Väskan är packad och jag är redo. I morgon eftermiddag går flyget till sydön med min värdfamilj. Det väntar några dagar i Tekapo, Roundhill Ski Area, för några dagar utav skidåkning i en underbar miljö. Det är barnvänligt alltså Fridavänligt vilket känns underbart. Jag kommer troligen inte ha tillgång till internet, så det är därför jag inte kommer att uppdatera. Jag dissar er inte och det har inte hänt mig något. 

På bilderna nedan är det Sam, min värdmamma Dee och Grace. För övrigt så håller jag på att lära mig att spela rugby, jag själv tycker att jag är en naturbegåvning medan Sam (min tränare) garvar åt mig.. Det är ju svårt, men jag kan både sparka och kasta bollen nu. Det som återstår är att lära mig fånga, han tyckte inte att det räckte att jag fångade 1 på 20.. haha och juste detaljen med alla reglerna "det är bara att springa" "men du får inte göra så, så, så och så och inte heller så".. Men fortsätter min dagliga kvällsträning så får snart spelarna i "all blacks" akta sig, här kommer rugbyspelaren Frida!

Hoppas ni får en bra vecka, det ska i alla fall jag ha det.

Som middag var det fish and chips för att fira de duktiga pojkarna, man ska dessutom komma ihåg att Jack kom femma för två veckor sedan då han tävlade. Nu har jag tagit helg och denna helg ska bara spenderas på mig, promenader med kameran, någon löprunda och någon sovmorgon. Tänk att det har passerat ytterliggare en vecka nu, galet vad tiden rusar förbi.

 

 

I dag var en dag som började med en rejäl uppförsbacke och som sedan slutade med att jag fick sitta på toppen och njuta över den fina utsikten. Ni vet en sådan dag va?

Ingenting gick som jag ville idag, jag hängde tvätten ute eftersom att det var fint väder - det började regna, när jag städade köket kom hundarna in med leriga tassar, jag tappade bort mobilen och pojkarnas rum var rena kaosen. Grace var bångstyrig då min värdmamma var hemma - jag dög inte mycket till. Snacka om att man känner sig värdelös när man är anställd för att ta hand om en ung men så fort man gör något så skriker den på mamma.. Sen kom pojkarna hem och jag beredde mig på att gå under ytan, men inget hände. De satte sig och rita som jag bad dem om - wow. Sen lirade vi fotboll och hade det supermysigt tillsammans, inget slagsmål, inga munhuggnignar och inga sura miner - plötsligt händer det så att säga! Sen slutade jag och övertalade mig själv att surra på mig löparskorna för en promenad/löptur och vad skönt det var. Jag avslutade på varandan med ett styrkepass i solnedgången. Tänk hur snabbt en dag kan slå över till något bra. 

 

Det är dessa dagar som man senare kan garva åt när man går tillbaka i dagboken. I morgon väntar en 11h arbetsdag med babyswim, bakning och fyra ungar i 4.5h, vi får se hur det går helt enkelt. 

Ps. ni får ju gärna kommentera om ni vill, om det inte är skrivet något som är värt att kommentera kan ni ju alltid hålla mig uppdaterad om vad som händer och sker i Sverige.

 

Dagen idag har varit låång, ska jag beskriva den så blir det så här: Ta två steg, åh nej en nysning, läser två sidor i en bok för Grace "kommer snart tillbaka måste snyta mig". Ska försöka avstyra ett bråk mellan pojkarna och påbörjar en tillrätta visning men får en nysattack, fortsätter och inser att ne måste jag snyta mig. Grace kommer och vill leka, jag nyser och hon går i väg till sängen - jag tackar inte nej till en liten sovstund. Jag är dunderförskyld och det är bruden också. Så om jag snyter mig varannan minut ska väl hon också göra det!

