Jag har egentligen aldrig varit någon orienteringsstjärna, ett par lopp genom åren har jag lixom förvånat andra men annars så brukar jag mest vandra omkring i skogen, lagom vilsen och så. Ofta är det endast en kontroll som jag lyckas bomma med en evighet och sen är jag inte motiverad längre. Oftast är den kontrollen ettan. Så i söndags var det i alla fall att åter springa orientering här på Nya Zeeland, samma skog som senast fast i ett heeelt annat område. Under loppet lyckades jag med följande:
- Bomma typ 12 minuter på väg till 6:an
- Bestiga 100 höjdmeter påväg till start
- Övervinna ca 400 höjdmeter under banan
- Springa in i en lijan
- Springa kontrakurs och skyllde kartan och verklighetens icke överenstämmelse på att jag visstas på andra sidan jorden.
- Halka utför en slänt så att en gubbe frågade om jag levde (tack gympadojorna)
- Leda min bana innan jag dummade bort allt

Detta var målområdet liksom, riktigt vackert. Detta var ingen etapp då folk stannade kvar så därför är det så otroligt få människor på bilden.

Denna väg åkte jag en kvart på både till och från tävlingen. I bland var den mindre ändå. Jag tror de utgår från att alla orienterare har terrängbilar, det har då inte jag........ Men den är inte paj än.