgon natt kommer jag inte ens att försöka att sova här i lägenheten. Det varnas för en rejäl storm med tornados å grejer och ovädret som jag blev rädd för i natt varnades det inte ens för.. Så då tänker jag allt ta det säkra före det osäkra och sova så nära de andra som möjligt, eller i alla fall i ett rum med fönster åt ett annat håll.

 

Jag önskar och ber för att vädret bara ska bestämma sig. Ett väder med humörsvägningar vill jag inte veta av. punkt slut.

Jag är alltså en nittonårig tjej som tog beslutet att vara au pair i ett år på andra sidan jorden. När jag valde familj hade jag kontakt med olika familjer, med olika många barn, olika åldrar på barnen och olika placeringar på vart familjerna bodde. Det var inte lätt att välja bara så där men tillslut fastnade jag för en familj på landet, 50km norr om Auckland i ett litet samhälle som heter Kaukapakapa - sjukt svårt att uttala riktigt. 

 

Familjen består utav sex medlemmar, fyra barn och två föräldrar + två livliga hundar, fyra får och två kossor. Jack är det äldsta barnet och är 11år sen är det Sam som är 8år och George på 5år. Dessa killar är livliga men eftersom de går i skolan mellan 8.20am och 2.20pm så är det endast deras lillasyster på 19 månader Grace som jag tar hand om hela dagarna. Pojkarna åker skolskjuts eller blir skjutsade av deras mamma till och från skolan, så den biten slipper jag också bry mig om (eller en dag i veckan ska jag se till att de är redo för bussen och går ut i tid till grinden där bussen passerar). 

 

Jag och Grace har olika "mission" för olika dagar, måndagar så är det musikgrupp, tisdagar får jag välja, onsdagar är det babysim, torsdagar är det hemmadagen och fredagar så är det playgroup. Detta underlättar då det frammåt jul börjar att bli brist på idéer. 

 

Familjen är annars väldigt mysig och familjär, vilket är otroligt skönt.

Jag befinner mig i ett land ca. 33h flygresa bort från Sverige. Den senaste veckan har jag endast pratat svenska med mig själv och hundarna. Tänk att du då sitter på en bänk i badhuset, som för övrigt var otroligt varmt och skönt (längtar redan till nästa vecka), kollar hur babysim går till och egentligen bara filosofistikerar över livet i största allmänheten, tänk dig det. Helt plötsligt vänder sig kvinnan brevid dig till sin unge och säger "Agnes, undra vilken bassäng du ska simma i?" JAG HÖRDE SVENSKA?!! Eller drömde jag? Ne, kvinnan och barnen snackar svenska -wow! Jag samlar mod till mig och säger, "Åh hej, vad roligt att höra någon som pratar svenska här". Men fatta ballt. I alla fall så visade sig att de bor 25min bort, hela familjen är svensk och ska dessutom ha en svensk au pair som kommer om en månad som ska simma babysim med deras lillplutt = vi kommer att ha babysim tillsammans, världen är inte stor.

 

Men i kväll blir det inget svenskpratande utan istället är det fikatajm tillsammans med andra au pairer som au pair link fixar. Blir trevligt att göra något en kväll + att jag får chans att lära känna lite nytt folk. Det är faktiskt det jag saknar mest här.. Att hänga med vänner. Men den tiden kommer, jag är säker. Önska mig lite lycka till i kväll att det ska finnas några fina människor att hänga med. 

Välkommen till min "reseblogg" eller min dagbok för mitt år på Nya Zeeland. Jag heter Frida Karlsson och är uppvuxen på landet utanför Örebro. Jag älskar idrott, att baka och har en enorm kärlek till att fotografera. För snart ett år sedan bestämde jag mig för att göra något jag länge velat men som jag inte haft åldern inne för. Jag bestämde mig för att åka som Au pair direkt efter studenten.

 

Under det senaste halvåret har det varit mycket, dels sista terminen på gymnasiet men även ansökningspapper och brev och hit och dit som skulle fixas. Men äntligen är jag här, redo för att åka. Studenten är tagen, väskan är packad, visumet utsrkivet och det internationella körkortet fixat. På måndag den 22 juli lyfter planet från arlanda som ska ta mig till Auckland för en förberedelsekurs på ett par dagar och sen ska jag äntligen få träffa min värdfamilj på fredag. Jag längtar något enormt.