Veckan som gått har varit megabra jobbmässigt, det har den verkligen varit. Men rent mående så har den varit tuff. Det är först nu som jag insett vilket enormt ansvar jag faktiskt har. Minsta lilla som går fel kan få sådana enorma konsekvenser. t.ex. pojkarna kommer hem efter skolan, jag hjälper dem med massäcken och helt plötslig har lilltjejen sett att ytterdörren står på glänt och så är hon nu i full fart med att springa ner till grinden (som pojkarna glömt låsa) och utanför den kör bilar i 100km/h.. Och detta kan ske medan jag fortfarande gör mitt jobb inomhus, det behöver inte betyda att jag är lat eller något. Detta kommer inte hända/får inte hända - så därför låser jag alltid grinden efter pojkarna, men ni förstår. En sådan liten grej som att pojkarna glömmer att stänga dörren helt kan få sådana enorma konsekvenser om det vill sig illa. Och då är det jag som är den som har ansvaret. Är det bara jag och lilla bruden så finns det faror nog, trafiken, poolen, studsmattan osv. Men är det hon och jag så är risken minimal att något ska gå så fel, men så fort pojkarna kommer hem och tar min fokusering genom bråk och frågor så ökar risken direkt. Läskigt när man faktiskt tänker efter hur mycket jag som nittonåring har tagit på mig. Jag vill inte skrämma er för jobbet är även världensbästa och jag älskar det så sjukt mycket.

 

Jag har ingen hemlängtan alls än så länge, men jag har gång på gång frågat mig varför jag gör detta, varför? Men sen slår det mig hur bra jobbet är och hur mycket jag tycker om barnen. Att få vara en del i hennes utveckling är en ära och som jag och min värdmamma skojade om en dag "om några år kan jag komma tillbaka till NZ, kolla på när Grace är en rugbystjärna och säga:
-Tänk, tänk att jag lärde den där tjejen att kasta bollar."
Jag är en del i hennes utveckling och för varje dag kommer jag att se hur hon blir mer och mer självständig. Riktigt ballt.

 

Vad jag gjort i veckan är egentligen inget speciellt, lekt, lekt och lekt. Grace har haft en vecka då hon inte riktigt har varit sig själv. Det kan ha berott på pappans frånvaro (jobbade i Australien) men jag vet inte, hoppas innerligt att hon blir sig själv till på måndag.

 

Roligt inlägg.. Inte ens en bild tänker jag bjuda på för att vädret har varit så tråkigt och blött!

En onsdag, en dag full med äventyr. Det började redan på morgonen när pojkarna var sena till skolan så att Grace inte var klar när jag började arbeta vid nio. Det blev snabba ryck och en omelett för henne till lunch och en äggmacka till mig blev det. Sen började äventyret. Jag visste ungefär vart vi skulle, och vi hann i tid, men det var inte lätt och jag tog inte snabbaste vägen. Babysimmet gick bra och vägen till stranden och lekplatsen gick också bra. På lunchen tog hon min macka istället för hennes omelett, inte mig emot direkt. Kaoset började när jag skulle åka i från stranden, ni vet den där "andra vägen" som går snabbare hem. Mm..en timme senare var vi fortfarande inte hemma. Då stannade jag och skickade ett lugnande sms till min värdmamma att allt var bra och att vi snart var hemma. Jag visste fortfarande inte vart jag var.. eller jag visste att jag hade kört åt fel håll på motorvägen men frågan var väl mest om det var rätt motorväg och om jag åkte mot Auckland eller norrut (jag skulle inte befinna mig på motorvägen - det visste jag). Till slut chansade jag och vände och hittade en skylt där det stod 20km till Silverdale wow, äntligen en liten stad jag känner till tänkt jag och åkte dit, där ifrån är det sedan 20km ytterliggare hem, men vi kom hem och Grace kunde gulligt fortsätta sin skönhetssömn i sängen istället.

 

Sen har jag testat på att springa i detta kuperade landskap, ja jag dog. Du behöver inte ens fråga!! Nu ska jag kila iväg på en "coffee-group" det blir alla tiders det!

Att börja en dag med att vakna och inse att migrän är ett faktum är ungefär som att stå på golvet och försöka kasta sig neråt och ändå missa golvet, ni förstår den omöjliga situationen. Jag tog mig upp ur sängen och till mitt lilla apotek (innehållande migränmedicinen) och efter att legat utslagen en stund släppte huvudvärken efter hand så när jag började vid nio så såg jag i alla fall rakt.

