Så kan det gå...
En onsdag, en dag full med äventyr. Det började redan på morgonen när pojkarna var sena till skolan så att Grace inte var klar när jag började arbeta vid nio. Det blev snabba ryck och en omelett för henne till lunch och en äggmacka till mig blev det. Sen började äventyret. Jag visste ungefär vart vi skulle, och vi hann i tid, men det var inte lätt och jag tog inte snabbaste vägen. Babysimmet gick bra och vägen till stranden och lekplatsen gick också bra. På lunchen tog hon min macka istället för hennes omelett, inte mig emot direkt. Kaoset började när jag skulle åka i från stranden, ni vet den där "andra vägen" som går snabbare hem. Mm..en timme senare var vi fortfarande inte hemma. Då stannade jag och skickade ett lugnande sms till min värdmamma att allt var bra och att vi snart var hemma. Jag visste fortfarande inte vart jag var.. eller jag visste att jag hade kört åt fel håll på motorvägen men frågan var väl mest om det var rätt motorväg och om jag åkte mot Auckland eller norrut (jag skulle inte befinna mig på motorvägen - det visste jag). Till slut chansade jag och vände och hittade en skylt där det stod 20km till Silverdale wow, äntligen en liten stad jag känner till tänkt jag och åkte dit, där ifrån är det sedan 20km ytterliggare hem, men vi kom hem och Grace kunde gulligt fortsätta sin skönhetssömn i sängen istället.
Sen har jag testat på att springa i detta kuperade landskap, ja jag dog. Du behöver inte ens fråga!! Nu ska jag kila iväg på en "coffee-group" det blir alla tiders det!
Kommentarer
margaretha säger:
.. tur att du är på en ö - då borde du alltid komma till någon kant förr eller senare :) - får väl ta med dig kompassen så du vet om det är norr eller söder du åker mot, kanske karta.. Kram!
Svar:
Frida Karlsson
margaretha säger:
Blir bra det!!!Då lär man sig att lita på sig själv! och man kan ju alltid fråga!
Trackback