 

Jag och brudens mission för dagen var att storhandla och ett besök i en lekpark. Båda delarna gick förvånansvärt bra = jag fick bort henne från lekparken utan att hela världen rasade och jag kunde handla allt som stod på min lista (som låg hemma) utom majs och hon bara satt i vagnen och tyckte det var kul att leka racerbil. 

 

Väl hemma blev det pannkakslunch och lekande med brorsans skateboard. När man inte har balansen för att stå på den (än) så fungerar den prima att leka sköldpadda på.

I kväll har jag varit barnvakt hela kvällen för tre av dem, den äldsta Jack var på scouting, medan mina värdföräldrar var iväg på någon kurs/informationskväll. Att alla var i säng på utsatt tid har inte hänt sedan jag kom hit. Vet inte om det var mitt "hotfulla" utseende, att jag tråkade ut dom eller att vår galna men roliga lek gjorde dem trötta för kvällen. Nu sover dem små liven och föräldrarna är hemma. Nu är det bara 12h tills det att jag befinner mig på mitt första babysim någonsin - det är vuxenpoäng det!

 

Måndagar är min längsta dag, eller i alla fall så är det den dagen som jag har alla ungarna under längst tid. För mig är det bara mysigt. Att vi börja dagen på music group var en perfekt start, sen hem och käka och sen fick gullet sova. Då passade jag på att göra lite sysslor och baka, förförsta gången har jag bakat cokies. Det var lite skumt att använda ett svenskt recept när de inte använder sig av decilitermått etc. ren chansning men den gick hem.

 

Sen fick jag efter lite konfundering åka och hämta pojkarna vid skolan, snacka om att det var vuxenpoäng. Och sen har jag haft alla fyra i 2.5h, leka i trädgården, kiklas, spela fotboll, hoppa studsmatta m.m. Fyra livliga och oerhört härliga barn = inte en tråkig stund :D Har även insett att det kommer att bli rejält mycket mobilkamerabilder, hur mycket jag än undviker det.

Tog en till sväng med bilen igår, fast själv. Det gick såå mycket bättre. Nu väntar bara mer övning och sen ska jag "köra upp" med min värdmamma och se om hon vågar låta mig köra barnen. Återkommer om det!

 

Idag har jag haft min första date med min handledare här, det var kul. Fast efter 1.5h information var min hjärna lite lätt överbelastad och en "lunch" - ett par mackor var välbehövlig. Nu ska jag bara sätta igång och leka för fulla muggar!

Första heldagen med familjen blev bra och lite spännande. Jag började lördagen med att följa med då den nästyngste spelade rugby. Otroligt coolt att se hur det samlas tio team på en gräsplan i samma ålder, tränar lite först och sen möter ett annat lag i en match. Brevid är det ett lag som tränar fotboll, man kan ju nästan gissa vilken sport som har mest fokus här på andra sidan.

 

Efter det hängde jag med lilltjejen och killen och min värdmamma. Vi åkte runt lite och fikade, de hade gott fikaaa!! (min vistelse här är numera räddad) Tog en sväng till stranden, som inte var en strand då vattenståndet var för högt och fick istället tillbringa lite tid i en lekpark - inte mig emot. Sen åkte vi hem och jag hoppades på lunch, men inte.. Fick reda på att denna familj inte äter lunch, eller i alla fall inte ofta. Så spelade monopol med den äldsta grabben tills värdmamman kom och frågade om jag inte kunde ta alla tre pojkarna ensam under eftermiddagen. Okej sa jag. Det jag lärde mig mest under eftermiddagen är att det är svårt att säga till någon då man inte har en aning om familjens regler. Det är även svårt att säga till någon på ett annat språk, ett språk som man inte brukar tillrättavisa någon.

 

Note till mig själv: Ta reda på lite regler som familjen har, kolla upp lite engelska uttryck som kan var bra mot killar mellan 5-11år och slutligen, sätt på en film på en gång!!